Jag hörde om en kvinna som alltid delade steken i två bitar när hon skulle lägga den i stekpannan. Hon fick frågan "varför?" Jo, hon hade fått lära sig av sin gamla mor. Naturligtvis började hon också fundera och frågade sin mor "varför?". Modern svarade att när hon var ung hade de bara råd med en liten stekpanna, som hela steken inte fick rum i – de var tvungna att dela den i 2 bitar!
- (O)kunskap går i arv, Kurswebben 14 april 2008
Den här historien är ett utmärkt exempel på hur vi håller traditioner, handgrepp och företeelser av alla de slag vid liv, inte för att de är användbara eller praktiska utan bara för att vi inte kommer oss för att tänka efter. Jag har delat med mig av den flera gånger under åren. Vissa detaljer skiljer, som att modern aktivt skulle ha lärt dottern att dela steken - det verkar sannolikare att det bara var något man gjorde.
Var jag först hörde den vet jag inte; jag tror att det var tidigare än 2008. Om den är sann? Ingen aning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag har hört en liknande historia från min kompanjon.
Hon berättade att när hon var ung och just hade flyttat hemifrån så skulle hon vid ett tillfälle tillaga en julstek. Just innan hon skulle ställa in den i sin nya stora ugn skar hon av en stor bit på ovansidan av steken.
En kompis till henne såg detta och frågade varför hon gjorde på detta viset. Min kompanjon hade inte något riktigt bra svar på den frågan, bara att hon sett sin mor alltid göra så när hon tillagade stekar.
Hon frågade senare sin mor varför hon alltid skar av ovansidan på steken? Var det ett särskilt tillagningsknep som gjorde steken särskilt smakrik? Nejdå, svarade hennes mor skrattande. Hon var alltid tvungen att skära av ovansidan annars hade steken inte gått att få in i ugnen.
När jag läste ditt inlägg om steken här ovan blev jag besviken. Jag har ju alltid skrattat åt min kompanjon och hennes fadäs men nu undrar jag om det inte är hon som driver med mig? Detta verkar ju vara vandringsmyt, eller?
Ha ha! Det kan mycket väl vara en vandringssägen. Det var misstanken om det som fick mig att lägga ut den här. ;-)
I vilket fall som helst är det en bra och tankeväckande historia. Som vandringssägner plägar vara...
Att det är en sedelärande historia hindrar ju inte att det har hänt varianter flera gånger!
Fast jag tror att den är rätt gammal, jag hörde den någon gång på 90-talet (fast då var det tre generationer inblandade)och det kändes inte som att det var någon ny historia.
Snopes har flera varianter på samma tema.
/Cathy
Jag har hört varianten där man skär bort båda ändarna på en stek, tror att det var tre generationer där också. Men hon som berättade den lade inte fram det som en historia ur livet, vare sig sitt eget eller någon annans, utan som något tankeväckande som säger något om hur vi fungerar i många liknande fall. Och som sådan sedelärande berättelse tycker jag den är alldeles utmärkt. Vem har inte stött på onödiga - men en gång i tiden relevanta - rutiner, seder och föreskrifter? Som man kanske lättare kan göra sig av med efter att ha tagit till sig sensmoralen här. Så har det i alla fall varit för mig.
... på så vis att jag oftare ställt mig frågan: "Varför gör vi så här? Varför finns den här regeln?" Exempelvis när det gäller föreskrifter på jobbet. Och då har jag haft den här steken i bakhuvudet. Ofta har det räckt att bara ställa frågan för att både man själv och andra närvarande ska inse att man gjort något i onödan, av gammal vana.
Tack för Snopes-länken. Mikkelsons är noggranna och energiska med allt de tar sig för (även om jag tycker att de lägger alldeles för mycket tid på strunt).
Skicka en kommentar