Planekonomisk mångfald: 24 sorters tandkräm i det stora varuhuset i Shanghai, någon gång i slutet av 1970-talet. Här följer bildtexten ur Lindqvist & Lindqvist:
Socialismen gör slut på slöseriet med konkurrerande märkesvaror, hävdar ibland dess anhängare. Socialismen tvingar alla att använda samma tandkräm, påstår motståndarna. Men det är inte så säkert. Kinas största varuhus, som ligger i Shanghai, erbjuder 24 olika sorters tandkräm, alla prydligt märkta med vikt, pris och ursprungsort. Stadens egen fabrik tillverkar bl a "Vit som jade", "Mynta", "Svartvit" och "Blomknoppen". Från Tianjing kommer "Diamant" och "Skyddar mot fläckar", från Hangzhou "Panda" och "Skön lotus", från Peking "Jubileum" och "Norra havet". Den billigaste tandkrämen är "Jadebladet" som kostar 1,1 öre per gram, den dyraste är "Röda lyktan" för 2,8 öre per gram.
Konkreta exempel är ofta nog så talande när man ska få en uppfattning om system. Sven Lindqvist använder tandkräm.
- Hur vet planeringsmyndigheterna vilken sorts tandkräm folket vill ha?
- Planerarna vänder sig till oss i detaljhandeln som har direkt kontakt med kunderna. En av våra viktigaste uppgifter är att samla in åsikter och önskemål och föra dem vidare till dem som planerar produktionen. Vi använder huvudsakligen fyra olika metoder:
1) Vi har särskilda formulär som expediterna fyller i och sänder in när folk uttrycker åsikter, särskilt naturligtvis om nya produkter. När det gäller redan välkända varor fylls formuläret i om flera olika kunder uttrycker samma åsikt eller om någon kommer med ett särskilt bra förslag.
2) Vissa nya produkter lanseras vid särskilda diskar där representanter för fabriken är med och lyssnar till kunderna. Det är framför allt till de stora högtiderna som sådana satsningar görs. Till nationaldagen i höstas hade vi ett 30-tal specialdiskar med omkring 2 000 nya varor. Det skall vi göra om till vårfesten i ännu större skala.
3) Fabrik, planeringsmyndighet och varuhus bjuder in kunderna till möten för att diskutera nya varor. Sådana möten hålls 5-6 gånger om året. Ett exempel: så länge de fyras gäng hade makten tillverkades inga skor med hög klack. Efter gängets fall anordnade vi möten där vi visade högklackade skor och diskuterade frågan. Det ledde till att produktionen återupptogs.
4) Varje avdelning inom varuhuset sänder en á två gånger om året ut sina expediter till fabrikerna. Avsikten är dels att lära mera om produkterna och produktkvaliteter, dels att förmedla kundernas synpunkter till de anställda på fabriken.
- Cecilia och Sven Lindqvist, Kina nu - vad skulle Mao ha sagt? (Förlags AB Marieberg 1980), s 32-34
Den intervjuade heter Bao Liangbi. Han presenterade sig som anställd vid Det Första Varuhuset, arbetade som expedit på plastavdelningen varje torsdag "antingen jag har mycket att göra i mitt ordinarie arbete eller inte", och arbetade för övrigt som varuhusets VD.
5 kommentarer:
Artikeln illustrerar planekonomins kanske främsta problem väl, informationsproblemet. Man har inte kännedom om konsumenternas preferenser, vilket inte är något problem i en idealt fungerande marknadsekonomi.
Men i marknadsekonomi så måste ju producenterna ständigt komma med nya produkter. Det märks ju speciellt just inom området tandkräm. Men det betyder ju också rimligen att äldre produkter måste tas bort. Är det verkligen konsumenterna som styr utbudet?
Mycket av reklamen är väl minst lika mycket riktad till affärerna som till slutkonsumenterna, som ju ändå får välja mellan det som finns att välja mellan...
Men vad planekonomin beträffar, var denna omständlighet nödvändig? (Om alternativet var en enda tandkräm.) Kunde man inte kollat försäljningen för en månad och multiplicerat?
Frågan är hur mycket av det här, som bara var spel för galleriet. Jag tvivlar starkt på att systemet som beskrivs, verkligen fungerade som tänkt. Det kanske nästan bara var propaganda? Undrar hur stor del av landets försäljningsställen, som hade mer än en sorts tandkräm? Det kanske bara var en procent eller så? För övrigt förespråkar jag blandekonomi.
Intressant. 2008 var jag i Peking och läste då en artikelserie i en dagstidning som gratulerade årets 30-åringar som enligt skribenten upplevt stora samhällsförändringar. Jag gav det hela lite extra uppmärksamhet eftersom det handlade om mina jämnåriga.
Bl.a avhandlades planekonomin som gällde 1978 och att den tidens tidningar publicerade beskrivningar för husmödrar för att jämna ut glappet mellan produktion och efterfrågan. "Hur du virkar kalsonger av upprepade grytlappar" ungefär.
Jobbigt när kalsongerna är utnötta och allt som finns i butikerna är grytlappar!
Som beskrivning av vardagslivet går det ju stick i stäv med texten i blogginlägget.
Skicka en kommentar