Ordet kha, som i senare sanskrit betydde "himmel" eller "rymd", var ursprungligen ordet för "hål", i synnerhet för en hjulaxel. Sukha betydde sålunda ursprungligen "bra axelhål" medan dukha betydde "dåligt axelhål", som gav en skumpig färd.
- Fritt återgiven kommentar av Winthrop Sargeant i en översättning av Bhagavadgita
När det buddhistiska nyckelbegreppet ska översättas blir det som regel "allt är lidande". Men som många andra ord, inte minst inom religion, filosofi och andra icke-konkreta ämnen, så är ord inte väldefinierade passbitar utan konturlösa betydelsesvärmar. Dukkha inbegriper en mängd olika tillstånd av negativ art men högst varierande grad: sorg, otillfredsställelse, missnöje, frustration, brist på harmoni m.fl.
I vår svenska Nationalencyklopedi står det att ”allt är lidande”. Detta borde någon gång rättas till. Om buddhismen byggde på en sådan förenklad sanning, vore knappast buddhister så glada och vänliga.
- Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd: Om buddhism
En allt annat än opartisk källa, jag vet - den andra meningen tog jag mest med för att retas med de religionsfobiker som jag vet följer denna blogg. ;-) Men även ur en neutral synpunkt är översättningen, så att säga, otillfredsställande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Fascinerande. På iriska finns en del motsatspar med begynnelsekonsonanterna s- och d- (sorcha - ljus; dorcha - mörker). Jag visste inte att det var en indoeuropeisk arvordsgrej (eller så hade jag glömt det).
Har det funnits en tro inom buddhismen, som sagt att livet suger? Har någon lyckats lista ut, om det funnits en sådan trossats? I så fall tror jag det berodde på, att man ännu inte insett, att samhället kan förändras till det bättre. Denna fantastiska tanke tycks inte ha uppstått, förrän i 1600-talets Europa. Jag ser den som det första steget, till att förbättra livsvillkoren för folk.
Jag är skeptisk till påståendet, att buddhister i allmänhet, skulle vara ”glada och vänliga”. Jag tror det snare är en fråga, om personlig läggning. Å andra sidan ser jag det som ett faktum, att folk blir mindre lättskrämda av meditation. Men det är en annan sak.
Otillfredsställande var ordet som användes på den B-kurs i religionshistoria jag läst. Det otillfredsställande ligger då i att allting är flyktigt.
Har nog aldrig sett så förvirrade studenter som under den del av kursen som tog upp buddhismen. Frågan om det finns buddhistiska gudar var särskilt problematisk då den inte besvarades med ett ja eller ett nej, vare sig av föreläsaren eller kurslitteraturen.
Jag tror att det finns gudar, i åtminstone vissa riktningar. Men dom är inte alls så centrala, som i andra polyteistiska religioner. I stället är det viktigaste i buddhismen, idén om återfödelse, och hur man slipper fri från den.
Frågan om buddhistiska gudar är egentligen lika lätt eller svår som frågan om det finns kristna helgon. I mahayana-buddhismen har olika gudomligheter eller buddhor med gudastatus en stor roll, exempelvis i den sk. "rena landet"-buddhismen, där man genom reciterandet av amithaba buddhas namn hoppas att få återfödas i dennes paradis.
Finns det alltså riktningar innom buddhimen, som inte har några gudar alls?
Skicka en kommentar