En vitmålad bil, sönderskjuten av allierat
flyg.
Under andra världskrigets sista månader genomfördes en räddningsaktion som blivit vida känd och även föremål för en del missuppfattningar och missriktad kritik.
Idén och förarbetet kom från norrmän; om en enda person ska nämnas så är det
Niels Christian DitleffWP, norsk diplomat i Stockholm. Han var helt emot idén att vänta tills de allierade befriade koncentrationslägren. Organiseradet utfördes av Svenska Röda Korset, det är också dess vice ordförande Folke Bernadotte som främst förknippas med projektet. Den första fasen av aktionen bekostades av det svenska försvaret (svenskarna var militärer och fick ta tjänstledigt när de skulle agera i krigförande land), den andra och större främst av det danska.
De vita bussarna var ett unikt projekt med unika förutsättningar. Den ursprungliga idén var att rädda norska, danska och svenska medborgare ur tyska läger; man befarade att nazisterna skulle försöka utplåna alla läger och dess fångar innan kriget tog slut, vilket också inträffade på många håll. Den 8 mars 1945 lämnade en karavan med över 70 fordon Hässleholm för att bege sig in i krigets Tyskland. Hälften var bussar, hälften andra fordon. Man fick utrusta sig som om man skulle till nordpolen och ta med sig precis allt: mat, drivmedel, utrustning ner till minsta plåster. I Tyskland våren 1945 kunde man inte stanna till på Autobahn för att bunkra; man fick vara glad om man överlevde. De allierade, som sedan länge behärskade luftrummet, förklarade också att de inte kunde garantera deras säkerhet — annorlunda uttryckt, skyll er själva om ni blir angripna. Det var, trots allt, en krigszon. Vad jag förstått hade de heller inget folkrättsligt skydd. Fordonen målades som ambulanser, vita med röda kors (i den andra fasen fick de danska
flaggor) i förhoppning om att slippa bli angripna. Ändå angreps de flera gånger av allierat flyg. Såväl personal som befriade fångar skadades och dödades.
Men det som var mest speciellt var att allting genomfördes med
Reichsführer-SS Heinrich Himmlers tillåtelse. Han hade, likt praktiskt taget alla andra tyskar, länge insett att kriget var förlorat, och försökte nu att ställa in sig hos västmakterna. Han förde diskussioner med Bernadotte om en separatfred med västmakterna, med en förtvivlad förhoppning om att fortsätta kriget mot Sovjetunionen. Det var därför han, under mycket lirkande, gradvis tillät skandinaverna att hämta fler och fler fångar ur lägren, givetvis under ständig övervakning från Gestapo och SS. Himmler var också mycket noga med att försäkra sig om att ingenting fick läcka ut till pressen — det skulle ha ställt honom i dålig dager hos Hitler.
Det har framförts kritik mot aktionen. Den har gått ut på att skandinaver prioriterades, vilket är sant; att fångtransporter mellan läger utfördes av de vita bussarna, vilket också är sant (de utvalda fångarna mellanlandade i lägret Neuengamme nära danska gränsen som då fick tömmas på andra fångar); och att man då bröt mot Röda Korsets regel om att prioritera de som bäst behöver hjälp, vilket är sant — men samtliga regelbrott var förutsättningar för hela operationen. Det var inte frågan om någon sorts kommandoräd som på eget bevåg körde ner och befriade fångar, eller hur man tänker sig det hela. Den som fått det intrycket har fått fel intryck.
Berättelsen om Svenska Röda korsets dödliga transporter tenderar att falla ur det kollektiva minnet. Det tog över ett halvt sekel innan eftervärlden fick kunskap om vad som hände dessa krigsfångar. Att komma ihåg deras livsöden, samtidigt som man också minns att Bernadotte-aktionen lyckades rädda tiotusentals människor till Sverige i krigets slutskede, är vad som krävs för att göra historien rättvisa.
- Ingrid Lomfors:
Vita bussarnas svarta historia,
Sydsvenskan 21 april 2015
Artikeln från 2015 är en uppdatering av en artikel från 2005 där tonen mot Bernadotte var betydligt hårdare. Stycket ovan lades till, stycket nedan togs bort.
Folke Bernadotte och de vita bussarna var inte bara i mars 1945 involverade i byteshandel med människoliv, utan ända fram till krigsslutet, och regeringen i Stockholm gav direktiv om vilka fångar av rätt nationalitet som skulle räddas till Sverige.
- Ingrid Lomfors:
Mörka fläckar på de vita bussarna,
DN 26 januari 2005
Lomfors är sedan 2014 chef för Forum för levande historia. Ett Forum som gjort och gör mycket för att sprida information om förintelsen, men samtidigt haft en omotiverat njugg inställning till Röda Korsets vita bussar.
