Jag har inventerat bokhyllan för pseudovetenskap, myter och slikt.
Debunkarna har en egen hylla, liksom mina egna verk. De följande
titlarna är, med några undantag, outspädda förvillare.
Här är del 2 och del 3.
Myter och mysterier (Det Bästa 1984) & Tage la Cour, Myter och mysterier
(Bra Böcker 1973). Två typiska verk i vad som en gång var en vanlig och
rumsren genre; här kan man se att folkbildande, debunkande och
motarbetande av förvillare åtminstone fått viss verkan. Särskilt i den
första blandas händelser och påståenden friskt utan att ifrågasätta i
onödan. La Cour går igenom färre historier lite ordentligare, med
tyngdpunkten på de kriminalhistorier som var hans främsta gebit.
Bill Anderton, Nostradamus —
hans liv och profetior (Wahlströms 1998). Eftersom varje pseudohylla
måste ha en bok om Nostradamus. Denna tar profetiorna på fullkomligt
allvar.
N. O. Bergqvist, Ymdogat — Atlantis!
(Svenska böcker, 1971). Om man bara studerar världskänt trams i
miljonupplagor så kan man få för sig att allt trams säljer. Så är
förvisso inte fallet. På varje Berlitz och von Däniken går härskaror av
bortglömda förhoppningsfulla. De tänkte ut, "forskade" fram, skrev ner
och publicerade sina alster, för att bli berömda eller åtminstone få
gensvar (minnes Hjalmar Söderbergs behovstrappa) och gärna tjäna en
hacka; men det enda resultatet blev tystnad och makulatur. Bergqvists Ymdogat
(efter Ymer, Doggers bank och Atlantis) är Atlantis i Nordsjön med
högteknologiska invånare som förebilder för senare tiders gudar. En
sökning på titeln ger träffar hos Bokbörsen, Antikvariat.net och
Tradera, och ingen annanstans. Priserna är inte upphetsande.
Charles Berlitz, Dödens triangel
(A&K 1976). En modern klassiker, för det var denna bok som gjorde
Bermuda-trianglen, påhittad några år tidigare, till allmängods. Jag har
detaljgranskat myten på Faktoider.nu: Bermuda-triangeln.
Claus Bjerring, Det nya Kina
(Tiden 1975). En barnbok som enkelt, pedagogiskt och genomoptimistiskt
förklarar skillnaderna på det gamla och nya Kina. Mening vald på måfå:
"På daghemmen uppträder barnen med sång och dans i små teaterpjäser, som
berättar om arbetet i jordbruket och i industrin, om partiet och om
ordförande Mao."
James Churchward, Cosmic Forces of Mu
(London 1934). Churchward uppfann (i princip) Mu, som är för Stilla
havet vad Lemurien är för Indiska oceanen och Atlantis för Atlanten.
Källorna uppges vara uråldriga indiska texter som knappt någon annan
sett eller kunnat läsa. Forces är hans fjärde bok och en tröttsam
uppvisning i diverse pseudoläror rörande kosmologi, biologi, fysik ...
Där den gemensamma faktorn är att dessa läror är den sanning som man
kände till på Mu.
Erich von Däniken, Stenarnas mystik (Wahlströms 1992) och Mina bevis
(Berghs 1977). Jag har ännu inte fördjupat mig i von Dänikens underbara
värld, där den viktigaste (men långtifrån enda) delen utgörs av att
civilisationen grundades av utomjordingar. Han hade väl sin storhetstid
på 1970-talet men är fortfarande ett stort namn i vissa kretsar. Jag vet
inte hur många som följer Giorgiou A. Tsoukalos pseudovetenskapliga
uppvisningar i "Ancient Aliens" som känner till von Däniken, men det
borde de göra. (Inte för att von Däniken var först med idén.)
Hanns Fischer, Die Sintflut und Hörbigers Welteislehre
(Koehler & Amelang, Leipzig 1924). Ett verk i den lilla och oerhört
säregna genre som Hörbigers världsislära (begreppet återkommer i många
titlar) genererade. Jag tog upp ämnet i kapitlet "Ockult nazism" i Tredje rikets myter
(Forum 2010). I just denna bok förklarar Fischer den verkliga
syndafloden, de spår den lämnat efter sig i geologi, historia m.m., och
hur den förorsakades av att vår dåtida måne störtade ner på jorden.
Lars Gahrn, Slaget vid Herrevadsbro och hägringar vid Häradsvad
(Mölndal 2004). Förvisso inget förvillande utan rena motsatsen: Gahrn
disputerade på sin avhandling mot västgötaskolan och har fortsatt på det
spåret. Här reder han ut lokaliseringen av ett viktigt medeltida slag
som några sena generationer försökt att placera i Västergötland istället
för korrekta Västmanland.
2015-12-23
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Varför placerade du den sista boken, tillsammans med dom andra?
För att den riktar in sig på en enda myt. Snarare än Randi, Gardner et al som debunkar många.
Jag har skrivit lite om N. O. Bergqvists idéer om Atlantis baserat på Ivan Troëngs böcker:
Men detaljerna om hur månen skapades hämtar Troëng från svenske N. O. Bergqvists bok "The Moon Puzzle" som beskriver hur planetoiden "John" kolliderade med jorden och skapade månen. Bergqvist förlägger dock händelsen till för 60 miljioner år sedan vilket Troëng förkastar till förmån för tidpunkten 12 000 år sedan. Bergqvist ska också ha skrivit boken "Ymdogat - Atlantis":
Förf. diskuterar möjligheten att Atlantis var Teneriffa. Tyngdpunkten i boken ligger kring våra nordiska förfäder på Doggerbank-området som påvisas haft kompasser och sjökort för ca. 5000 år sedan.
(http://jagvillvarafarlig.blogspot.se/2011/02/mer-om-atlantis.html)
La Cour är nostalgi för mig. :-) Vi hade den i bokhyllan när jag var liten, och jag läste den många gånger, i barnatron att allt som stod i böcker var sant. När mina föräldrar rensade ut därhemma räddade jag bl.a. denna bok, och den står nu hemma hos mig.
"Det nya Kina" av Claus Bjerring (på svenska 1975) - en barnbok. Ja, vilken smörja och indoktrinering! Läste den från pärm till pärm. Man bara gapar. Boken går i princip ut på jämföra "det gamla Kina" (där allt beskrivs som dåligt) med "det nya Kina" (där allt beskrivs som bra). Exempel: I det gamla Kina svalt man, medan man i det nya Kina har det bra. Inte ett ord om den katastrofala massvälten under Kulturrevolutionen under samma "ordförande Mao". Boken innehåller uppenbara lögner som t.ex. att det bara var kommunisterna som bekämpade Japan (när det snarare var tvärtom, dvs. Kuomintang som gjorde det, dvs. de som till slut flydde till Formosa, idag Taiwan). Boken är full av löjeväckande påståenden. Som beställd av Kinas kommunistiska parti.
Skicka en kommentar