Gonzo scholarship

Gonzo journalism användes först om Hunter S. Thompsons mycket speciella stil. Istället för att åtminstone försöka förhålla sig objektiv och analytisk så utgår man ifrån sig själv och beskriver vad man upplever och känner. Istället för att åtminstone försöka förhålla sig saklig glider man ofta och gärna ut i mer eller mindre irrelevanta sidospår. HST gillade att skicka in sina artiklar för sent för att redigeras men i tid för att tryckas; han eftersträvade det direkta, oputsade tilltalet. - För 40 år sedan var sådan journalistik alltså undantaget.

Vad är då gonzo scholarship? Jag läste nyligen en recension där uttrycket användes om den anmälda boken:

You know it's gonzo scholarship when the big photographs of the subjects are not just photos of plazas, obelisks and churches; they are photos of the authors in front of plazas, obelisks and churches. You see the author first, then the apparent subject of the photograph; the author is foregrounded.

You know it's gonzo scholarship when the authors tell you what they did, where they went and who they met, rather than simply telling you about the subject.

You know it's gonzo scholarship when the merely interesting is spoken of as if it's about to blow the whole show wide open; when suggestive hints are taken as dark secrets revealed; when a concatenation of "what if's" stands for an original theory.

- Noel Rooney, recension av The Vatican Heresy, Fortean Times 319

Att författaren beskriver egna upplevelser är förvisso det svagaste kännetecknet, det finns många exempel på förstklassig facklitteratur med sådant (som Jolos 1914, för att bara nämna ett). Det första stycket känns igen från en del pretentiösa böcker, och det sista är huvudet på spiken; flämtande sensationslystnad som jag nog kommer i kontakt med något oftare än vad som är nyttigt. Dessutom är det som regel pseudovetenskap, om ens det.

För övrigt har The Great Gonzo veterligen inget med ämnet att göra.