Svenskens svordomar

Jag trätte [grälade] på hållkarlen [skjutskarlen]. Han klådde sig bakom örat och svarade, att han ej föreställt sig, att jag hade så bråttom, eftersom jag ju sagt till honom så saktmodigt om häst. Detta lade jag på minnet och nyttjade hädanefter vid alla befallningar till dylikt folk så många svenska eder, som jag lärt mig, till inledning. Därmed förolämpar man dem aldrig, eftersom detta är så vanligt för dem, och emedan de själva vid minsta förtret ha några tusende tunnor djävlar i beredskap.

Min fetning – återkommer till den.

Den som ej kan svärja, har inget anseende hos detta folk. En främling, som ej lärt sig några eder, kommer ej långt bland dessa människor, hur tjänstvilliga och beskedliga de för övrigt än kunna vara. De anse honom som en nykomling ute i världen, en harhjärtad morsgris, som hittills suttit i spisen och ännu icke förstår att uppföra sig som en karl.

Så kunde också resenären vid sin ankomst till Stockholm sätta sig i respekt:

Men till all lycka kände jag tillräckligt språket och bruket i landet för att genast slänga dem i gapet tio tusen millioner djävlar, vilka också genast förmådde dem att ta  reson. Om man till en person i ett annat land säger: "Que le diable t'emporte!" [Må fan ta dig!] så är det nog för honom. Men här skulle en enda djävul icke förmå honom att så mycket som röra en lem. Om man här icke brukar "tio tusand dievul", så gör man bättre i att inte svärja alls.

- Jacques-Louis de Bougrenet de La Tocnaye, återgiven ur Grimbergs "öden" vol VIII

De La Tocnaye reste runt i norra Europa, bland annat Sverige 1798. Han beskrev inte bara en bit folksjäl som kan vara nog så intressant att begrunda tvåhundra år senare, utan även lite språkhistoria. Milda svärord som tusan, sjutton och attan har en gång varit allt annat än milda; de är förkortningar av "tusen tunnor med djävlar", "sjutton tusen tunnor med djävlar" respektive "arton tusen tunnor med djävlar".