Frågan är om det är mer eller mindre genant när man "letar" efter ting som visserligen inte är paranormala, som inte bryter mot några kända naturlagar, men där själva föremålet på något sätt ändå lyckas hålla sig borta i avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong?
Finding Bigfoot var den allt mer ironiska titeln på en serie som sändes i 100 avsnitt 2011-2018. Etthundra avsnitt – gissa hur många som gick ut på att man faktiskt hittade bigfoot..?
Upplägget fokuserade följdaktligen inte på vad man hittade utan på hur man letade. Man begav sig till en plats där "observationer" gjorts. Sedan frågade man folk och tittade runt, satte upp kameror o dyl som fick vara igång ett tag. Och så satt man och hetsade upp varandra över "resultaten"; ett otydligt ljud där, en glimt där, skulle det kunna vara..!?
På det hela taget är letandet efter kryptiden påfallande likt letandet efter andar och spöken. Det hela sammanfattades påfallande ärligt av mannen bakom det hela, så ärligt att man kan fundera på var gränsen går mellan förvillare och förvillad.
The idea of finding them — what exactly do you mean by finding? I never wanted to use that word. I didn’t like the whole title of the show because it implies that you find it like finding a penny on the sidewalk. That’s not the way it is with these things.- Matt Moneymaker (så heter han) citerad i ‘Finding Bigfoot’ Team Still Can’t Find Bigfoot, Huffington Post 13 juli 2015
För "jakten" fortsätter, på det som av någon mystisk anledning inte låter sig hittas. Moneymaker grundade Bigfoot Field Researchers Organization 1995 och man skickar fortfarande ut expeditioner. Eller vad man ska kalla de sällskapsresor man arrangerar för halvt paranormala weekend warriors, som betalar riktiga pengar för att åka ut och campa med grabbarna och lyssna på otydliga ljud.
2 kommentarer:
Yes! xkcd igen:
https://xkcd.com/1235/
/Håkan
Kameror och observationer är ju knappast något man använder idag, det är ju bara DNA som är aktuellt för bevis
Skicka en kommentar