- Jo, jag hade köpt en liten grafofon för tio kronor åt min gosse till hans födelsedag, när han blev fyra år. Jag ville prova den först i ensamheten; skruvade opp, lyfte på spärrhaken och det började surra ...Långnovellen Taklagsöl (1906) är inte särskilt känd, men Strindberg själv lär ha ansett den vara bland hans bästa alster. Den utgörs till stor del av en döende konservators förvirrade tillbakablickar. Redan i första meningen stöter vi på ett viktigt stycke rekvisita: Grafofonen.
Av beskrivningen att döma så kan man förstå att Strindberg själv hanterat maskinen. Det är inte det minsta överraskande; han var en mångsysslare av rang och var inte minst nyfiken på ny teknik. Mest kända är hans fotografier, åtminstone hans porträtt av sig själv och andra (som kunde vara mycket bra; flera kända bilder på Strindberg är hans egna) snarare än hans, hm, "celestografier" (Faktoider: Strindberg som astronom).
Vi vet också, från såväl skrivna belägg som vittnesmål, att Strindberg hanterade en Columbia grafofon. Kanske var det lågprismodellen "Eagle" ovan? Vi vet också att han vid åtminstone ett tillfälle spelade in sin röst.
Denna inspelning har aldrig återfunnits. Om den fortfarande finns kvar någonstans så utgör den det enda bevarade provet på August Strindbergs röst. Om den fortfarande finns kvar någonstans så kan den vara en brun eller svart vaxrulle. Förpackningen utgörs av ett papprör med "Columbia Phonograph Co." och själva Columbia med flagga och örn, återgiven i en- eller flerfärg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar