Notera att "Discret", som pluntan heter, har en lucka. Vad kan poängen vara med den? För att snabbt och diskret fylla på? Ja ... Jo, så är det faktiskt.
Här ser vi en annan konstruktion som löser samma problem. Blauer Heinrich, "Blå Henrik", utformades av dr Dettweiler. Den var något tidigare än den förbättrade "Discret" som hans anställde dr Knopf stod för. Henrik gick även att få med glas i grönt eller "mjölk", det vill säga ofärgat opak. Däremot inte i ofärgat klart glas. Anledningen? Kanske för att folk i en tid som var betydligt mindre känslig för vissa saker än vår ändå inte ville ha too much information? För pluntorna var inte avsedda att drickas ur – tvärtom.
Spottflaskan är designad så att det upphostade slemmet spottas ned i den övre delen av flaskan. Tratten i flaskan hindrar att vätskan rinner ut genom locket. Behållaren kan sedan tömmas genom att skruvkorken i botten öppnas.- Medicinhistoriska museet i Göteborg: Månadens föremål i maj 2014
Det rör sig alltså om portabla spottkoppar. Det var länge fullkomligt normalt att folk (jag känner inte till klass- och könsmönstren) spottade kring sig lite då och då, utomhus som inomhus. Inget konstigt med det ... Förrän man fick en hårdhänt anledning till att tänka om.
Det är förbjudet att spotta i spårvagnar, trappor och förstugor, därför måste hvar och en skaffa sig en portativ spottflaska att bära i fickan. Sådana finnas från 2 kr. st hos Numa Petersons H. & F. A. B., Hamngatan 32- Annons i DN 29 oktober 1900
De så kallade spottflaskorna var särskilt avsedda för att tuberkulösa inte skulle sprida smittan genom att spotta på golv etc utan i slutna behållare. Det är därför blåe Henrik och "Discret" har en väg in och en väg ut. Och även om jag inte har en aning om hur länge Mycobacterium tuberculosis överlever utanför värden så känner jag ändå ingen lust att nyttja en aldrig så tjusig "Discret" som fickplunta. Ens om den vore i silver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar