Kanonkulor i väggar

Kanonkulor i Bergens domkyrka, Kalmar slott, Gamla Stan samt Nya Älvsborgs fästning

Bloggposten om Ruth Ellis och de fejkade kulhålen kommenterade Kurt med en fantastiskt fin faktoid. Den är spridd, den är välkänd, och dessutom har jag (sånt här är personligt) känt till den länge, aldrig någonsin ifrågasatt den, men inser direkt hur underlig den är.

Det finns många gamla byggnader där kanonkulor i väggarna minner om den ena eller andra drabbningen ... Men beter sig verkligen kanonkulor på det sättet? En metallkula som träffar sten eller tegel gör en grop. Hur skulle den kunna fastna?

Kulorna ovan är från Sverige och Norge. För att få en uppfattning om hur vanlig företeelsen är räcker det med en enkel bildgoogling:

En del kulor är placerade i prydliga, cirkelrunda nischer som uppenbarligen inte är resultatet av en träff – åtminstone om man tänker efter. Men det är ju det man inte gör ...

– Kula kom inn, slo i veggen og fall ned. Ei jernkule kan ikkje treffa kleberstein [täljsten] og bli ståande i veggen, seier [geologen Øystein James] Jansen, som har særleg interesse for nettopp kleberstein.

- Even Norheim Johansen: Knuser myten om kanonkula i domkyrkjeveggen, NRK 22 juni 2017 (en geolog med täljsten som specialintresse!)

Den mest kända svenska väggkulan kan beskådas på Stortorget i Gamla stan. Den har bättrats på ytterligare med en skröna om att den skulle vara ett spår efter Gustav Vasas belägring av staden 1521, och att den rentav skulle ha varit riktad mot Kristian II (han som aldrig kallades den gode). När man ser den är det svårt att förstå hur någon kan få för sig något annat än att den satts upp som en dekoration. Men så är det: Huset byggdes 1795 åt en möbelhandlare Grevesmühl, och då satte man dit kulan som minne av belägringen och hur Gösta befriade oss från dansken.

Utan att ha forskat i ämnet gissar jag att det en gång i tiden var modernt att mura in kanonkulor, från faktiska beskjutningar eller till minne av sådana. Eller kanske bara som en kul grej?