Leylinjer

Här har vi en satellitbild över Seattle. Linjerna är ... Ja, vad?

The Seattle Ley-Line Project was The Geo Group's first major project. Its purpose was to:

• Identify and map the major ley lines and ley-line power centers within the City of Seattle using dowsing techniques; and
• Design and build a series of environmental artworks that will be used to mark and enhance the ley-line energy.

A $5,000 grant for the Seattle Ley-Line Project was provided to The Geo Group by the Seattle Arts Commission to "explore their visions for the city of Seattle . . to consider the fantastic as well as the realizable." The Project was commissioned for the Visionary Collaborations portion of Northwest Interpretations to represent what Seattle as a City might become. 

- The Geo Group: The Seattle Ley-Line Map

Leylinjer är någorlunda allmänt kända, inbillar jag mig, och välkända bland de som har lite extra koll på sådana saker, det vill säga såväl skeptiker som förvillade öppetsinnade. Vad färre vet är att leylinjer haft två olika liv.

De föddes – "återupptäcktes" enligt de troende – den 30 juni 1921 när Alfred Watkins, engelsk herre med smak för bland annat amatörarkeologi, slogs av att diverse arkeologiska, historiska och andra märkvärdigheter av olika slag sammanföll i linjer på ett förunderligt sätt. (Eller inte, om han tagit reda på vad matematiken har att säga om sådana samband.) Utifrån denna iakttagelse utvecklade han en hel världsbild, ett stenålders-England där raka vägar, eller åtmistone rutter, utmed siktlinjer var den grund på vilken civilisationen efterhand kom att byggas.

De matematiska och arkeologiska fel Watkins gör överskuggas helt av de språkliga, när han drar de mest halsbrytande slutledningar på ingen grund alls. Själva ordet ley, som återkommer i myriader engelska ortnamn, betyder inte alls äng (som språkforskarna hävdar och hävdade) utan är det gamla stenåldersnamnet på linjerna. En ort som heter Winsley låg utmed en ley där det handlades vin, Finley markerar slutet, finish, på en ley, märkesstenar lever kvar i en mängd ortnamn när stone blivit -ton, och så vidare.

Leylinjer och jakten på desamma blev en rätt stor grej i Storbritannien på 20- och 30-talen. Sedan dog intresset ut.

Framåt 1960-talet fick de en ny roll, av delvis helt annorlunda karaktär. Under UFO-vågen kombinerade man dem med de nya, heta flygande tefaten, och kom fram till att leys måtte vara de leder utmed vilka tefaten navigerar. De utgjordes följdaktligen av någon sorts mystiska energier som kan kännas och användas av öppensinnade naturfolk och utomjordingar, dock ej av moderna materialistiska människor. Snart nog fick de en allt större roll i den alternativa branschen; leyhunting fick nytt liv i Vattumannens tidsålder. När staden Seattle 1987 lade ut $5000 på ett konstprojekt (om det känns igen) var ämnet fortfarande någorlunda inne.

Men det där är några år sedan. Vad jag sett är det ingen som för närvarande intresserar sig särskilt för leylinjerna, mer än att konstatera att de finns. Vilket de alltså inte gör, mer än i fantasier av olika slag.