I västerled - del 1

Har varit en del utrikes sen sist. Här följer några blandade glimtar.

Ungefär halva tiden tillbringades i något så exotiskt som storhertigdömet Luxemburg, där vi blev furstligt mottagna.

I århundraden var staden Luxemburg en av världens största och starkaste fästningar. Rivningsarbetet inleddes 1867 sedan dess existens försvårade diplomatin mellan Frankrike och Preussen (för att sammanfatta något oerhört). Kvar blev de delar som inte kan tas bort eftersom de är berg eller så att säga ingår i själva staden, samt några småbitar, relativt sett, här och var som man lät vara för att ge en antydan om hur helheten en gång tett sig (till exempel det fina museet Dräi Eechelen som rekommenderas). Det är därför man här hittar en massiv ansamling av sådana fortifikationer som gör städer på kontinenten pittoreska: torn, murar, kraftiga höjdskillnader etc.

MNHM, förkortad franska för militärhistoriska riksmuseet, ligger i Diekirch, en bit norr om staden Luxemburg (landet är för övrigt snäppet mindre än Gotland, eller betydligt större än jag fått för mig). Byggnaden är inte jättestor på utsidan, men inuti har man ett gammeldags labyrintiskt museum där man knött in så mycket grejor man bara kunnat. Kanske finns här rentav mer prylar än i självaste Imperial War Museum i London.

En modell av ett av tyskarnas hopplösare Wunder Waffen. V3 utgjordes av en mängd småkanoner. Genom att avfyras i följd fick projektilen en fart som man behövt en betydligt kraftigare konventionell kanon till. Granaterna var små, precisionen obefintlig och själva kanonen ett tacksamt byte för flyget. Den enda ort som besköts var Luxemburg. Där måtte eldgivningen, ifall man alls märkte den, ha uppfattats som högst uthärdlig jämfört med allt annat man fick vara med om.


Det blev även ett besök i Verdun en bit bort. Där är det stora minnesåret 1916, då en av det stora krigets intensivaste perioder inträffade just här.

Det ser inte precis ut som ett tak. Men vi befinner oss ovanpå Fort Douaumount, det största, viktigaste och namnkunnigaste i trakten. Här hade man inte velat stå 1916. Notera "tornet" till vänster; en gång låg taket i jämnhöjd med skyttevärnets betong.

Inuti fortet finns en hel stad av tunnlar, fuktiga kammare och schackt. Mycket är för farligt för att vistas i, men det man får besöka räcker och blir över.

Le boyau de Londres är en bevarad löpgrav från 1917. Löpgravar är förbindelser mellan fästningar och/eller skyttegravar och ska inte förväxlas med de senare, som är betydligt större. Syns det att marken runt omkring är lätt kuperad? Den formen, med små kullar och gropar, ser man mest överallt i skogarna. Det är spår av det stora kriget som kommer att finnas kvar mycket, mycket länge.

I markerna finns det även än mer fysiska spår i mängder. Man kan bege sig ut i skogarna och leta splitter, och här är några kulor från en granatkartesch (artilleriets motsvarighet till hagelpatroner) som vi fick i Fort Douaumount.

I västerled - del 2