När Vesalius, Leonardo och andra ville skära upp döda kroppar för att se hur de såg ut inuti var problemet inte kyrkan utan de anhöriga. Folk ville inte få sina släktingar vända ut och in för världen. Därför fick man passa på när folk dött som ingen brydde sig om eller när brottslingar avrättats (som det rentav kunde vara lag på skulle överlämnas åt medicinen). Sista utvägen var att anlita gravplundrare som levererade mot betalning, inga frågor tack. Det var därför hugade kunde ha svårt att hitta lämpliga objekt.
En kortfattad men god och källhänvisande beskrivning finns hos Christopher Howse, The myth of the anatomy lesson, The Telegraph 10 juni 2009. Han hänvisar till Katharine Parks artikel "That the medieval church prohibited human dissection" (det är alltså myten som avslöjas) i det fina verket Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion redigerad av Ronald L. Numbers. Även i andra källor påpekas att dissekeringar av människor inte förekom under den upplysta antiken, mer än en kort period några sekler f.Kr.; i Rom var det direkt förbjudet. I medeltidens Europa började man skära på 1200-talet.
Att den katolska kyrkan inte har några problem med att stycka folk kan exemplifieras med den bisarra hanteringen av reliker, där lämpliga styckdelar av helgonen såldes, stals och stolt visades upp.
Wikipedia: Dissection/Christian Europe
2 kommentarer:
I Florens var dissektion förbjuden under fjortonhundratalet. Vad kan det komma sig att den värdsliga myndigheten förbjöd det kyrkan accepterade?
Kanske för att staden styrdes av ätten di Medici? De hade politisk anledning att missgynna empirisk utforskning av människokroppens delar. Vissa av ättens medlemmar kan närmast betraktas som seriemördare. Då är det förstås en bra idé att inte bli påkommen. Någon kan ju tänkas hämnas på en!
Skicka en kommentar