The Way Back

Sławomir Rawicz bok Flykten från Stalins läger (det spökskrivna originalets titel The Long Walk) har jag nämnt tidigare. I en bloggpost jag kallade Påhittade böcker. För Rawicz historia är inte bara osannolik utan tyvärr osann. (Jag känner lite extra för denna eftersom jag en gång låtit mig halvluras.)

I korthet: Vid andra världskrigets början förs polsk soldat till sibirisk Gulag. Han och några medfångar rymmer och vandrar, utan utrustning eller förberedelser, 600 mil till Indien. Genom Gobi, över Himalaya. De ser snömän. Utöver sådana underligheter så framkom för några år sedan slutgiltiga motbevis i form av sovjetiska papper enligt vilka Rawicz inte flydde alls. (Ytterligare en tillkom 2009, när en annan polsk veteran påstod att historien var sann och hans. Jomen. Läs mer här.)

Nu har boken så blivit film. Gustaf Skarsgård är med. Hajade till när självaste National Geographic dök upp bland logotyperna, deras sponsring skulle kunna bero på de många, långa och mycket vackra naturscenerna (anar jag efter att ha kollat recensioner). Nåväl.

På tal om recensioner så verkar de i stort sett - undantag finns - ha varit bra på att nämna att boken knappast är inspired on a true story: "påstått verklighetsbaserade", "påhittad eller åtminstone överdriven" m.m. Gott så.


Walking the talk?, BBC 30 oktober 2006
Wikipedia: Sławomir Rawicz

Konsten att göra guld

Wow!

The results of cross-section measurements for the reactions ²⁰⁹Bi(¹²C,X)Au, E=4.8 and 25.2 GeV and ²⁰⁹Bi(²⁰Ne,X)Au, E=8.0 GeV are reported. The observed yields of the gold isotopes show a similar dependence on mass number for each reaction, differing slightly in the position of the centroid of the distribution. As the projectile energy increases, the inferred excitation energy of the primary residues remains the same or decreases slightly. This observation is in agreement with the predictions of the intranuclear cascade model of relativistic heavy ion collisions.

- "Abstract" av artikeln "Energy dependence of ²⁰⁹Bi fragmentation in relativistic nuclear collisions", Physical Review C 23, 1044–1046 (1981)

Såg ni vad det stod?

The observed yields of the gold isotopes


Vad forskarna, däribland den berömde Glenn Seaborg, åstadkom 1980 (rapporten publicerades året därpå) var inget mindre än en av mänsklighetens klassiska drömmar: att tillverka guld.

Det var nu inte vad experimentet egentligen gick ut på. Inte för att jag vet exakt vad det egentligen gick ut på, men det var åtminstone inte guldmakeri. Några tusen (enligt uppgift) atomer vismut kom under partikelbombardemanget att transformeras, i enlighet med en modell som därmed bekräftades, till ett annat grundämne, som händelsevis var guld. Kilopriset för resultatet vet jag inte heller, men försöket gick åtminstone inte med någon ekonomisk vinst - lindrigt uttryckt.

Så funkar kinesiologi

Nu blir det film igen. Först förevisar Craig Brockie en klassisk demonstration av så kallad kinesiologi (även kallad tillämpad kinesiologi) i en lite annorlunda form. Tänk att ett namn kan göra sådan skillnad! (Hans hemsida verkar nedlagd.)



Här har ni australiensiska Skeptic Zone podcast (www.skepticzone.tv) som visar vad det egentligen är frågan om.



Som så ofta med sådana här trick är det obegripligt när man inte känner till det (så var det åtminstone för mig), men barnsligt enkelt när man gör det. Själva förklaringen går på tre sekunder, resten är mest kringsnack. Som så ofta med sådana här trick, det med...

Lördagsfråga: De fyra räknesätten

1. Sverker Olofsson i Plus.
2. Bertil Pettersson är rutgängare, vattenvirvlare och mannen bakom den patentsökta, mönsterskyddade och lika knäppa Plus & Minus-tekniken (kanske mest känd genom plusminus-gurkan).
3. På tavlan Peace concluded ser man familjen läsa om Krim-krigets slut i The Times.
4. Generalmajor Erwin Engelbrecht som gav namn åt division Engelbrecht, 163 infanteridivisionen som fick lov att transiteras genom Sverige under kriget.

Till slut satte Ole Bull denna lördagsfråga.

Kalvskinnshuset

Vid Strandgatan i Visby, alldeles intill Almedalen förresten, ligger ett hus som, liksom så många i den staden, har anor. Det var länge rådhus och det största i staden. Så småningom förföll det, det "gamla" hus som står där idag är från 1800-talet men innehåller medeltida delar.

Huset har ibland kallats Vinhuset men oftast Kalvskinnshuset. Det kommer från berättelsen om hur den svenske kung Birger bad att få bygga ett hus för sin räkning (Gotland hade just lockats in i en union med Sverige vilket fått blandad respons bland såväl gutarna som de många tyskarna på ön). Tja, tyckte rådet, det kunde väl gå för sig - men du får så stor tomt som du kan täcka med ett kalvskinn. Fniss... Men Birger lät sig inte hunsas. Han tog ett kalvskinn och skar upp det till långa, smala remsor, som han sedan lade ut på marken i en ring som omfattade en mer ståndsmässig tomt.

Historien är fin och inte ny. Den äldsta versionen jag känner till handlar om den feniciska prinsessan Elissa, även känd som Dido. På flykt från hemstaden Tyrus anländer hon till den nordafrikanska kusten. Går det bra att stanna här ett tag och vila? Ja, men ni får hålla er till en yta stor som ett kalvskinn etc. I det fallet blev resultatet ännu mer lyckat, ty det var så Kartago grundades. Enligt sagan.

Kalvskinnshuset byggdes nog strax före kung Birgers tid. Jag är osäker på om namnet kommer från sagan eller om det kan ha någon verklighetsbakgrund, som från skinn som förvarats där. Namnet Vinhuset har definitivt tillkommit på det senare sättet, allt vin som såldes i staden skulle nämligen passera rådhusets källare för att förtullas ordentligt, så där fanns stora mängder av varan.

Lördagsfråga

Hakkors utan nazister

Försättsbladet i pastor Paul Eberts Der internationale Karl Marx (Heft 23/24 der Hammer-Schläge, Deutschvölkische Verlagsanstalt, Hamburg 1920), pris 1,50 Mark.

Samma år skulle ett litet parti med ett långt namn anta en partifana med ett hakkors. Men boken ovan har inte med dem att göra. Den gavs ut av en organisation med det angivna namnet Deutschvölkischer Schutz- und Trutzbund, som mycket ungefär kan översättas "folktyska skydds- och försvarsförbundet". Det knepigaste ordet är völkisch, beteckning för en mycket säregen och speciell grupp av rörelser vid den här tiden, med olika halter av nationalism, fascism, antikommunism, antisemitism och ibland även ockultism i myradier kombinationer. Hitler hade inte monopol på den här sortens idéer, ifall någon trodde det, och inte heller saknade han konkurrenter - vid den här tiden var NSDAP betydligt mindre än DVSTB.

En symbol som användes av många völkischer-grupperingar var hakkorset eftersom det bland annat associerades med det ariska släktet, nu och i historien. Så det var inte Hitler som drog in den gamla symbolen i politiken; det hade andra redan gjort.

Marschmusik

Idag blir det marschmusik för hela slanten. Begrunda titlar och kompositörer innan ni trycker på Play.


John Philip Sousa, The Liberty Bell March (1893). Var tänkt för en operett som aldrig blev av. Sousa verkar aldrig ha tröttnat på marscher - han uppges ha komponerat 136 stycken. Här framförs den på LDS Conference Center i Utah. (Läs även om Den osannolika LDS-kyrkan.)


Franz Schubert, Militärmarsch 1 op. 51, D. 733 (ca 1820). Hans överlägset mest kända marsch kallas ofta bara "Schuberts militärmarsch". Spelar gör stadsorkestern i Cervia, Italien.


Julius Fučík, Gladiatorernas intåg (1897). Den skulle först heta Grande Marche Cromatique vilket har med den s.k. kromatiska skalan att göra men fick sedan den betydligt pampigare titeln. I början av 1900-talet fick ett arrangemang heta Thunder and Blazes, och även det namnet har satt sig. Spelar gör The American Legion Quaker City Band.

Frödings svampinjoner

(Läses på värmländska.)

Men Erk han ble alltmer sur i syna å rätt va de va så spôtt' en ut hel illänne å skrek: "tvi hällvett, dä sôpp!" "Ä dä sôpp?” sa ja å känd mä int varst tefress. Ja tog ut skröppliheta mä näven å spôtt fler ganger för te bli å mä den uttäcke smaka. "Vesst sjöttan ä dä sôpp", sa Erk - "tocker där små fnaschel ä dä fullt bål mä hulta. Tock ä ôt svina", töckt Erk han å spark te svampinjonbôrken."Ja tock kan var ôt svin å herrskap", sa ja. "D’ä sist gangen ja äter svampinjoner!"

- Gustav Fröding, Svampinjoner, ur Räggler å paschaser (1895-97)

En uppfattning om det gamla bondesamhället är att man tog till vara på allt som gick att använda. Det är, som så ofta, en sanning med modifikation. Man åt inte hundar, man åt inte hästar, och man åt inte svamp.

Framåt 1700-talet började åtminstone överklassen att ta till sig svampen, förmodligen efter inspiration utifrån (i många andra länder har svamp varit självklar mat så långt man vet). I början av 1800-talet bidrog den franske kungen till att öka intresset rejält. Att det även i slutet av seklet fanns en total oförståelse för "svinmaten" på många håll är Frödings historia ett gott exempel på. Ännu långt in på 1900-talet fanns det folk som inte skulle komma på idén att smaka svampinjoner.

Lär dig bli en kvacksalvare

... Sen förstår kunden då att det här är ju helt jäkla klart att det här kommer att funka, man har ju sett blodomloppet här och så där till och med, och ... Just det, och då förstår dom ju att, jag förstår! Det kommer att ske en revolution med alternativmedicinen kommer att ta över, man kommer att kunna bota allt, och jag förstår det här lite före alla andra, fan vad jag är bra, nu kör vi!

SVT:s Rasmus Åkerblom förklarar på sju minuter allt man egentligen behöver veta om kvacksalveri genom att lära dig att tänka som en kvacksalvare. Denna snabbkurs, mitt herrskap, är obligatorisk.

Lördagsfråga: Almedalen, Visby, Gotland

1. Olof Palme.
2. Bill Drummond, KLF, med ett får.
3. Valdemar Atterdag, dansk kung på 1300-talet som bl.a. erövrade Gotland.
4. Detalj från en av Ardrestenarna, de fantastiska bildstenar från vikingatiden som finns på Gotland.

Det tog inte lång stund innan dav kunde sätta Gotland.

Var kommer Palme in? För att det var han som, utan att avse det, började med det som idag kallas Politikerveckan, allmänt Almedalsveckan.

Den stora tyckarfestivalen äger rum vecka 27, i år blir det 3-10 juli. Då kommer den skeptiska föreningen Vetenskap och Folkbildning VoF att vara med på ett hörn, liksom undertecknad. Exakt vilka frågor som ska lyftas och medielockande hyss som ska utföras (elda sedlar är redan gjort, för att återkoppla till KLF) är inte spikat, men vi hittar på något bra.

Mumiens förbannelse

Ten years ago a great English landowner brought the mummy from Egypt to adorn his hall. Report declared that of the mummy's five discoverers two had almost immediately lost their fortunes, one had suffered amputation of an arm, one had been blinded by an explosion and one met a mysterious death.

- "Malignant mummy banished by British after spreading death and injury!", The day book, 11 maj 1914

Alla känner till uppgifterna om att folk som varit med vid öppnandet av Tutankhamons grav skulle ha drabbats av en förbannelse. En enkel kontroll visar att det i så fall inte var mycket till förbannelse, av 58 personer som närvarade hade åtta dött tolv år senare.

Inte för att fakta spelar någon större roll i sådana här sammanhang. Men faktum är att det inte var någon ny idé. Bortsett från att tanken ligger nära till hands när man hanterar mumier så hade man hittat faktiska förbannelser i några gravar som inspirerat till såväl böcker som artiklar. (Tutankhamons grav var dock oförbannad.)

Skrönan ovan är från 1914, eller åtta år innan Carter gick in i graven (han dog 1939). Mumien ifråga var en prästinna/prinsessa som under sin tid på British Museum ställt till det för mängder av besökare. Till slut ställde man dit en kopia och flyttade originalet till förrådet - vips upphörde problemen. Några år senare upptäckte en amerikansk egyptolog det hela. Eftersom museet ändå inte hade den äkta mumien utställd kunde de väl lika gärna sälja den? Det kunde de, och mumien skickades iväg till USA ombord på ett nytt fartyg som förresten hette Titanic.

I artikeln nedan nämns en bok om en farao Cheops som väcks till liv på 2100-talet. Den skrevs 1827, var tydligen inspirerad av Frankenstein och vore kanske intressant att läsa.

För ett ännu äldre belägg, se bloggposten Mumiens förbannelse 1593

Wikipedia: Curse of the pharaohs
En svensk motsvarighet finns på Björketorpsstenen

Lördagsfråga 150

När lördagsfrågan fyller 150, ifall jag inte räknat fel, vilket jag nog har, så fyrar jag av en enkel en eftersom det här finns ett viktigare Budskap som jag ska komma till så fort ni knäckt den.

"Schweinhund" säger de aldrig

För det första heter det Schweinehund. Den felaktiga stavningen, eller snarare uttalet - eftersom det väl sällan används annat än i talspråk - är synnerligen vanlig bland tyskar i engelskspråkiga filmer.

För det andra verkar inte ens Schweinehund vara särskilt vanligt i Tyskland numer - åtminstone inte i närheten lika poppis som i WWII-schablonen. Det finns belagt sedan 1800-talet. Hur ofta det användes på 1930- och 40-talen vet jag inte. Ett fint belägg från den tiden är en hetsig debatt i februari 1932 (länk) då socialdemokraternas (SPD) partiordförande Kurt Schumacher menade att Die ganze nationalsozialistische Agitation ist ein dauernder Appell an den inneren Schweinehund im Menschen - "hela den nazistiska agitationen är en permanent appell till människans inre Schweinehund".

Verklighetens "svinhundar" var de som användes när man jagade vildsvin.


Wikipedia (ty.): Schweinehund (Begriffsklärung)

Inga resultat är också resultat

I sin motivering av Millikans pris nämner akademien även hans undersökningar av den fotoelektriska effekten. Utan att gå in på detaljer vill jag bara nämna att om hans forskningar gett ett annat resultat så skulle Einsteins lag ha varit värdelös, och Bohrs teori utan stöd. Efter Millikans resultat fick båda varsitt nobelpris i fysik ifjol.*

Inför utdelandet av 1923 års nobelpris i fysik talade Alvar Gullstrand länge om hur Robert A. Millikan lyckats mäta elektronens laddning. Talet (länk) avslutades som ovan. Vad menade han?

Den så kallade fotoelektriska effekten hade Einstein förklarat med fotoner. Att ljus var vågor visste man, men nu skulle de dessutom vara partiklar. Som många andra nya idéer bemöttes detta med misstro, såväl berättigad som oberättigad. Millikan trodde inte på den. Han arbetade i flera år med att motbevisa Einsteins förklaring - och misslyckades.

Nu var Millikan sannerligen ingen förstockad dilettant som man gärna tänker sig motståndare mot nya idéer, åtminstone sådana som senare visar sig vara korrekta. Om hans arbete för att motbevisa Einstein varit illa utfört hade det inte bevisat någonting, vare sig det lyckats eller misslyckats. Många forskare av sämre kaliber hade helt säkert lyckats med motbevisandet, genom att medvetet eller omedvetet trixa med förutsättningar, analyser eller något annat. Men nu var det en duktig fysiker som utförde ett gott arbete och fick ett resultat som var högst användbart, trots att det inte alls var det han förväntat sig.


* Einstein och Bohr fick verkligen nobelpriset samma år, 1922: Bohr fick 1922 års och Einstein 1921 års, som man väntat med att dela ut.

Gaffla med Geller

Igår var Uri Geller i Göteborg. Det var jag med. Klart man får passa på att heja på lurifaxen (som jag tidigare skrivit om).

Han var på besök i Sverige för att göra reklam inför TV-programmet som kommer om någon vecka. Därför blev det intervjuer med diverse tidningar, TV och radio. Samt en skeptiker som egentligen inte hade något mer att komma med än, tja, just att han kom från ett skeptic society.

Platsen var Sveahuset, ett intressant gammalt hus vars ursprungliga funktion som försäkringsbolag minns i namnet och det rejäla kassavalv där intervjuerna hölls. Idag kallas rummet "vinarkivet", därav inredningen i Västnytts inslag. Där jag förresten känner igen mer än ytliga detaljer, många av Gellers repliker är sådana han kör med i var och varannan intervju. Radioinslaget gjorde han från radiohuset i Göteborg (han nämner särskilt att han därifrån inte kan böja en sked i Stockholm).

Intervjun kommer framigenom i Folkvett, medlemstidning för nämnda society.


SVT Västnytt: 8 min. med Geller
SR P4 Extra: Lotta Bromé med Geller

Nya och nyare ord

Språktidningen hade ett temanummer om nya ord. Där fick jag svara på några frågor, gissningsvis med anledning av min bok Nya ord med historia. Som exempel på ett bra nyord nämnde jag plupp - även om det är svårdefinierat så är det märkvärdigt lättbegripligt och definitivt användbart.

I det senaste numret av tidningen undrar en läsare hur jag definierar "nyord" - detta ord finns visserligen inte med i SAOL men har använts i decennier. Helt riktigt. När jag skrev boken tog jag med nya ord som tagits i bruk under de senaste 25 åren ungefär, särskilt intressanta var naturligtvis de som inte tagits med i SAOL. Därmed hade jag ett något annat fokus än de kolleger som tog upp Språkrådets fåniga nyordslistor där man fiskar upp ord som ibland använts enstaka gånger, ibland konstruerats enkom för att figurera i Språkrådets nyordslistor.

Lördagsfråga: Fab four

1. The Blood of Yingzhou District (2006) beskriver hur traditionella värderingar i Kina kolliderar med AIDS. Skriven av Thomas F. Lennon. Denne förväxlas ibland med en känd namne... Ja, komikern Thomas P. Lennon såklart.
2. George Macartney, 1st Earl Macartney (varför numreras inte svenska grevar och baroner?). Konstaterade att solen aldrig går ner i det brittiska imperiet, vet inte om han var allra först med observationen. Var bland annat Storbritanniens ambassadör i Kina under en historiskt intressant tid, bilden när han träffar Qianlong-kejsaren (1735-1796) - som verkligen kallas så, som vore han ett substantiv.
3. Chewbacca såklart, och givetvis Han Solo/Harrison Ford till höger i bild.
4. Tidningen Time utsåg 1998 president Clinton och Kenneth Starr till Men of the year, på grund av den förres vänsterprassel - det var en idyll det.

Lennon, McCartney, Harrison och Starr vet vi vad det blir. Monsterknäckare pazuzu tog frågan som ingenting.

Linnés tredje rike

Regnum vegetabile, det är växternas rike det. Ingår, för att fortsätta med liknelsen, i Imperium Naturæ, naturens kejsardöme. Rubriken hämtad från den trettonde upplagan av Systema Naturæ, "naturens system". Den gavs förresten ut några år efter Linnés död, och var den första han inte övervakade – verket ifråga var inte bara hans storverk, utan även hans livsverk.


Nu är ju Linné överlägset mest känd som blomsterkungen. Inte utan skäl – det var det rike han fann intressantast, hade störst begåvning för och även fick mest uträttat i. Men han studerade även zoologi, och införde samma principer för klassificeringar och namn i djurriket. När vi än idag pratar om Rattus norvegicus, E.coli och allt vad det är, så är det Linnés binomiala nomenklatur som tillämpas.


Men vad är då detta? Regnum lapideum är stenarnas rike. Mineralriket var det tredje av naturens stora riken, och även detta studerade och ordnade Linné. Vilket idag är bra bortglömt, eftersom mänskligheten veterligen inte haft minsta nytta av den mödan. Här var han heller inte i närheten lika briljant nydanande, utan tillämpade samma s.k. naturhistoriska metoder för att klassificera jord, sten och mineraler som alla andra i fältet: Man jämförde utseende, struktur, konsistens och allt vad det var, och gjorde bara undantagsvis analyser med kemiska inslag. Flera inslag kan spåras till förvetenskapliga teoribyggen som alkemi. Som idén att "manliga" salter plus "kvinnliga" bergarter skapar mineraler – där ett konkret fel består i att Linné trodde att mineraler består av bergarter, och inte tvärtom.

Vid ungefär samma tid började andra att tillämpa den framväxande vetenskapen kemi på stenar, mineraler och andra ämnen. Då började man komma någon vart, och upptäcka dittills oanade samband. Som att blygrå halvmjuk grafit inte alls är en form av bly, utan samma ämne som sprött svart kol och gnisterhårda diamanter. Eller för den delen vilken problematisk och oviktig indelning begreppet "stenriket" är; det finns betydligt intressantare problem än exempelvis huruvida bärnsten och pärlor tillhör växt-, djur- eller mineralriket.


Linné on line: Linné som mineralog

Lördagsfråga: Fyra