Nu blir det en sorts gästskribent. Joakim Zander postade en tråd på Twitter (
@JoakimZander). Den var såpass intressant och relevant att jag bad om, och fick, lov att lägga den här. Så här kommer en beskrivning av en beramad princip man sett folk svänga sig med mer än en gång, och anat men inte haft en chans att leda i bevis att någonting är missförstått. (Jag har skrivit om principen för länge sedan, men även om det inte var helt fel så går det inte att jämföra med denna text.)
*
Försiktighetsprincipen. En av dessa juridiska principer som är så go att slänga sig med på Twitter. "Jag trodde vi applicerade försiktighetsprincipen i Sverige?" Kan betyda vad som helst. Funny 'cause it's kinda true. Tro mig, jag kan allt om den där principen. Häng med.
Så, first things first: Jag doktorerade på försiktighetsprincipen vid universitetet i Maastricht, gästforskade i Chicago och London, gav ut avhandlingen på Cambridge University Press, vann pris, jobbade med den praktiskt av och till i 15 år. Jag kan risk och försiktighet. Tro mig.
Så vad är den då? Vad syftar den till? Som så mycket annat är den ett barn av moderniteten. Eller kanske en myling. Skitsamma. Fram till 60-talet brydde vi oss inte jättemycket om risk. Visst vi reglerade rök i London etc, men det var för det var obehagligt att inte se nåt.
Miljö och hälsa hade vi inte riktigt upptäckt än. Inte på bred front, inte som koncept. Men 60-talet var ju en ny slags paradigm. Framförallt skrev Rachel Carson
Silent Spring [på svenska
Tyst vår]. Det var en call to arms för en nyfödd miljörörelse.
Bra bok. Vackert skriven, särskilt för att handla om nåt så osexigt som kemikalier och döden de bringar. Den ledde till en massa grejer, kanske främst det globala (nåja) förbudet mot DDT som väl kändes gött, men som egentligen varit en katastrof. Mer om det någon annan gång.
Silent Spring kom RÄTT. Folk var redo för att tänka dystopiska tankar om risk. Och vi hade börjat se effekterna av rejäl rovdrift inom ett gäng områden. Kemikalier, utsläpp, vattenrening, luft. Vi behövde ett paradigmskifte. Och det fick vi.
USA gick i bräschen, vare sig vi vill tro det här i Europa eller ej. Clean Air Act och Clean Water Act var två riktiga pionjärer vad gäller miljö- och hälsoskydd från tidigt 70-tal. Amerikanska domstolar var aktivistiska, gick långt med att fördela ansvar i miljöfrågor.
Tills Reagan satte stopp för det då och fick lite ordning på dem. Faktiskt, det var rörigt där en stund, även om domstolarnas instinkter var helt rätt. USA har fortsatt att ha ett unikt rationellt förhållande till risk sedan dess. Något vi gnäller på här i Europa. Men vi har fel i det.
I USA har rationellt tänkande angående risk alltid varit drivande, och framförallt har man jobbat med att vetenskapligt bedöma risker och sätta ekonomiska värden på dem. Cost-benefit-analys har varit den ledande modellen.
(Paus för kort boktips här då: Ska du bara läsa en bok om staten och riskhantering kan du sannerligen göra ett sämre val än Cass Sunsteins
The Cost-Benefit State från -96).
I Europa, och Sverige är SANNERLIGEN inget undantag, har vi haft en mjukare approach och inte låst fast oss i strikta processer och modeller för riskanalys och beslutsfattande. Istället har vi föredragit den breda penseln. Och här når vi äntligen fram till Försiktighetsprincipen.
Man brukar väl säga att försiktighetsprincipen dök upp som fenomen i Tyskland. Här kunde vi prata i evigheter om Ulrich Beck och Risikogesellschaft, men kanske nöjer vi oss med när principen för första gången dök upp internationellt i Artikel 15 i Rio Declaration från -92:
Where there are threats of serious or irreversible damage, lack of full scientific certainty shall not be used as a reason for postponing cost-effective measures to prevent environmental degradation.
Kanske ser ut som en enkel definition, men för en jurist är den där meningen fucking julafton. Så många kvalifikationer och rekvisit i potentiell konflikt med varann!
Principen hade haft sitt stora coming out-party. I Europa var vi tokiga i försiktighetsprincipen! En princip som är dåligt definierad och som ser miljövänlig ut men verkar ge ännu mer frihet till beslutsfattarare och politiker. Som dessutom är svår för domstolar att kolla?
WHAT'S NOT TO LIKE???
Well. Jag säger inte att alla jurister vänder sig mot försiktighetsprincipen, för den fyller en funktion, absolut. Men som juridiskt instrument väcker den en del oro. Men vad är det den säger då?
Poängen med försiktighetsprincipen är att den vänder sig mot det som kom innan, dvs det som var i början av den här JÄVLIGT långa tråden. Vi gjorde inget vad gäller risker. Sket i det. Krävde höga bevis för fara, etc.
Försiktighetsprincipen ville vända på det. Eller vara ett led i att vända på det. Den ämnade pusha beslutsfattare att agera tidigare, innan en risk har realiserats. Det duger inte att säga att man inte vet säkert vad något leder till, gör något redan nu.
Man kan prata om att den vänder på bevisbördan, och det har många gjort. Att det ligger på någon som utför en aktivitet att berätta för staten att aktiviteten är säker, inte för staten att visa att aktiviteten är farlig och sedan reglera. Så har den använts på viss områden.
Se t ex kemikaliehantering inom EU som är det mest långtgående arbetet rörande kemikalier vi någonsin sett i mänsklighetens historia. Alla krav ligger på industrin. Är det effektivt? Troligen inte på det sättet det är utformat. Men det får oss att må bättre, kanske.
Så, försiktighetsprincipen är en övergripande juridisk princip. Den finns i aritkel 191 av EU-fördraget och i 2. kap. 3§ av Miljöbalken. Problemet är bara att den är omöjlig att applicera i sin egen rätt. Vad som i verkligheten ÄR försiktigt är alltid ett politiskt val.
Alltså, lagen säger att vi måste vara försiktiga. Den är mycket sträng. Men vad det innebär att vara försiktigt ger den inget svar på. Det finns inga processer eller egentligen andra lagar att håll i handen här.
Att vara försiktig kan vara vad som helst. I Sverige har vi traditionellt varit superförsiktiga vad gäller kemikalier. Vad gäller mobiltelefoni har vi bestämt att försiktighetsprincipen inte appliceras alls. Allt beroende på ekonomiska och politiska hänsyn.
Vissa saker är enkla att reglera för att de är förenade med låga samhällsekonomiska kostnader, då är det lätt att luta sig på försiktighetsprincipen. Andra saker är dyra och kulturellt svåra att reglera och då låter vi bli att prata om någon jobbig försiktighetsprincip.
Så kan man ha det förstås. Att leva i ett samhälle är att balansera olika intressen mot varandra. Men juridiska principer, tycker jag, bör syfta till att vara annorlunda. De bör vara neutrala och skydda värden som riskerar att förloras i demokratins grottekvarn.
Försiktighetsprincipen är i det ljuset en tom princip. En princip som låter beslutsfattaren agera om den vill, men som ställer väldigt få krav på densamme. För att göra den funktionell krävs att den kopplas till ett rättsligt system och att beslutsfattaren tvingas vara rationell.
Jag har en plan för hur det skulle gå till, men det är för en annan söndagkväll. Nu räcker det att säga HERREGUD om ni hängt med ända hit! Och puss och godnatt.
