Brun folie

Cui Bono bjuder in Jan Sjunnesson. Vilka vem?

Cui Bono (lat. "vem gagnar det?") är en förening i Göteborg som sprider så mycket ovetande de orkar. Ju underligare och osannolikare desto bättre: chemtrails, "elallergi", kvacksalveri i allmänhet, konspirationsteorier osv. Allt har inte en politisk vinkling men när en sådan förekommer ligger den tydligt åt höger. Även om detta fascistflum delar många frågor med den mjukare opolitiska woo man oftare stöter på, så behöver man inte lyssna länge för att inse att något är annorlunda. T.ex. skulle en "Nej till NATO"-pamflett se synnerligen malplacerad ut bland kristalltanterna på Harmoni-expo eller Hälsa och livsstilsmässan.

Jan Sjunnesson är en skribent som skriver på Avpixlat. Han och SD verkar ha en komplicerad relation. Här ett smakprov på hans alster, när han inte fick pressackreditering för SD:s "landsdagar" i Lund häromveckan utan istället gick på konsert med Ultima Thule:

En höjdpunkt var dock när Marcus Öhrn äntrade scenen och ropade att han skulle sjunga den låt som Sveriges nästa statsminister brukar kompa honom på – Fädernesland. Allt slutade med allsång av vår nationalsång och stor förbrödring bland de ganska påstrukna besökarna. Många skinnvästar och grymma Sverigevänner verkade nöjda och skrek "Thule, Thule, Thule".

Vilken kombo! Vad kan gå fel?


En del av gratismaterialet: Ett nummer av Nya Tider (vet inte om den är Nationaldemokraternas till namnet eller bara till gagnet), ett budskap från Folkkampen mot NATO, en pamflett från pålitliga Vaken.se, skrämselpropaganda mot HPV-vaccinet, ett blad från "elallergikerna" på "Strålskyddsstiftelsen", varningar för fluor och "information" om 9/11.

Anarchos förlag, vars utgivning enklast kan beskrivas som att David Icke inte sticker ut nämnvärt, fanns på plats. Hos dem investerade jag i den lilla men hisnande knasiga boken 2012 i fickformat (2011) om 2012 års m.e.m. maya-relaterade profetior, vars pris så här efter apokalypsen fallit till överkomliga 10:-. (Formatet till trots verkar den vara något av en encyklopedi i tokerier, jag hittade åtskilligt jag aldrig hört talas om.) Hos dem kunde man förresten se skylten "Vi tar kort" vilket var märkligare än det låter, för enligt Cui Bono är kortbetalningar ännu ett av Maktens medel mot folket:

Om ingenting görs nu så kommer vi plötsligt att vakna upp i ett samhälle där våra kontanter är utbytta mot enbart digital valuta, t.o.m. i form av RFID-CHIP!
VI TÄNKER INTE STÅ FÖR ETT SAMHÄLLE DÄR VÅRA BARN SKALL BLI PÅTVINGADE RFID-CHIP.

- Manifestation till kontanternas skyddande, Cui Bono 14 april 2015

Kvällen introducerades av en förmåga från Cui Bono. Först undrade han hur publiken fått reda på föreläsningen: hemsida, affischering ... Eller kanske via GP..? (Skratt; för publiken vet att en mainstream-tidning som GP inte skulle ta i Cui Bono med tång.)

Sedan tog Jan Sjunnesson ordet, "folkbildaren, författaren och Avpixlat-medarbetaren". Ämnet för kvällen var yttrandefrihet. Han påminde om att tryckfrihetsförordningen fyllde 249 år just den dagen. Och så fick vi en historisk översikt av folk som använt sig av yttrandefriheten och fått skit för det, som Sokrates och Jesus. Liksom arbetarrörelsen, som i sin motarbetade barndom inte fick mötas i etablissemangets lokaler. Vad gjorde man då? Träffades utomhus (s.k. vägmöten) eller, när man fått lite snurr på rörelsen, byggde egna samlingslokaler, kända som Folkets hus.

Vid samma punkt befann sig de nu, konstaterade Sjunnesson. Om han avsåg något särskilt parti, Cui Bono eller någon kombination därav framgick inte.

För Sjunnesson hade minsann varit med om att bli motarbetad, utestängd från etablissemangets lokaler. Som när den kontroversielle Karl-Olov Arnstberg bjöds in av Cui Bono till en lokal de bokat i stadsbiblioteket, men fick se den avbokad sedan stadsbiblioteket insett vad Arnstberg gick för. Något som sedan spillde över på Cui Bono och Sjunnesson. Eller de gånger han stött på patrull när han försökt arrangera dragningar med Lars Vilks.

Motståndarna är den rabiata vänstern, den tanklösa, virriga, aggressiva och märkvärdigt mäktiga. Detta gjordes mycket tydligt.

Vetenskapliga tvister gick han inte så mycket in på, men så är sådant heller inte hans grej på samma sätt som Cui Bonos. I förbigående nämndes Sverigevänner, islamkritiker och klimatskeptiker som orädda sanningssägare av samma slag; som till exempel klimatskeptikern Lars Bern, som Sjunnesson är personlig vän med.

Han sade även bra saker. Som att det fysiska mötet (mötesfrihet är ju nära släkt med yttrandefrihet) aldrig helt går att ersätta med det virtuella. Eller att man i en debatt lär sig att vässa sina argument; den som aldrig behöver försvara sin åsikt kommer att bli väldigt dålig på att försvara sin åsikt när det väl gäller. Eller att den som berättar eller skriver något kommer på saker efterhand; det är inte ett enkelt omvandlande av tankar till ljud/bokstäver utan en process där det kan hända saker under tiden.

En del av detta må låta som klichéer, men de framfördes på ett mer skärpt och övertygande sätt än man brukar se.

Om yttrandefrihet var kvällens ena röda tråd så var Sverige den andra. Om Sverige och svenskarna förefaller Sjunnesson veta hur mycket som helst, hur vi är, vad vi egentligen tycker och tänker, och så vidare, och inte minst hur vi är jämfört med resten av världen. Nog är det fantastiskt hur Sjunnesson, och många med honom, kan världens ca 200 länder tillräckligt bra för att veta exakt hur de skiljer sig från Sverige? Och på hur fantastiskt många punkter har vi inte lyckats göra oss unika?

Svensken är beredd att sälja ut sin yttrandefrihet till förmån för trygghet. Som åtminstone tanken var i Sovjet, så länge det gick. Att folk inte brinner mer för sanningen beror inte på att de är bedragna eller så (en av Cui Bonos käpphästar) utan på att de faktiskt inte bryr sig om sanningen särskilt mycket.

Vidare har vi haft en lång tradition av en god stat, svag men välmenande. När denna omsider växte sig långt starkare och inte alltid lika välvillig så hängde tron på den goda staten kvar. Därav den tydligen för svensken så typiska auktoritetstron (det finns mycket som är typiskt för svensken!), vare sig auktoriteterna är politiker, präster eller vetenskapsmän.

Vad dagens politiska kultur i Sverige beträffar så fick vi veta att den kännetecknas av glada eller direkt barnsliga amatörer, och har gjort så sedan ca 80-talet. Fram tills dess var politiken, även den S-märkta som ju var den som gällde, präglad av ett ingenjörstänk av samma slag som en gång gjorde Sverige stort. Sannerligen inte alltid välvilligt eller arbetandes för goda krafter, men nyktert och åtminstone strävande efter effektivitet och kompetens. Palme må ha varit en förvirrad socialist, men han hade åtminstone utbildning, talets gåva och slips. — Vilket ska jämföras med dagens "Bolibompa" (det uttrycket användes): urblåsta vuxenbarn som lallar om HTBQ, postmodernism och andra icke-frågor.

Beträffande mångkultur så ses den av förespråkarna som ett samhälle som är öppnare, där fler strömningar tillåts. Men se där biter de sig i svansen, menade Sjunnesson. För ju fler grupper som får komma till tals, som kvinnor, muslimer och så vidare (dessa exempel nämndes), desto fler blir det som kan bli kränkta. Och ju fler som man inte får kränka, desto försiktigare och mindre öppet blir samhället.

Sjunnesson har, som ofta verkar vara fallet med de som brinner för politik, en varierande politisk bakgrund. Han har varit såväl yvig ockupantsocialist som folkpartist. Sådant som ligger i det förflutna kan visserligen vara förlåtet. Publiken kan ha haft svårare att smälta att han kungjorde sig vara sionist; även om jag aldrig blir klok på förhållandet mellan de som ser juden resp islam som den största fienden så förefaller Cui Bono vara emot båda. Än pinsammare blev det när en publikfråga drog upp en rad av deras hjärtefrågor, som chemtrails, Monsanto, GMO, elstrålning, TTIP, heroin-Kosovo (just så), alternativmedicin etc, och gjorde ett till fråga förklätt påstående om det inte var en konspiration som var anledningen till att de inte togs upp i media? Där konstaterade Sjunnesson svalt att "det var många frågor" (underförstått: de har inte med varandra att göra), att flera av dem verkligen tas upp även bland mainstream media, och att han inte trodde att tystnaden i övrigt berodde på någon konspiration. Journalister (som det handlade om just då) är inte illvilliga, menade Sjunnesson; de vill väl men kan, av någon anledning, inte bättre. Vilket går stick i stäv mot den uppfattning som är förhärskande inom "sanningsrörelsen" med Vaken.se, Cui Bono och allt vad de heter.

För att försöka sammanfatta kvällen med Jan Sjunnesson hos Cui Bono: Det finns likheter och olikheter mellan fascisterna och foliehattarna. Så länge båda rörelserna är små kommer likheterna att få dem att dras till varandra. Om någon av dem, eller båda, växer sig större så kommer olikheterna att bli allt mer besvärande för dem. Vilket väl är det enda positiva som kan sägas om ett sådant framtidsscenario: att tokstollarna av olika slag så småningom upptäcker att de faktiskt inte trivs med varandra.

Såväl Sjunnessons dragning som frågestunden efteråt filmades.

Youtube: Yttrandefrihet med Jan Sjunnesson, 2015-12-02