Problemet med E-nummer

Mats-Eric Nilsson och fobin för E-nummer har jag berört tidigare, främst i Döden i grytan och FUD, men även i trippelposten Äkta vara I, II och III. Om hur han "blandat konsumentupplysning om fusk och fejk i branschen med irrelevanta sidospår", eftersom det är både det ena och det andra. En del är bra, tycker jag, och annat är skräp.

För det förra har han fått hejarop i mängd. Det senare har inte alls uppmärksammats på samma sätt: Fobin för E-nummer som yttrar sig som just detta, att man vill ha dem bort bort bort, oavsett vilket ämne E-numret kodar för. (En logisk följd är innehållsförteckningar som använder tillsatsernas kemiska beteckningar istället för E-nummer. Det är lätt när man kommer på det.)

När Patrik Svensson recenserar Saltad nota (Ordfront 2013) så fokuserar han på Mats-Erics förhållande till E-numren:

För vad är egentligen problemet med det Mats-Eric Nilsson så exempelrikt beskriver i boken, det vill säga halvfabrikat fulla med E-nummer? Jo, problemet är, menar Mats-Eric Nilsson, att han blir lurad. När han äter sin Skagensallad på något mysigt café på Västkusten vill han att den ska vara gjord på riktig majonnäs slagen för hand med äggulor från en höna som helst ska sitta vid bordet bredvid. När den visar sig inte vara det känner han sig blåst.

Han skriver ingenting om E-numrens kemi eller dess eventuella hälsofaror. Ingenting om marknadsekonomiska faktorer eller arbetssituationen på krogen. Ingenting om lagstiftning eller hur livsmedelstillsynen faktiskt går till. Han drar inga slutsatser. Utöver att det var bättre på Tore Wretmans tid. Och att det är bättre i Frankrike.

- E-xorcisten, Sydsvenskan 1 september 2013

Svensson överdriver en anings aning med hönan bredvid etc men det inte mycket mer än så. Att tillsatser är o-bra, åtminstone om Mats-Eric kan känna sig lurad (snarare än om han får botulism av korvgift) var den enda slutsats som gick att dra från Den hemlige kocken, och ämnet verkar inte ha utvecklats sedan 2007.