Örnflickan

Söndagen den 5 juni 1932 försvann Svanhild, 3 ½ år, på ön Leka i Nord-Trøndelag (det ligger ungefär i jämnhöjd med Skellefteå). Ett stort uppbåd av folk letade efter henne. Först på kvällen hittades flickan högt upp på en bergssida. På bilden den lyckligt återförenade familjen Hansen.

Sedan dess har folk grubblat och grälat över händelsen. För "standardförklaringen" av hur Svanhild hamnade på klipphyllan är att en havsörn flög dit med henne.

Är det sant? Är det möjligt?

Mens jeg var der oppe, hadde jeg kjempet veldig med ørnen. Hun kom stadig og skulle ha tak i meg for å få meg opp i reiret. Ungene skulle ha mat. Jeg så at hun kom imot meg. Jeg prøvde å kaste stein mot henne for å skremme henne. Men jeg ble vel så redd til slutt at jeg gjemte meg inne i hulen. Det var kanskje det som reddet meg fra å bli spist av henne.

- Svanhild Hartvigsen, här med kjolen hon hade på sig den dagen, intervjuad av Åge Aleksandersen och Tore Strømøy för programmet På loffen (NRK 1994)

Själva flygturen uppger sig Svanhild inte ha något minne av. En uppgift gör gällande att Svanhild i 30-årsåldern skulle ha förnekat sig ha något som helst minne av episoden; dock verkar ingen ha hittat någon källa för detta.

Ifrågasättanden kommer ofta från ornitologer. De konstaterar att havsörnar väger sisådär 4-7 kg, att byten som de flyger iväg med sällan är tyngre än 2 kg, och att ingen fågel kan flyga iväg med ett byte som väger mer än fågeln självt. (Direkt efteråt vägdes Signhild, men utslaget 19 kg torde bero på förväxlande av skalor; 19 skålpund eller ca 10 kg är rimligare.)

En annan invändning går ut på att klipphyllan där man hittade Svanild (man har markerat den med vitt, pricken till vänster i bilden) visserligen ligger otillgängligt, men inte värre än att såväl stora som små med jämnmod kunnat ta sig dit.

Att örnar flyger iväg med barn är en gammal skräckhistoria som var som hetast på 1800-talet. Då och då dyker den upp igen. En filmsnutt (bilden t.h.) som dök upp 2012 fick mycket uppmärksamhet, den var ett elevarbete i specialeffekter (här det franska pressmeddelandet på skolans blogg).

Vargfrågan känner alla till. Att man en gång i tiden jagade örn för att man trodde att man därmed skyddade barnen är tämligen bortglömt. Demoniserandet av rovfåglar är en konkret anledning till att just ornitologer gör vad de kan för att skilja saga från sanning i fallet.

Det tjener ikke Damms forlag [som gett ut en barnbok om händelsen] til ære at man har latt seg fange og misbruke som sannhetsvitne for en historie som i dag kun tjener til å skape ubegrunnet frykt blant barn og småbarnsforeldre, og som definitivt er med på å bryte ned muligheten for den opplevelsesglede møtet med havørna i en levende kystnatur representerer.

- Alv Ottar Folkestad: Svanhildsaken i ny drakt [PDF], Norsk Ornitologisk Forening 5 maj 2006

Det blir inte bättre av att Svanhild-fallet är så uppmärksammat, inte minst av de boende på ön som verkar hänga upp en stor del av sin självbild på det hela. Böcker ges ut, även barnböcker, och själva kommunvapnet är en tydlig påminnelse om historien.

Det är ett faktum att folk kan få falska minnen och tro sig ha upplevt saker de aldrig upplevt. Se t.ex. bloggposten Piaget blir nästan kidnappad (inte) för ett ovanligt fint exempel, eller studier av Loftus m.fl. Om Svanhild i efterhand fått reda på vad hon skulle ha varit med om och utifrån det konstruerat ett nog så levande minne så är det avgjort mindre märkligt än om en havsörn flugit två kilometer med henne.


Se även

• "Ørne-jenta" på Leka er død, NRK 15 november 2010
• Bob Rickard: Eagle & Baby 1 - The Svanhild Hartvigsen Story, 26 januari 2011