2016-11-11

Uran-rushen och dess skojare

Anyone can get into the act. It's like the days of the forty-niners all over again [de förhoppningsfulla i 1849 års guldrush, idag mest kända som ett fotbollslag i San Francisco]. This time it's in modern dress – in an era of jeeps and planes, of neon signs and plastic-and-chromium trimming. But it's the same irresistible, age-old lure of fortunes in mineral treasure.
- Popular Science, augusti 1954

Efter andra världskriget blev den dittills värdelösa och nästan oanvända metallen uran plötsligt världens hetaste grundämne. Dess strategiska värde kunde jämföras med kol och olja, men till skillnad från dem hade man aldrig letat ordentligt och systematiskt efter uran. Det fanns några kända fyndorter, som böhmiska Joachimsthal/Jáchymov och i synnerhet det tämligen okända Shinkolobwe i Katanga, dåvarande belgiska Kongo (de första atombomberna skapades med afrikanskt uran). Men vilka skattgömmor återstod att upptäcka? Gärna på inte alltför obekvämt avstånd, och framför allt på rätt sida järnridån?

Inte för att det blev någon uran-rush direkt; tvärtom. Eftersom staten lade rabarber på alla fyndigheter så var det inga privatpersoner som intresserade sig för att hitta nya. Letandet utfördes av statligt anställda geologer, men de kunde omöjligt kartlägga så mycket som man behövde. Det hör till saken att uran är en nyckfull metall som koncentrerar sig på oväntade ställen. Den är svår att leta efter utifrån geologiska kartor; man får gå runt i terrängen och leta efter mineraler med klara, starka färger i rött, orange, gult och grönt, eller med geigermätare.

1948 kungjorde amerikanska atomenergikommissionen AEC (som delvis utgjordes av ett omorganiserat Manhattan-projekt) att man gjorde helt om. Hädanefter skulle man uppmuntra och belöna privata initiativ. Uranmalm skulle köpas in för goda, fastställda priser. Malmprover analyserades gratis, handböcker delades ut, man publicerade kartor från flygmätningar (där man flugit med geigermätare över områden) som gav antydningar om vilka ställen som kunde vara intressanta att studera närmare. Privatpersoner som hittade fyndigheter skulle kunna exploatera dem själva eller sälja vidare. Bonusar utlovades. Det skulle gå att bli rik på uran. Och det gjorde susen: Nu bröt uran-rushen ut.

Handbok från 1948

Folk i tiotusental, varav ytterst få hade någon geologisk bakgrund, skaffade geigermätare; annonser för geigers fanns mest överallt. En del gjorde det till ett helgnöje att åka ut i vildmarken och leta. Andra gjorde prospekterandet till en livsstil. Och även om man inte letade själv så kunde man köpa aktier i bolag som gjorde det.

Annons från 1955

Liksom 1849 cirkulerade historier om helt vanliga personer som gjort Fyndet och blivit rika. Liksom 1849 var en del av dem sanna. Och liksom 1849 saknades det inte folk som tjänade på det hela, inte på den eftersökta metallen utan på de många förhoppningsfulla.

Kärnfamilj 1955

Ett sätt gick ut på att ge ut aktier vid behov. Ett nybildat uranbolag kunde få sina aktier sålda enbart på grund av att det var ett uranbolag. Tog de sig sedan för att faktiskt börja leta efter fyndigheter, därefter undersöka dem närmare och till sist eventuellt börja bryta malm, så kunde varje fas finansieras med nya aktier ... Vilket innebar att tidigare aktier representerade mindre och mindre andelar av bolaget. Sådant låter sig inte göras i kontrollerade aktiebolag på kontrollerade marknader, men det gick i den vilda västern (såväl bildligt som delvis bokstavligt) som var uran-rushen. Det ska även nämnas att många uran-aktier såldes till mycket låga priser, en dollar eller delar därav; vem som helst skulle kunna tjäna pengar på uran.

Gasglödstrumpa hos Oak Ridge: Incadescent Gas Lantern Mantles

Ett annat trick gick ut på att "salta" inmutningar.
Receptet är detta: Man borrar ett hål i berget. Sedan blandar man ett kilo svartkrut med askan av en gasglödstrumpa. Sådana innehåller radioaktivt torium, som geigermätaren ger utslag för. Man låter blandningen explodera på borrhålets botten. Den radioaktiva askan sätter sig fast på bottnen och väggarna i hålet. Önskar köparen då med ett malmprov övertyga sig om gruvans radioaktivitet, så kan man gott låta honom ta ett sådant prov ur hålet. Den förut bara och malmfria klippan får, det garanteras, geigermätaren att ticka muntet ...
- Harald Steinert: Guldsökare i vår tid (Tidens förlag 1958), sid 60

Framåt slutet av 1950-talet hade USA:s uran kartlagts väl. En mängd gruvor var i drift, från några riktigt stora till en mängd mindre. Nu hade landet så mycket uran som man ansåg sig behöva. Bonusprogrammet lades ner, och uran-rushen var till ända.

National Radiation Instrument Catalog: Uranium Rush 1950s
Fascinating Earth: The Great Uranium Rush

2 kommentarer:

Joakim E sa...

Uranruschen satte minsann avtryck i populärkulturen också. Vet inte hur kända låtarna var när det begav sig, men kreatörerna bakom det kritikerrosade spelet Fallout 4 (2015) har lyckats gräva fram Elton Britts "Uranium Fever" (1955) och Warren Smiths "Uranium Rock" (1958).

Anonym sa...

Lite komentarer ang. utgivande av nya aktier, nyemissioner som ger utspädning så skriver du visserligen "kontrollerade aktiebolag på kontrollerade marknader" och jämför allt jämför med vilda västern. Om vi håller oss till Sverige, så är t.ex. Aktietorget formellt sett inte en börs, men väl en registrerad handelsplats har jag för mig det heter. Efter ett par tidiga misstag insåg jag att s.k. förhoppningsbolag inte var något för mig. Jag är dock av åsikten att fenomenet i allra högsta grad finns kvar och blomstrar, se bara på alla biotech-bolag. Så klart inte alla, men det bör finnas tillräckligt många där man ser beteendet med nyemission efter nyemission. För inte så länge sedan var det ju poppis med Northland Resoruces. Ett gammalt praktexempel borde vara Clean-tech bolaget Morphic som skulle revolutionera bränsleceller, det gick sådär...

En serie med roliga artiklar om ämnet hittar du här http://www.aktiespararna.se/etiketter/skribenter/Jonas-Bernholm/

/Erik