Telefax 1899

Här är bilden man vill överföra. (1) Den målar man av med bläck på metallfolie. Vilket bläck man använder spelar inte så stor roll, så länge det är ganska tjockt och inte leder ström. Man kan inte använda nyanser. Resultatet blir lite grovhugget. (2)

När foliebilden är klar sätter man den på en rulle i den magiska apparaten. Sedan kontaktar man den mottagande apparaten. Den har en likadan rulle på vilken ett karbonpapper placerats.

Sedan kör man igång apparaten. En liten nål vilar mot den långsamt rullande foliebilden. När den är på ren folie skickas signal till mottagaren, när den kommer över isolerande färg skickas ingen signal. När mottagarapparaten får signal hålls dess nål ovanför det långsamt rullande karbonpapperet, när den får signal sänks nålen och rispar fram svärtan.

Efter några minuter har bilden förts över. (3) Upplösningen är 56 lpi (linjer per tum), fullt tillräckligt för åtskilliga ändamål. Här valde man att låta en konstnär återskapa fader Mockins porträtt, därav anvisningen "White hair".

Så här såg apparaten ut: Ernest A. Hummels Telediagraph. Det fanns tydligen några olika system på marknaden för att överföra bilder telegrafiskt, detta är det jag hittade en artikel om.

When we contemplate the scientific and political significance of the telediagraph, its marvellous possibilities seem almost incredible. Its chief wonder, however, lies in the fact that it has been so long in reaching us; like many a great invention its basic principle, now that we know it, is so very clear and simple that for lack of a poorer compliment to inventive genius, we grudgingly ask: "How is it no one thought of that before?"

 - Charles E. Cook, Pictures by Telegraph, Pearson's Magazine april 1900