Att roligen sofwa 1642

Sättet till att roligen [lugnt] sofwa förmäles uti denna Regla på fyrahanda maneer:

1. Att man skall ligga högt med Huvudet.
2. Man måste sig väl med Kläder betäcka för den kalla Luft.
3. Man må sina Leder ej för mycket utsträcka.
4. Att man ej länge skall sova på Ryggen.

- Andreas Sparman, Sundhetzens Spegel (1642), s 302 (lätt justerad stavning)

Bland allt annat som det gått mode i genom åren så hittar vi även detta: Att sova sittande. Att man åtminstone sov ganska högt har verkligen förekommit, och de korta sängarna har fått och får många att tro att våra förfäder var betydligt kortare än vi. (Dels har det varierat, dels talar vi om mindre skillnader än man kan tro.) I vilken mån fackkunskapens rekommendationer, som här från drottning Kristinas livmedikus, spelade in vet jag inte. Det kan ju även ha varit för att spara värme, plats, eller för att man helt enkelt tyckte att det var bekvämt. Kanske brydde sig 1600-talsmänniskan varken mer eller mindre än vi om experternas råd.

För övrigt ska man, åter enligt Sparman, mestadels ligga högt för att 1) magsäckens innehåll inte ska rinna ner i huvudet och 2) organen under magsäcken ska slippa trycket från magsäcken. Texten är inte helt glasklar och bifogas därför ifall någon vill kontrollera.

Följande tips för den sömnlöse var så fina att jag delar med mig av dem med:

Där också händer att någon lägger sig i rättan tid till sömn, och dock därtill ej kan komma; han måste tillse genom vad medel han därtill komma kan. Kastar en sig ifrån det ena rummet till det andra [dvs i sängen...] så är det bäst att han stiger upp ur sängen och spatserar en stund [här ev. timme] eller två av och till, så att kroppen bättre kan mödder [trött] bliva. Är någon melankolisk tanka som inom kval måste man binda [tvinga] till att stå den ut, taga sig en luta eller annat instrument, varmed hans svårmodiga tankar förtagas kunna, och sedan när man går till sängs väl täppa fönstren igen så att månens ljus sömnen icke förtaga kan.