Artikeln i övrigt var matter of fact, och återgav i princip Goddards påståenden utan att ta ställning.
Nästa dag stod ovanstående i en osignerad ledare i samma tidning. "A severe strain of credulity" var det minsann; man ifrågasatte om det verkligen var en riktig professor på en riktig institution, och förklarade sig förvånade när man fann att så verkligen var fallet; och förklarar för läsarna att professorn uppenbarligen är inkompetent, enär han saknar de grundläggande insikter i fysik som får envar att inse att en raket inte kan färdas i vakuum eftersom den inte har någon luft att "ta sats" från: "To claim that it would be is to deny a fundamental law of dynamics, and only Dr. Einstein and his chosen dozen, so few and fit, are licensed to do that."
49 år senare publicerades ovanstående "correction", där man mycket riktigt konstaterar att raketer fungerar utmärkt även i vakuum p.g.a. den mekanik som redan Newton lade fram. Till nämnda "further investigations" torde även det faktum kunna räknas, att man sedan 12 år tillbaka skickat upp en rad sonder, djur och gubbar; eller att man dagen innan skickat iväg Apollo 11 till månen; med flera exempel. Att 1920 års redaktörer inte heller verkade ha mycket till övers för Einstein går man inte in på.
Som exempel på dålig vetenskap är ledaren från 1920 en klassiker - tyvärr. Den lama ursäkten från 1969 (Goddard dog 1945) är tyvärr inte särskilt mycket bättre.
8 kommentarer:
Lärde man verkligen ut till amerikanska tonåringar, att saker inte kan röra sej i vakuum? Jag menar förstås raketer, projektiler och liknade; planeter, månar, asteroider och kometer, rör sej uppenbarligen. Något man måste ha vetat 1920. Att även stjärnor och galaxer rör sej, tror jag man upptäckte senare.
Ledarskribenten hade missförstått raketens princip: medan en propeller arbetar genom att "ta spjärn" mot luft eller vatten, så arbetar en raket genom att ta spjärn mot sig själv. Den går faktiskt bättre i vakuum. Att en kraft ger upphov till en lika stor motkraft är Newtons tredje lag, som var välkänd 1920.
Mycket intressant!
Redan de gamla grekerna borde ha varit en aning mer skeptisk mot vad som skrivs i tidningarna... eller stentavlor eller vad de nu skrev på ;)
Du som folkbildare borde se till att just detta sprids rejält - speciellt då det var gamla hederliga NYT och inte dagens kvällsblaska som var så fel ute (fast då var det dock verkligen Science Fiction).
MVH
Hans
Jag tror dom gamla grekerna skrev på pergament, alternativt papyrus. När folk skulle lära sej skriva, övade dom sej på vaxtavlor. Har för mej att jag sett en grekisk vasmålning av en lärare, som läser det eleven har skrivit på en sådan. Hur dom offentliggjorde saker, vet jag faktiskt inte.
Hos de gamla grekerna kungjordes nyheter muntligen. Pergament körde de inte med i någon särskild utsträckning.
Fast det har ju heller inte med Hans kommentar att göra. :-) Att sprida episoden är väl just vad jag försökt göra här i bloggen, men så "ny" nyhet är det inte - den fanns t.o.m. i Illustrerade Klassiker! ;-)
Ja, pergament är ett ganska kostsamt sätt att lagra och sprida information på. (Man kan roa sig med att räkna ut antalet kalvar som behöver sätta livet till för att duplicera en bok.) Med betoning på lagra -- spridning i större utsträckning stod först pappret för. (Blir nu återigen påmind om att jag måste läsa Harold Innis Bias of Communication).
Inte konstigt att pergament med världsliga texter ibland skrapades rena för att återanvändas i klostren. I Sverige under Gustav Vasa återanvändes pergament till pärmar, varför en del dokument överlevt på ett något okonventionellt sätt i vårt Riksarkiv.
Pergament är en förhållandevis sentida uppfinning som uppstod som ett alternativ till papyrus under det andra århundradet. Även om man skrivit på skinn till och från långt innan dess.
Det troligtvis vanligaste sättet att skriva på, särskilt för "de gamla grekerna", var i sanden. Särskilt när det gäller lärar-elev situationer och för de tidiga filosoferna (matematik, geometri, etc.). Av naturliga själv så finns inget sådant bevarat. ;-) Betänk också att "sandlådor" även förekommit i svenska folkskolors klassrum.
Annars så är ju de äldsta bevarade sätten att skriva ned och bevara information lertavlor. Men muntlig vidarebefordring var länge det mest effektiva sättet då vi först under medeltiden kan tala om någon större utbredning av läskunnighet. Även om fenicierna och grekerna inledde demokratiseringen av skriftspråket så att det inte längre kom att vara förbehållet härskare, präster och revisorer.
(Ber om ursäkt för min utläggning. Men det är sådan här historia som är my cup of tea. Krig och kungar är rätt tråkigt i jämförelse.)
Tja, betydelsen av ”kungar och krig” överskattas ofta. Vad jag menar är att folk inte tänker på dom praktiska begränsningar, som makthavare varit tvungna att rätta sej efter. Sådana är minst lika viktiga!
Vad har den ursprungliga ”episoden”, i Illustrerade Klassiker att göra? Jag trodde dom var serieversioner, av berömda – eller åtminstone populära – romaner. Alltså enbart fiktiva verk.
Det fanns några icke skönlitterära tema-nummer om rymdfart, förhistoria, världskrigen m.m. I ett sådant fanns den tvivlande redaktören med i en ruta.
Skicka en kommentar