Om ni läser om Islams store profet så kan ni se honom åtföljd av denna märkliga parentes: PBUH, FVMH eller SAAW, m.fl. Vad är grejen?
Grejen är att det är en välgångsönskning, salah (plural salawat). Sådana läggs in när man nämner profeten, någon ärkeängel, eller för den delen Jesus eller Maria.
PBUH = Peace Be Upon Him, dvs. Frid vare med honom FVMH på svenska
SAW, SAAW, SAAS = sall Allahu 'alayhi wa sallam "må Gud ge frid och välsignelse åt honom och hans familj"
Enligt vissa muslimska traditioner skall rättrogna ge salawat så fort viktiga namn som exempelvis profetens nämns. Andra gör ingen stor sak av detta, och åter andra tycker att ett slentrianmässigt PBUH är värre än ingenting. Islam har ända sedan början rymt olika skolor, och mestadels har man gjort en betydligt mindre väsen av detta än inom de kristna kyrkorna, där minsta kommatecken lett till splittring.
Men nu vet ni vad denna detalj rör sig om, ifall ni skulle stöta på den.
Wikipedia: Peace be upon him (Islam)
2010-05-09
2010-05-08
2010-05-07
Nothing sucks like an Electrolux
Ett fundamentalt problem i den internationella ekonomin är att folk i ett visst land, som kan ett eller ett par språk och känner till sin egen kultur men inte mycket mer, behöver hitta på varumärken och annat som skall användas lite varstans. Och då kan det bli hur konstigt som helst. Välkända fina exempel på sådana kulturkrockar är Chevrolet Nova (som på spanska blir no va, går inte), Honda Fitta (som fick heta Honda Jazz i Sverige), och reklamkampanjen ovan.
Ämnet är såpass tacksamt - det blir en rolig historia som slår mot alla dessa beskäftiga reklamidioter - att det gett upphov till en och annan faktoid. Så är Chevrolet Nova en myt; Snopes påpekar i artikeln Don't go here det ironiska i att folk luftar den som ett exempel på hur det kan gå när man slarvar med efterforskningar, samtidigt som lite efterforskningar skulle avslöja att det är en skröna som inte ens skulle kunna vara sann, av flera skäl.
En annan historia med svenska kopplingar går ut på att Electrolux aningslöst körde igång en stor kampanj med en, som vi idag vet, heltokig slogan: Nothing sucks like an Electrolux.
Tacksam historia? Sannerligen - men den är inte sann. Reklambyrån hette Cogent Elliot och är engelsk. De tog fram reklamen på 1960-talet för att användas i Storbritannien (reklamen har veterligen aldrig använts i USA). Givetvis var de medvetna om den dubbla betydelsen, det var själva poängen.
Hondas namnproblem är dock en helt sann historia. Även om den givetvis bättrats på med apokryfiska historier om T-tröjor med slogans som "Liten utanpå, stor inuti" m.m.
2010-05-06
Utöka ditt ordförråd: grilljanne
Ett gammalt ord för en evig företeelse. Ty en grilljanne var det som från 1890-talet och en tid framåt betecknade det som idag kallas brat, stekare, eller vilka synonymer för bättre mans sämre barn som gäller för tillfället.
Nordisk familjebok definierar det 1909 som "skämtbenämning på tillgjorda unga sprättar, som besökte grillrestauranger". Den specifika lokal som avsågs var Jones Grill i Stockholm, som drevs av Albert Jones. Den låg först vid Jakobs torg på Norrmalm för att sedan flyttas till Norrmalmstorg och bytte där namn till Metropol. "Grill" låter som ett gatukök men avsåg på den tiden en restaurang där gästerna fick se hur köttet tillagades. Jag tror inte ordet har någon koppling till dagens stekare.
Wikipedia: Grilljanne
Nordisk familjebok definierar det 1909 som "skämtbenämning på tillgjorda unga sprättar, som besökte grillrestauranger". Den specifika lokal som avsågs var Jones Grill i Stockholm, som drevs av Albert Jones. Den låg först vid Jakobs torg på Norrmalm för att sedan flyttas till Norrmalmstorg och bytte där namn till Metropol. "Grill" låter som ett gatukök men avsåg på den tiden en restaurang där gästerna fick se hur köttet tillagades. Jag tror inte ordet har någon koppling till dagens stekare.
Wikipedia: Grilljanne
2010-05-05
Faktoida föreläsningar
Nu blir det reklam. Saxar från hemsidan:
På sistone har jag allt oftare blivit inbjuden att hålla föredrag. I typfallet varar de en timme, med eller utan frågestunder. Jag har gått igenom hur jag kom i kontakt med företeelsen och fastnade för den, hemsidan och böckerna, en del funderingar om hur det hela fungerar och vad det är som gör att vi ibland tror på saker utan att tänka på att de kan låta avgjort misstänkta eller direkt absurda. Och givetvis tar jag upp en mängd exempel, såväl publicerade som opublicerade.
Ifall någon är intresserad av att uppleva faktoider live. Pratsam publik förhöjer upplevelsen, det har aldrig varit några problem hittills eftersom ämnet verkar stimulera till frågor och kommentarer. Intresserade hör av sig så kör vi. Maila peter@hexmaster.com eller lämna en kommentar på www.faktoider.nu.
På sistone har jag allt oftare blivit inbjuden att hålla föredrag. I typfallet varar de en timme, med eller utan frågestunder. Jag har gått igenom hur jag kom i kontakt med företeelsen och fastnade för den, hemsidan och böckerna, en del funderingar om hur det hela fungerar och vad det är som gör att vi ibland tror på saker utan att tänka på att de kan låta avgjort misstänkta eller direkt absurda. Och givetvis tar jag upp en mängd exempel, såväl publicerade som opublicerade.
Ifall någon är intresserad av att uppleva faktoider live. Pratsam publik förhöjer upplevelsen, det har aldrig varit några problem hittills eftersom ämnet verkar stimulera till frågor och kommentarer. Intresserade hör av sig så kör vi. Maila peter@hexmaster.com eller lämna en kommentar på www.faktoider.nu.
2010-05-04
Vulkan-koll
Veðurstofa Íslands: Órói á stöðvum við Eyjafjallajökul
... som bara är en intressant länk bland många på deras Katla-sida.
Om jag tolkat isländskan rätt så är det inte Katlas vibbar man ser ovan utan Eyjafjallajökuls. En kommentar som dök upp så småningom preciserade även: "Katla is NOT erupting and there are NO indications that Katla is about to erupt." Man kan förstå om de fått sådana förfrågningar, för nog verkar den stadigt ökande verksamheten tyda på något.
2010-05-03
Lördagsfråga: Ossian och Macpherson
- Kronprins Oscar, sedemera den I.
- Ossian Berger i Stockholm. Riksdagsledamot, justitieminster 1902-05. Var en tid med i "Första kammarens moderata parti", vars namn nog lever kvar i dagens Moderater.
- Martin Ljung som skojt; en annan Ljung-sketch (från Funny Boy 1958) är den där det skojas om en Fingal Olsson.
- Pensacola, Florida, får ett stänk av Katrina 2005
Från början kom diktens äkthet att ifrågasättas. En som ifrågasatte såväl verkets autenticitet som dess litterära värde var dr Samuel Johnson, hans replik är värd att återge:
- But Doctor Johnson, do you really believe that any man today could write such poetry?
- Yes. Many men. Many women. And many children.
Andra har värderat sångerna betydligt högre, men snarare på grund av Macpherson än någon Ossian. För deras uråldriga ursprung var visserligen inte helt påhittat, men till stor del; en del material var genuint, men hade sedan justerats och utökats till något som i stort sett var nytt. Detta är också en av litteraturhistoriens mest framgångsrika bluffar.
2010-05-02
Krakatoa 1883
[ Med anledning av nyligen timade vulkanutbrott, och i synnerhet den uppmärksamhet dessa fenomen väckt, återger jag här en artikel ur New York Times från den 22 oktober 1883, vari läsarna får ta del av vulkanen Krakatoas utbrott. Detta ägde rum den 27 augusti, artikeln är skriven någon vecka efteråt, och hamnade alltså inte i nämnda tidning förrän nästan två månader senare. Man kan föreställa sig hur ett motsvarande naturfenomen skulle beskrivas i media idag; i ett samhälle som tycker att några askpuffar är något att göra väsen av. ]
The Krakatoa Eruption
First signs of the great volcanic disturbance.
Cities obscured by "a cloud of darkness which might be felt" - disppearance of Anjer
Singapore, Sept. 4. - The details of the Krakatoa eruption of last Sunday week read like a page from the earthquake of Lisbon [1755, som förstörde stora delar av staden och hade ihjäl uppemot 100 000] or the yet blacker horror which Lord Lytton's genius cast around the fall of Pompeii [författare till "Pompeji sista dagar" (1834) som gjorde händelsen känd för en bredare publik]. Even in this grim region, whose very soil seems forever quaking with the struggles of the unquenchable fires below, so wide-spread and overwhelming a ruin has had no parallel since the Island of Sumbawa exploded like a powder mine in 1815, shaking land and sea for hundreds of miles around, and hurling forth ashes and lava enough to "cover two feet deep the whole surface of Germany". [vet inte om exakta siffror spelar någon roll, men Deutscher Bund av 1814 var något mindre än dagens enade Tyskland]
On the night of Sunday, the 26th of August, various sea Captains far away from land paused in their measured pacing of the deck to listen in wonder to the sound of a heavy canonade (as they thought) coming from the direction of the Sunda Strait, at the western extremity of Java. During the same night several residents in Singapore were surprised by the appearance of a floating black dust, pungent, stifling, and so fine that even a mosquito-net was not proof against it.
In Java itself the tokens of evil were even more awfully manifest. The sun rose in vain for Batavia [dåtidens namn på Jakarta] on the morning after that fatal Sabbath. A thick black cloud - a cloud of "darkness which might be felt" - encompassed the affrighted city. In that tainted air the flickering lamp quivered and died. The few men who returned to grope their way about the darkened town fell fainting in its streets. Houses and shops were shut and barred, and the inhabitants sat trembling within, thinking that the last day was at hand.
But the real nature of the calamity soon became terribly clear. The volcanic system of the Malay Archipelago may be best compared to an electric cable traversing the whole length of Sumatra and Java, continued to the eastward through the smaller islands of Lombok and Sumbawa to Floris [Flores, idag mest känd för hobbitarna] and Timor, and thence making a sudden bend northward to Amboyana and the Moluccas.
One of the most important links in this great explosive chain is the volcanic islet of Krakatoa, in the strait dividing Java from Sumatra, which was quickly discovered to be in a state of furious eruption. And now tidings of disaster began to come thick and fast from every side. Miles of flourishing plantations had been blasted by the burning ashes, and the labors of years were destroyed in one night. The sea, shaken to its lowest depths, rose and fell like a fountain jet, flinging boats and even large ships far up the shore. Neither chart nor compass could save the bewildered seamen, who, voyaging over perfectly familiar water, found sea in the place of land and land in the place of sea. In Batavia itself the streets were heaped with volcanic ashes and lava-dust, while a succession of mountain waves, bursting upon the shore, rendered any approach from that side impossible.
But worse was still to come. The fatal mountain stood right in the centre of a group of native towns and villages lying along either side of the strait, and upon these fell the utmost fury of the destruction. One great wave sufficed to lay in ruins the Javanese village of Tieringin. The district inspector of telegraphs, while engaged in repairing the broken wires between Serang and Anjer, a few miles further up the Javanese coast, suddenly descried far out to seaward a piled-up wall of water "standing up like a high column." and coming in upon the shore with inconceivable swiftness. When it subsided, Anjar was gone.
Even worse did it fare with Teluk Betong, a large Malay town on the Sumatran side of the channel. One line in a telegram formed its dismal epitaph: "Teluk Betong has disappeared, with 10,000 inhabitants."
The Miltonic battle [efter John Milton, i vars Paradise Lost han beskriver kampen mellan Gud och djävulen] ended as suddenly as it began, but its grim work had been thoroughly done. All the light-houses had disappeared from the Sunda Strait. Three populous towns were gone as if they had never been. Upward of 30,000 human beings lay buried under the falling ashes or in the depths of the devouring sea. The dust and volcanic cinders descended thickly all over Western Java as far as Cheribon. The flashes of the successive fire-spouts through the gloom were distinctly seen many leagues away, and, according to the concurrent testimony of several trustworthy witnesses, some of the explosions were plainly heard at a distance of 480 miles. The whole conformation of the Sunda Strait has been altered in one night, and bold indeed will he be who shall dare to pass through it for many a day to come.
Compared with the havoc of that fatal Sunday all the destruction wrought by the overthrow of Pompeii and Herculaneum is as nothing. But with the destroyed has perished the destroyer. One sentence of a recent bulletin rounds off with the tragic fitness this battle of the giants: "The sea now plays where Mount Krakatoa once stood."
The Krakatoa Eruption
First signs of the great volcanic disturbance.
Cities obscured by "a cloud of darkness which might be felt" - disppearance of Anjer
Singapore, Sept. 4. - The details of the Krakatoa eruption of last Sunday week read like a page from the earthquake of Lisbon [1755, som förstörde stora delar av staden och hade ihjäl uppemot 100 000] or the yet blacker horror which Lord Lytton's genius cast around the fall of Pompeii [författare till "Pompeji sista dagar" (1834) som gjorde händelsen känd för en bredare publik]. Even in this grim region, whose very soil seems forever quaking with the struggles of the unquenchable fires below, so wide-spread and overwhelming a ruin has had no parallel since the Island of Sumbawa exploded like a powder mine in 1815, shaking land and sea for hundreds of miles around, and hurling forth ashes and lava enough to "cover two feet deep the whole surface of Germany". [vet inte om exakta siffror spelar någon roll, men Deutscher Bund av 1814 var något mindre än dagens enade Tyskland]
On the night of Sunday, the 26th of August, various sea Captains far away from land paused in their measured pacing of the deck to listen in wonder to the sound of a heavy canonade (as they thought) coming from the direction of the Sunda Strait, at the western extremity of Java. During the same night several residents in Singapore were surprised by the appearance of a floating black dust, pungent, stifling, and so fine that even a mosquito-net was not proof against it.
In Java itself the tokens of evil were even more awfully manifest. The sun rose in vain for Batavia [dåtidens namn på Jakarta] on the morning after that fatal Sabbath. A thick black cloud - a cloud of "darkness which might be felt" - encompassed the affrighted city. In that tainted air the flickering lamp quivered and died. The few men who returned to grope their way about the darkened town fell fainting in its streets. Houses and shops were shut and barred, and the inhabitants sat trembling within, thinking that the last day was at hand.
But the real nature of the calamity soon became terribly clear. The volcanic system of the Malay Archipelago may be best compared to an electric cable traversing the whole length of Sumatra and Java, continued to the eastward through the smaller islands of Lombok and Sumbawa to Floris [Flores, idag mest känd för hobbitarna] and Timor, and thence making a sudden bend northward to Amboyana and the Moluccas.
One of the most important links in this great explosive chain is the volcanic islet of Krakatoa, in the strait dividing Java from Sumatra, which was quickly discovered to be in a state of furious eruption. And now tidings of disaster began to come thick and fast from every side. Miles of flourishing plantations had been blasted by the burning ashes, and the labors of years were destroyed in one night. The sea, shaken to its lowest depths, rose and fell like a fountain jet, flinging boats and even large ships far up the shore. Neither chart nor compass could save the bewildered seamen, who, voyaging over perfectly familiar water, found sea in the place of land and land in the place of sea. In Batavia itself the streets were heaped with volcanic ashes and lava-dust, while a succession of mountain waves, bursting upon the shore, rendered any approach from that side impossible.
But worse was still to come. The fatal mountain stood right in the centre of a group of native towns and villages lying along either side of the strait, and upon these fell the utmost fury of the destruction. One great wave sufficed to lay in ruins the Javanese village of Tieringin. The district inspector of telegraphs, while engaged in repairing the broken wires between Serang and Anjer, a few miles further up the Javanese coast, suddenly descried far out to seaward a piled-up wall of water "standing up like a high column." and coming in upon the shore with inconceivable swiftness. When it subsided, Anjar was gone.
Even worse did it fare with Teluk Betong, a large Malay town on the Sumatran side of the channel. One line in a telegram formed its dismal epitaph: "Teluk Betong has disappeared, with 10,000 inhabitants."
The Miltonic battle [efter John Milton, i vars Paradise Lost han beskriver kampen mellan Gud och djävulen] ended as suddenly as it began, but its grim work had been thoroughly done. All the light-houses had disappeared from the Sunda Strait. Three populous towns were gone as if they had never been. Upward of 30,000 human beings lay buried under the falling ashes or in the depths of the devouring sea. The dust and volcanic cinders descended thickly all over Western Java as far as Cheribon. The flashes of the successive fire-spouts through the gloom were distinctly seen many leagues away, and, according to the concurrent testimony of several trustworthy witnesses, some of the explosions were plainly heard at a distance of 480 miles. The whole conformation of the Sunda Strait has been altered in one night, and bold indeed will he be who shall dare to pass through it for many a day to come.
Compared with the havoc of that fatal Sunday all the destruction wrought by the overthrow of Pompeii and Herculaneum is as nothing. But with the destroyed has perished the destroyer. One sentence of a recent bulletin rounds off with the tragic fitness this battle of the giants: "The sea now plays where Mount Krakatoa once stood."
2010-05-01
2010-04-30
Grünbaums sista spalt
Jag hade annat inplanerat för dagens blogg, men så upptäcker jag en trist grej som omedelbart städar undan allt annat: Catharina Grünbaum har slutat med sin språkspalt i Dagens Nyheter. Infogar hennes sista inlägg i sin helhet, med mina kommentarer inom klamrar.
När jag för drygt tjugo år sedan från Svenska språknämnden [där hon jobbade 1971-1988, eller från undertecknads första till sjuttonde levnadsår -- utan att göra några jämförelser i övrigt] lockades över till Dagens Nyheter var mediespråkvård ett nytt begrepp. [det är inte särdeles använt än idag]
Tidningarna hade dittills hållit sig med stora korrekturavdelningar som kunnigt men i tysthet granskade och rättade både språk- och sakfel. En sorts eftervård. Nu skulle det bli frågan om friskvård, att ”lära journalisterna att skriva rätt från början”. [numer har man gjort sig av med korrekturavdelningarna, tvivelsutan emedan man funnit den journalistiska kåren fullärd i såväl språk- som sakfelandets värld. resultatet kan beskådas dagligen, överallt. halleluja.]
Under fältropet ”Korrekt och uttrycksfullt!” flängde jag mellan olika redaktioner och enskilda medarbetare, höll möten och seminarier om allt från kommatering och språkriktighet till rubriker, ingresser, notiser, stil, gestaltning och berättarteknik. Redaktionen stod också under ett ständigt takdropp av råd och varningar. Men förhållandet mellan språkvårdare och journalister var ömsesidigt. Tillsammans införde vi ståuppare och krockkudde för stand up och airbag, [krockkudde användes tidigare men om CG arbetat för dess införande så har hon gjort skillnad, som vi säger idag; liksom ståuppare?] och tillsammans red vi ut stormen när DN bestämt sig för att skriva rejv och rejvare. [den spanska rejven rev en annan rejv! funkar bra oavsett stavfning] Och vi lärde oss av varandra. [...okäj..?]
Till de språkbrukare [lingvister kallar de som använder ett språk, i tal, text eller vad som helst, för "brukare"] som hävdar att journalisters högsta fröjd består i att fördärva svenska språket vill jag säga att det intresse för språkriktighet och den vilja att skriva väl som jag mött hos tidningens medarbetare under de här åren har varit en daglig glädje i arbetet.
Visst händer det att brist på kunskap, språkkänsla och inte minst tid kan lägga hinder i vägen, men på det hela taget kan jag inte säga annat än att de stora dagstidningarna, liksom många mindre, tillhandahåller god bruksprosa och inte sällan långt mer än så. [den som tvivlar kan kasta ett öga på de kommentarer som allmänheten numer kan kluttra in efter artiklarna; de fel som där bedrivs på samtliga nivåer ställer varje journalistiskt fel i artiklarna i skuggan. jag minns verkligen inte språkbruket före 1990, att jämföra med]
Det var inte bättre förr – vad man nu menar med förr – det kan jag försäkra. [amen]
Det innebär nu inte att medierna kan slå sig till ro. Språket i det offentliga rummet är mönsterbildande, och varje enskild medarbetare bär sin del av ansvaret. Och med det goda språket är det som med tron: det måste erövras varje dag. [intressant vändning; måhända en blondinbella som fås att använda "att" som det ska är värt mer än aldrig så många femtiotalister som bringas klarhet i participets hemligheter?]
En betydelsefull del i och för mitt språkarbete har varit kontakten med läsekretsen. Genom gensvaret på språkspalterna och under några år språkfrågorna i Dagens Nyheters nätupplaga har jag fått veta åtskilligt om både språkbruk och attityder. Jag har försetts med viktiga iakttagelser, med tänkvärda synpunkter i allvarliga ämnen och med upplysningar i muntrare sådana – som rapporterna från olika håll i landet om bruket av pumla (julgranskula). [jag vet, utan att ha blivit delgiven, att CG fått några tusen m.e.m. ilskna mejl, mail och brev au papir med tips, råd och kommenderingar rörande svenskans rätta bruk och skickelse, på det att någon jävla ordning kan uppnås än i våra dar minsann osv... Eller, annorlunda uttryckt, gamla stötar som gör vad de kan för att driva igenom sina älskade folkskollärares bruk av "att" eller vad det nu gäller]
För min del hoppas att jag att jag har kunnat förmedla insikter i svenska språket som grund för åsikter om det. [ser ni felet? *snyft* jag gör det; förutsätter att det är en fin vink till alla vi messerschmittrar som följt henne genom åren]
Nu är det slut med roliga. Ske de högstes vilje. Tack goda läsare för vad ni bidragit med och för alla uppmuntrande tillrop genom åren. [skulle "vilje" vara en korrekt form av ... Eller, vänta nu ... Okej. Jag tror jag förstår.]
Catharina Grünbaum, Farväl alla läsare, Dagens Nyheter den 18 april 2010
Ha det, Catharina. Gôtt mos, som man säger. Vi lär ses, som man också säger...
När jag för drygt tjugo år sedan från Svenska språknämnden [där hon jobbade 1971-1988, eller från undertecknads första till sjuttonde levnadsår -- utan att göra några jämförelser i övrigt] lockades över till Dagens Nyheter var mediespråkvård ett nytt begrepp. [det är inte särdeles använt än idag]
Tidningarna hade dittills hållit sig med stora korrekturavdelningar som kunnigt men i tysthet granskade och rättade både språk- och sakfel. En sorts eftervård. Nu skulle det bli frågan om friskvård, att ”lära journalisterna att skriva rätt från början”. [numer har man gjort sig av med korrekturavdelningarna, tvivelsutan emedan man funnit den journalistiska kåren fullärd i såväl språk- som sakfelandets värld. resultatet kan beskådas dagligen, överallt. halleluja.]
Under fältropet ”Korrekt och uttrycksfullt!” flängde jag mellan olika redaktioner och enskilda medarbetare, höll möten och seminarier om allt från kommatering och språkriktighet till rubriker, ingresser, notiser, stil, gestaltning och berättarteknik. Redaktionen stod också under ett ständigt takdropp av råd och varningar. Men förhållandet mellan språkvårdare och journalister var ömsesidigt. Tillsammans införde vi ståuppare och krockkudde för stand up och airbag, [krockkudde användes tidigare men om CG arbetat för dess införande så har hon gjort skillnad, som vi säger idag; liksom ståuppare?] och tillsammans red vi ut stormen när DN bestämt sig för att skriva rejv och rejvare. [den spanska rejven rev en annan rejv! funkar bra oavsett stavfning] Och vi lärde oss av varandra. [...okäj..?]
Till de språkbrukare [lingvister kallar de som använder ett språk, i tal, text eller vad som helst, för "brukare"] som hävdar att journalisters högsta fröjd består i att fördärva svenska språket vill jag säga att det intresse för språkriktighet och den vilja att skriva väl som jag mött hos tidningens medarbetare under de här åren har varit en daglig glädje i arbetet.
Visst händer det att brist på kunskap, språkkänsla och inte minst tid kan lägga hinder i vägen, men på det hela taget kan jag inte säga annat än att de stora dagstidningarna, liksom många mindre, tillhandahåller god bruksprosa och inte sällan långt mer än så. [den som tvivlar kan kasta ett öga på de kommentarer som allmänheten numer kan kluttra in efter artiklarna; de fel som där bedrivs på samtliga nivåer ställer varje journalistiskt fel i artiklarna i skuggan. jag minns verkligen inte språkbruket före 1990, att jämföra med]
Det var inte bättre förr – vad man nu menar med förr – det kan jag försäkra. [amen]
Det innebär nu inte att medierna kan slå sig till ro. Språket i det offentliga rummet är mönsterbildande, och varje enskild medarbetare bär sin del av ansvaret. Och med det goda språket är det som med tron: det måste erövras varje dag. [intressant vändning; måhända en blondinbella som fås att använda "att" som det ska är värt mer än aldrig så många femtiotalister som bringas klarhet i participets hemligheter?]
En betydelsefull del i och för mitt språkarbete har varit kontakten med läsekretsen. Genom gensvaret på språkspalterna och under några år språkfrågorna i Dagens Nyheters nätupplaga har jag fått veta åtskilligt om både språkbruk och attityder. Jag har försetts med viktiga iakttagelser, med tänkvärda synpunkter i allvarliga ämnen och med upplysningar i muntrare sådana – som rapporterna från olika håll i landet om bruket av pumla (julgranskula). [jag vet, utan att ha blivit delgiven, att CG fått några tusen m.e.m. ilskna mejl, mail och brev au papir med tips, råd och kommenderingar rörande svenskans rätta bruk och skickelse, på det att någon jävla ordning kan uppnås än i våra dar minsann osv... Eller, annorlunda uttryckt, gamla stötar som gör vad de kan för att driva igenom sina älskade folkskollärares bruk av "att" eller vad det nu gäller]
För min del hoppas att jag att jag har kunnat förmedla insikter i svenska språket som grund för åsikter om det. [ser ni felet? *snyft* jag gör det; förutsätter att det är en fin vink till alla vi messerschmittrar som följt henne genom åren]
Nu är det slut med roliga. Ske de högstes vilje. Tack goda läsare för vad ni bidragit med och för alla uppmuntrande tillrop genom åren. [skulle "vilje" vara en korrekt form av ... Eller, vänta nu ... Okej. Jag tror jag förstår.]
Catharina Grünbaum, Farväl alla läsare, Dagens Nyheter den 18 april 2010
Ha det, Catharina. Gôtt mos, som man säger. Vi lär ses, som man också säger...
2010-04-29
Korrektur
Några glimtar från författarskapet. Eftersom sådant efterfrågats. Samt att jag just blev klar med första korrekturet av höstens bok. Den kommer inte att handla om faktoider, mer än marginellt.
När jag skickar ett manus till förlaget så är det elektroniskt. Ett vanligt, enkelt Word-dokument. Typografin (stil, grad (= storlek), rubriker m.m.) är den som jag funnit användbar för ändamålet. Om jag använt Helvetica 9 p på ett ställe, Palatino 12 p fet kursiv på ett annat osv. spelar ingen som helst roll, eftersom förlaget och deras typsättare ändå kan justera. Det är texten som är det viktiga, det som jag skriver. Resten finns det folk som kan fixa, vid behov. (Ni vet kanske att några författare fortfarande levererar maskinskrivna manus? Som Jan Guillou och Lars Norén.)
Så småningom kommer filen tillbaka, i form av en pappersbunt. Denna har det klottrats på. En redaktör har kommenterat, justerat och korrigerat texten å det våldsammaste, med pilar och deleaturer och allt vad det är, och lämnat ruinerna åt författaren att rekonstruera; ibland känns det som om man fått sitt fina lego-bygge nedplockat i bitar och returnerat med uppmaningen att det nog blir bättre som båt än som bil, eller vad det nu började som.
Fast nu överdriver jag; inte mängden justeringar, men intentionen. To write is human, to edit is divine - skriver Stephen King i sin fina On writing som härmed rekommenderas (Att skriva, storpocket från Bra Böcker 2006). En författare kan mycket väl ha ego, men skall göra ett undantag för redaktören. För sin egen skull. Man får inte sämre betyg för att man inte håller med (det är ändå författaren som bestämmer) men man får oftast en sämre bok.
Själv så går jag först igenom den blyertsosande pappersbunten, och för in justeringarna i dokumentet på datorn. Ifall jag inte håller med, vilket är kanske en gång av tio, skriver jag detta i dokumentet. När jag är färdig, mailar jag det korrigerade dokumentet till förlaget (och skickar ev. tillbaka bunten).
Sedan dyker det ibland upp ännu en pappersbunt i posten, ibland ett digitalt svar där redaktören justerat vidare i det digitala manuset; men i det senare fallet rör det sig om småsaker. För grovkorrigering är bäst på papper. Vad än käcka försäljare av elektroniska lösningar påstår.
Korrekturläsningen pågår i en, två eller tre vändor. Sistnämnda är rekordet för min del; vid det laget är man ändå så in i döden trött på texten att man gladeligen publicerar vad som helst, bara man slipper att korrekturläsa en gång till.
Det allra sista korrekturet kan komma i form av en PDF som ser ut som boken skall göra i tryck. Då har formgivare varit framme och fixat rubriker och stilar, lagt in bilder med bildtexter, och allt vad det är. Texten ger plötsligt ett helt annat intryck än den slitna Word-fil man knackat på; det ser ut som en bok, vilket det också snart kommer att vara. Nu är ofta sista tillfället att justera, men i liten skala, som stavfel och så; kommen så långt vill man inte gärna bryta om hela boken, med bilder och allt, för att halva texten på sid 3 tagits bort.
Tidigare bloggposter på Faktoider:
Typografi den 8 mars 2008 (syftandes just på den i manus och tryckta böcker)
Mot en bok - del 4 den 5 mars 2008 (om den sista perioden i den grossess som skulle bli Faktoider)
När jag skickar ett manus till förlaget så är det elektroniskt. Ett vanligt, enkelt Word-dokument. Typografin (stil, grad (= storlek), rubriker m.m.) är den som jag funnit användbar för ändamålet. Om jag använt Helvetica 9 p på ett ställe, Palatino 12 p fet kursiv på ett annat osv. spelar ingen som helst roll, eftersom förlaget och deras typsättare ändå kan justera. Det är texten som är det viktiga, det som jag skriver. Resten finns det folk som kan fixa, vid behov. (Ni vet kanske att några författare fortfarande levererar maskinskrivna manus? Som Jan Guillou och Lars Norén.)
Så småningom kommer filen tillbaka, i form av en pappersbunt. Denna har det klottrats på. En redaktör har kommenterat, justerat och korrigerat texten å det våldsammaste, med pilar och deleaturer och allt vad det är, och lämnat ruinerna åt författaren att rekonstruera; ibland känns det som om man fått sitt fina lego-bygge nedplockat i bitar och returnerat med uppmaningen att det nog blir bättre som båt än som bil, eller vad det nu började som.
Fast nu överdriver jag; inte mängden justeringar, men intentionen. To write is human, to edit is divine - skriver Stephen King i sin fina On writing som härmed rekommenderas (Att skriva, storpocket från Bra Böcker 2006). En författare kan mycket väl ha ego, men skall göra ett undantag för redaktören. För sin egen skull. Man får inte sämre betyg för att man inte håller med (det är ändå författaren som bestämmer) men man får oftast en sämre bok.
Själv så går jag först igenom den blyertsosande pappersbunten, och för in justeringarna i dokumentet på datorn. Ifall jag inte håller med, vilket är kanske en gång av tio, skriver jag detta i dokumentet. När jag är färdig, mailar jag det korrigerade dokumentet till förlaget (och skickar ev. tillbaka bunten).
Sedan dyker det ibland upp ännu en pappersbunt i posten, ibland ett digitalt svar där redaktören justerat vidare i det digitala manuset; men i det senare fallet rör det sig om småsaker. För grovkorrigering är bäst på papper. Vad än käcka försäljare av elektroniska lösningar påstår.
Korrekturläsningen pågår i en, två eller tre vändor. Sistnämnda är rekordet för min del; vid det laget är man ändå så in i döden trött på texten att man gladeligen publicerar vad som helst, bara man slipper att korrekturläsa en gång till.
Det allra sista korrekturet kan komma i form av en PDF som ser ut som boken skall göra i tryck. Då har formgivare varit framme och fixat rubriker och stilar, lagt in bilder med bildtexter, och allt vad det är. Texten ger plötsligt ett helt annat intryck än den slitna Word-fil man knackat på; det ser ut som en bok, vilket det också snart kommer att vara. Nu är ofta sista tillfället att justera, men i liten skala, som stavfel och så; kommen så långt vill man inte gärna bryta om hela boken, med bilder och allt, för att halva texten på sid 3 tagits bort.
Tidigare bloggposter på Faktoider:
Typografi den 8 mars 2008 (syftandes just på den i manus och tryckta böcker)
Mot en bok - del 4 den 5 mars 2008 (om den sista perioden i den grossess som skulle bli Faktoider)
2010-04-28
Die dummen Schweden
En klassisk myt på faktoider.nu är Die dummen Schweden, uppfattningen att tyskarna allmänt, alltid och överallt - allgemenin, immer und überall - kallar oss "de dumma svenskarna". Den kommer, såvitt jag funnit, från en satir i tidningen Söndags-Nisse, söndagen den 8 maj 1864 (nr 19). Det är ett tal som tillskrivs en tysk gårdfarihandlare, vari han nöjt berättar om hur han med enkla medel blivit förmögen på de dumma svenskarnas bekostnad. Anledningen är det krig mellan Tyskland och Danmark, där tidningen intog en mycket anti-tysk hållning. Måhända även en del antisemitism kommit med, för flera detaljer indikerar att det är en jude som talar. Som att det endast var sådana som idkade gårdfarihandel i Sverige på den tiden.
Här följer texten i sin helhet.
I förra veckan firades en stor herrlig segerfest af alla här byggande och boende herrliga representanter af det herrliga tyska fäderneslandet, med anledning af den tyska "herrliga härens" herrliga seger vid Dyppel. Dramatiska föreställningar och tableaux vivants, hvilkas innehåll det ej är svårt att gissa, saknades dervid icke. Förståndigt och hederligt folk tycker deremot att en sådan seger är just lagom att hurra för och att sönerna af das grosse Vaterland gjorde vida bättre, om de på ett eller annat sätt sökte borttvå den skymffläck, som den "herrliga" tyska nationen satt på sin s. k. civilisation. Äfven enskilda jubileer af samma anledning hafva firats.
Naturligtvis hafva endast representanter af det stora fäderneslandet varit närvarande, ehuru, efter vad det förtäljes, en svensk lyckats att på ett rätt lustigt sätt drilla sig in vid en af "festerna" som hölls i Davidsons södra paviljong.
Ingenting har vid dessa fattats, som kunde kittla en tysk gom, hvarken "Sieger-Bräntl" eller andra rusgifvande segerdrycker. Krokanerna ha föreställt den tyska enigheten i form af en Boa Constrictor på väg att uppsluka Skandinavien.
Då vi lyckats erhålla en temligen trogen afskrift af ett vid en utaf dessa tillställningar hållet tal, anse vi oss böra meddela våra läsare nöjet deraf:
"Mine ärede herrer und tamer! Jach er nu funftie år ock det er i dag jemt funf und zwanzig år, seden jach med en liten låte på riggen lemnade mitt herrliche Vaterland och begaf mig till Sverrig. I min lille låte hatte jach hvarjehande schmått und godt: tropper, som kurerte alle krankheter; hårpalsam, som hatte den vortreffliche verkning att återskänke en skallot långe schwarte locker; ympvax som gaf ungtom und schönheit åt gamle kärngar, und en sehr merkwürdiges opodeldok – med micket mere, som jack nu ej så noge kan schpezifizere! Det var en verkligt liten troll-låte, skall jach ha ären säge, mine herrer und tamer! Med then på riggen gick jach till en pörjan omkring på landspigden und lurede pönder! ("Hör! hör!") De svenske pönder äro förpannet dumme, und en guter Deutsche kan fånge them, som katten fånger en lille mus! ("Bravo! Bravo!") Så schmåningom vann jach mich en redlicht samled Fortune und öppnede en putik i Schtockholm för allehande galanteriwahrer. Jach köpte i Tyskland thette skräp för en schpottschtifver, und sålte thet här till de fåfängen und dummen Schweden för två-, tre- und firduppelt. Nu er jack en välmående und lycklig man – riddere af Vaseorden und hofleverantör, und for allt thette har jack i förste rummet att tacke vårt Tysklands egne särskilde Gott, som låtit mig födes tysk, videre min lille låte, som jach bevarar som en dyrbar familjeklenod, och slutligen de dumme pönder, som låtit lure sich! Mine ärede herrar! Jach föreslår en schkål för das grosse Vaterland. Derifrån ha alle civiliserede natzionen hämtet sine frie inschtitutioner, sin pildning und kultur. ("Hör! hör!") Ja, jach våger gå ett steg länger, meine Herren! Jach vågar påschtå, att alle Menschen till en pörjan voro Tysker! Det var Tysker, som vor månge tusen år se'n pyggde på Babels torn, då den verpannede vorbistring inträffade, som skiljde folket åt i natzionen. ("Bravo! bravo!") Se der orsaken till natzionaliteterna, meine Herren, som i våre tider göre så micket väsen af sig, men som i thet schtore hele ingenting petyde. Hvat tussen djefler fråger en Sorundaponde efter natzionalitetsprinzipen? Men gif mans honom någre rapp på riggen, så får man schkåde, att han pryr sich om käppen! Kort sagdt, meine Herren, det existerer en schtor vorpistring, som jach haft ären säga, i fråga om natzionaliteterna, och denne vorpistring er det Tysklands mission att borttage. Det er för närvarande Danmark, som Tysklands välsignebringende virksamhet gäller, ehuru die dummen Dänen icke förschtå sin egen lycke; men Tysklands rättfärdige sak går framåt och die Eroberung frt Düppeler-Schanzen visar att Tysklands egne särskilde Gott schtår på dess side! Meine Herren! Jach föreslår en schkål för den herrliga tyske arméen, som gör Wunder von Tapferkeit, jach föreslår en schkål för det schture tyske Vaterland, och för min Geburtsort, den schture pyn Peblingen i det patriarkaliskt schtyrde und herrlike Hohenzollern-Hechingen!"
För svenskarne är det naturligtvis en skyldighet att på något sätt visa sin tacksamhet för allt godt och herrligt hvarmed Tyskland hugnat dem, och särskildt sin beundran för deras grannlagenhet att hedra ett land, der de skördat så ringa fördelar, med firandet af dylika fester som de nu beskrifna. Det lämpligaste sättet för den nämnda opinionsyttringen vore onekligen, om alla hederliga menniskor komme öfverens om att, hvar gång man möter en tysk – spotta åt honom.
Här följer texten i sin helhet.
I förra veckan firades en stor herrlig segerfest af alla här byggande och boende herrliga representanter af det herrliga tyska fäderneslandet, med anledning af den tyska "herrliga härens" herrliga seger vid Dyppel. Dramatiska föreställningar och tableaux vivants, hvilkas innehåll det ej är svårt att gissa, saknades dervid icke. Förståndigt och hederligt folk tycker deremot att en sådan seger är just lagom att hurra för och att sönerna af das grosse Vaterland gjorde vida bättre, om de på ett eller annat sätt sökte borttvå den skymffläck, som den "herrliga" tyska nationen satt på sin s. k. civilisation. Äfven enskilda jubileer af samma anledning hafva firats.
Naturligtvis hafva endast representanter af det stora fäderneslandet varit närvarande, ehuru, efter vad det förtäljes, en svensk lyckats att på ett rätt lustigt sätt drilla sig in vid en af "festerna" som hölls i Davidsons södra paviljong.
Ingenting har vid dessa fattats, som kunde kittla en tysk gom, hvarken "Sieger-Bräntl" eller andra rusgifvande segerdrycker. Krokanerna ha föreställt den tyska enigheten i form af en Boa Constrictor på väg att uppsluka Skandinavien.
Då vi lyckats erhålla en temligen trogen afskrift af ett vid en utaf dessa tillställningar hållet tal, anse vi oss böra meddela våra läsare nöjet deraf:
"Mine ärede herrer und tamer! Jach er nu funftie år ock det er i dag jemt funf und zwanzig år, seden jach med en liten låte på riggen lemnade mitt herrliche Vaterland och begaf mig till Sverrig. I min lille låte hatte jach hvarjehande schmått und godt: tropper, som kurerte alle krankheter; hårpalsam, som hatte den vortreffliche verkning att återskänke en skallot långe schwarte locker; ympvax som gaf ungtom und schönheit åt gamle kärngar, und en sehr merkwürdiges opodeldok – med micket mere, som jack nu ej så noge kan schpezifizere! Det var en verkligt liten troll-låte, skall jach ha ären säge, mine herrer und tamer! Med then på riggen gick jach till en pörjan omkring på landspigden und lurede pönder! ("Hör! hör!") De svenske pönder äro förpannet dumme, und en guter Deutsche kan fånge them, som katten fånger en lille mus! ("Bravo! Bravo!") Så schmåningom vann jach mich en redlicht samled Fortune und öppnede en putik i Schtockholm för allehande galanteriwahrer. Jach köpte i Tyskland thette skräp för en schpottschtifver, und sålte thet här till de fåfängen und dummen Schweden för två-, tre- und firduppelt. Nu er jack en välmående und lycklig man – riddere af Vaseorden und hofleverantör, und for allt thette har jack i förste rummet att tacke vårt Tysklands egne särskilde Gott, som låtit mig födes tysk, videre min lille låte, som jach bevarar som en dyrbar familjeklenod, och slutligen de dumme pönder, som låtit lure sich! Mine ärede herrar! Jach föreslår en schkål för das grosse Vaterland. Derifrån ha alle civiliserede natzionen hämtet sine frie inschtitutioner, sin pildning und kultur. ("Hör! hör!") Ja, jach våger gå ett steg länger, meine Herren! Jach vågar påschtå, att alle Menschen till en pörjan voro Tysker! Det var Tysker, som vor månge tusen år se'n pyggde på Babels torn, då den verpannede vorbistring inträffade, som skiljde folket åt i natzionen. ("Bravo! bravo!") Se der orsaken till natzionaliteterna, meine Herren, som i våre tider göre så micket väsen af sig, men som i thet schtore hele ingenting petyde. Hvat tussen djefler fråger en Sorundaponde efter natzionalitetsprinzipen? Men gif mans honom någre rapp på riggen, så får man schkåde, att han pryr sich om käppen! Kort sagdt, meine Herren, det existerer en schtor vorpistring, som jach haft ären säga, i fråga om natzionaliteterna, och denne vorpistring er det Tysklands mission att borttage. Det er för närvarande Danmark, som Tysklands välsignebringende virksamhet gäller, ehuru die dummen Dänen icke förschtå sin egen lycke; men Tysklands rättfärdige sak går framåt och die Eroberung frt Düppeler-Schanzen visar att Tysklands egne särskilde Gott schtår på dess side! Meine Herren! Jach föreslår en schkål för den herrliga tyske arméen, som gör Wunder von Tapferkeit, jach föreslår en schkål för det schture tyske Vaterland, och för min Geburtsort, den schture pyn Peblingen i det patriarkaliskt schtyrde und herrlike Hohenzollern-Hechingen!"
För svenskarne är det naturligtvis en skyldighet att på något sätt visa sin tacksamhet för allt godt och herrligt hvarmed Tyskland hugnat dem, och särskildt sin beundran för deras grannlagenhet att hedra ett land, der de skördat så ringa fördelar, med firandet af dylika fester som de nu beskrifna. Det lämpligaste sättet för den nämnda opinionsyttringen vore onekligen, om alla hederliga menniskor komme öfverens om att, hvar gång man möter en tysk – spotta åt honom.
2010-04-27
Härjarevisan
Viljen I så lekom vi fiol med varandra
viljen I så lekom vi fiol med varandra
Vindarna har stillnat kring vår lek
och Siljan ligger blek
Tonerna de ger oss både skrattet och gråten
viljen I så spelom vi nu Gärdebylåten
Frejdigt kvintilerar ni som lek
och Siljan ligger blek
Som många andra melodier ur folkvisetradition har Gärdebylåten ett omtvistat ursprung. Sedan 1950 tillskrivs den spelmannen Hjort Anders Olsson, men traditionerna är flera. Absolut säkert är dock att texten ovan är Nils Ferlins. Denne ägnade sig en hel del åt schlagers och liknande ("Gud må förlåta mig somliga rader..."), främst innan han slog igenom som diktare.
Inte för att det är hans text vi känner till.
Ja, nu ska vi ut och härja
supa och slåss och svärja
bränna röda stugor, slå små barn
och säga fula ord
Med blod skall vi stäppen färga,
nu änteligen lär ja
kunna dra nån verklig nytta av
min Hermodskurs i mord
Under en turné - jag tror det var Lådan i slutet av 1960-talet - så satt Gösta Ekman i turnébussen med Hasse & Tage, och sjöng vid ett tillfälle Härjarevisan. Hasse rättade honom. "Du skall inte rätta mig, jag har kunnat den sedan jag var en liten pilt", sade Gösta. "Jaha, men jag skrev texten när du var en liten pilt", svarade Hasse.
För det var till 1954 års sedemera klassiska karnevalspex Djingis Khan som Hasse Alfredson (född 1931, åtta år före Gösta) skrev refrängen ovan. Den kallas Härjavisan på bl.a. Wikipedia, månne det är någon skånsk konstruktion..?
Ofta finns en inledande vers "Liksom våra fäder vikingarna i Norden..." Kan det stämma? Det passar ju inte ens till melodin? Denna verkar dock Hasse inte ha något att göra med, utan är ett tillägg av senare datum. Vilket är regel snarare än undantag med dryckesvisor. Som den version där en känsligare formulering censurerats till "å' så lära små barn fula ord". Annars är det desto vanligare att man så att säga skärper till formuleringarna.
Wikipedia: Gärdebylåten; Djingis Khan (spex)
viljen I så lekom vi fiol med varandra
Vindarna har stillnat kring vår lek
och Siljan ligger blek
Tonerna de ger oss både skrattet och gråten
viljen I så spelom vi nu Gärdebylåten
Frejdigt kvintilerar ni som lek
och Siljan ligger blek
Som många andra melodier ur folkvisetradition har Gärdebylåten ett omtvistat ursprung. Sedan 1950 tillskrivs den spelmannen Hjort Anders Olsson, men traditionerna är flera. Absolut säkert är dock att texten ovan är Nils Ferlins. Denne ägnade sig en hel del åt schlagers och liknande ("Gud må förlåta mig somliga rader..."), främst innan han slog igenom som diktare.
Inte för att det är hans text vi känner till.
Ja, nu ska vi ut och härja
supa och slåss och svärja
bränna röda stugor, slå små barn
och säga fula ord
Med blod skall vi stäppen färga,
nu änteligen lär ja
kunna dra nån verklig nytta av
min Hermodskurs i mord
Under en turné - jag tror det var Lådan i slutet av 1960-talet - så satt Gösta Ekman i turnébussen med Hasse & Tage, och sjöng vid ett tillfälle Härjarevisan. Hasse rättade honom. "Du skall inte rätta mig, jag har kunnat den sedan jag var en liten pilt", sade Gösta. "Jaha, men jag skrev texten när du var en liten pilt", svarade Hasse.
För det var till 1954 års sedemera klassiska karnevalspex Djingis Khan som Hasse Alfredson (född 1931, åtta år före Gösta) skrev refrängen ovan. Den kallas Härjavisan på bl.a. Wikipedia, månne det är någon skånsk konstruktion..?
Ofta finns en inledande vers "Liksom våra fäder vikingarna i Norden..." Kan det stämma? Det passar ju inte ens till melodin? Denna verkar dock Hasse inte ha något att göra med, utan är ett tillägg av senare datum. Vilket är regel snarare än undantag med dryckesvisor. Som den version där en känsligare formulering censurerats till "å' så lära små barn fula ord". Annars är det desto vanligare att man så att säga skärper till formuleringarna.
Wikipedia: Gärdebylåten; Djingis Khan (spex)
2010-04-26
Lördagsfråga: Förfäder
- "Searching for the Piltdown man" är bildtexten på detta fotografi från ca 1914. Vi ser Charles Dawson (t.v.) och Arthur Smith Woodward rota i myllan utanför byn Piltdown i East Sussex. Ack ja. Läs mer om Piltdown Man. Fotografen hette förresten John Frisby, som jag hittade en del om på sidan Professional Photographers in Uckfield.
- Tiwu Nuwa Muri Koo Fai är en av tre iögonenfallande kulörta sjöar på vulkanen Kelimutu. Den ligger på den indonesiska ön Flores, där man hittade de där hobbitarna häromåret.
- Abri de Crô-Magnon, "den stora grottans klippskydd"; en annan förklaring av namnet hänvisar till en eremit M Magnon som skulle ha bott där. Jag tror på den förstnämnda. Här gjordes fynd 1868.
- Joachim Neander var en tysk på 1600-talet som ägnade livet åt teologi och psalmskrivande. Några av hans alster finns med i böckerna än idag, som Herren, vår Gud, är en konung (justerad av Topelius). Släkten hade tidigare hetat Neumann, Joachims farfar översatte till grekiska för att få kyrkligare stuk: Neander, "ny man". Den natursköna dal där floden Düssel rann fram döptes längre fram efter Joachim till Neander-dalen, eller Neanderthal. Där gjordes fynd 1856.
2010-04-25
The Boob Tube
Television sometimes deserves to be called "the boob tube". The airways are often filled with corny comedies, gross game shows, and dumb drama.
- Tidningen Boy's Life, september 1980
Om det verkar saknas något i den ovanstående uppräkningen så beror det på att ni, kära läsare, är inne på fel spår. Boob tube utläses boob dumskalle + tube rör (som är det man tittar på när man tittar på TV, åtminstone 1980 års tjock-TV). Det är alltså en direkt motsvarighet till svenska dumburk.
Etymology online: boob tube
För övrigt så sägs en mulla i Iran ha lagt fram följande resonemang: unga kvinnors klädsel, eller brist därpå, leder till moralens förfall, samhällets förflackning, och jordbävningar. Jag har inte fått Hojatoleslam Kazem Sedighis uttalande bekräftat, men det är i precis samma division som när Rush Limbaugh frågar sig om måhända det isländska vulkanutbrottet är Guds fingervisning mot Obama.
Logiken har hur som helst lett till ett upprop som fått namnet Boobquake. Planerat till imorgon måndag.
Uppföljes på lämpligt ställe, t.ex. här: IRIS Seismic Monitor
Kan även tipsa om seismiska data i realtid från Katla: Órói á stöðvum við Eyjafjallajökul
- Tidningen Boy's Life, september 1980
Om det verkar saknas något i den ovanstående uppräkningen så beror det på att ni, kära läsare, är inne på fel spår. Boob tube utläses boob dumskalle + tube rör (som är det man tittar på när man tittar på TV, åtminstone 1980 års tjock-TV). Det är alltså en direkt motsvarighet till svenska dumburk.
Etymology online: boob tube
För övrigt så sägs en mulla i Iran ha lagt fram följande resonemang: unga kvinnors klädsel, eller brist därpå, leder till moralens förfall, samhällets förflackning, och jordbävningar. Jag har inte fått Hojatoleslam Kazem Sedighis uttalande bekräftat, men det är i precis samma division som när Rush Limbaugh frågar sig om måhända det isländska vulkanutbrottet är Guds fingervisning mot Obama.
Logiken har hur som helst lett till ett upprop som fått namnet Boobquake. Planerat till imorgon måndag.
Uppföljes på lämpligt ställe, t.ex. här: IRIS Seismic Monitor
Kan även tipsa om seismiska data i realtid från Katla: Órói á stöðvum við Eyjafjallajökul
2010-04-24
2010-04-23
Aeroplanflottan
Det är först från och med denna höst, som aeroplanen börjat betyda något i militärtekniken, men till gengäld har deras betydelse så snabbt och fullständigt blifvit erkänd, att otvifvelaktigt hädanefter en aeroplanflotta blir en alldeles oumbärlig och nödvändig del af storstaternas härar. Lyckligtvis ställer en sådan flotta icke så stora anspråk på pengar som en naval sådan, så att äfven därför gifver aviatiken enbart ljusa och lockande utsikter för ett litet och fattigt lands försvarsväsen.
- Nya Dagligt Allehanda, 23 september 1909
Det är lätt men orättvist att jämföra med senare tiders "aeroplanflottor"; det som omsider skulle bli försvarets mest högteknologiska gren byggde även vid denna tid - strax efter Blériots kanal-flygning, som demonstrerade att uppfinningen var något mer än en kuriositet - visserligen på modern teknik, men inte särdeles kostsam. Vad dagens svenska flygvapen drar i jämförelse med flottan vet jag inte.
- Nya Dagligt Allehanda, 23 september 1909
Det är lätt men orättvist att jämföra med senare tiders "aeroplanflottor"; det som omsider skulle bli försvarets mest högteknologiska gren byggde även vid denna tid - strax efter Blériots kanal-flygning, som demonstrerade att uppfinningen var något mer än en kuriositet - visserligen på modern teknik, men inte särdeles kostsam. Vad dagens svenska flygvapen drar i jämförelse med flottan vet jag inte.
2010-04-22
Rött på bröllop
För hundra år sedan var svarta bröllopsklänningar inte ovanliga
Har ni hört den här: om en kvinnlig bröllopsgäst har röda kläder, så indikerar det att hon haft ihop det med brudgummen. "Älskarinnans färg", kallas det. (Vet inte om något motsvarande finns för herrarna.)
Förvisso behöver sådana här "sociala kontrakt" inte vara rätt eller fel på samma absoluta sätt som exempelvis naturvetenskapliga frågor. Om folk kommit överens om att en viss regel gäller, så gäller den. Frågan är om det är det vi gjort?
Etikettexperten Ribbing svarar med ovanligt hårda ord (man anar en viss frustration över folks irrationella natur) att "ingen människa med normalt förstånd" kan tro på det, med mera. Att tro eller inte tro på sådana här saker har visserligen sällan med förståndsgåvor att göra; varken intelligens eller bildning utgör något gott vaccin mot falska fakta. Men att den, som håller fast vid en orimlig uppfattning även sedan det orimliga utpekats "är lite dum, eller avstår från att tänka" finns det inte mycket att invända emot.
Hur har idén uppstått? Teorier saknas inte, bl.a. i det sedvanligt yviga kommentarsfältet. En del verkar inte så tokiga, men jag undrar just hur många timmar eller ens minuter som ägnats åt källforskning för att ta reda på hur det faktiskt är, snarare än hur det skulle kunna vara.
- I teaterföreställningar kunde brudgummens f.d. få röda kläder, som en signal åt publiken. - Någon som hört talas om detta?
- I Kejsaren av Portugallien kommer den unga flickan från Skrolycka en dag till kyrkan i en mycket fin röd klänning, vilket renderar henne en tillsägelse från prästen: dottern till en backstusittare skall inte klä sig som en herrgårdsmamsell. - Läser man innantill förstår man att det inte var färgen i sig som var problemet. Den var inte reserverad för adeln eller så.
- I vissa länder (t.ex. Kina) är rött brudens traditionella färg. - Det stämmer, men jag tror inte på någon koppling till våra traditioner.
De enklaste och trovärdigaste beskrivningar jag funnit går helt enkelt ut på att damerna inte ska konkurrera med bruden genom att klä sig för iögonenfallande. (Dessutom är vitt reserverat för henne; inställningen till svart varierar.) Detta är också det enda som super-gurun inom etikett, J. L. Saxon, har att säga om ämnet i sin odödliga Umgängeskonst - Levnadskonst (1934) kap. Förlovning och bröllop: "Damerna i färg - dock ej skrikande."
Inga skrikande damer på bröllop - ja, den köper jag.
Magdalena Ribbing: Bröllopsröttförbud?, DN 6 april 2010
Mordacils fina tips får också komma med: Sätt färg på tillvaron, tjuvlyssnat.se 15 november 2007
2010-04-21
En dag med tre färger - kommentarer
Peter Englund: En dag med tre färger
Essän om utvecklandet och användandet av den första atombomben finns i hans Brev från nollpunkten (Atlantis 1998). Eftersom jag för närvarande studerar ämnet så tog jag en extra titt. (Texten på nätet är något kortad.) Här är några punkter där jag inte håller med, eller åtminstone skulle vilja förtydliga.
Ofta beskrivs atombombens utveckling som något man satsade stenhårt på från början. Det stämmer varken för Tyskland, där man visserligen kom igång tidigt men aldrig prioriterade projektet, eller USA, där det dröjde till efter Pearl Harbor innan man kom igång på riktigt. PE nämner också den historiska ironin att bombutvecklingen lades ner i Tyskland i princip samtidigt som den kom igång i USA, alltså i början av 1942. (I Tyskland fortsatte man dock med att arbeta på en kärnreaktor. Attentaten i Rjukan 1943 och 1944 slog mot den, knappast mot bomben.)
Jag har ännu inte hittat några belägg för att nazi-höjdare ägnade bomben något särskilt intresse. Det var ett långskott bland otaliga. Skulle tro att Himmler ägnade mer energi åt projekt som undervattens-fabriker och granrots-bensin, liksom Hitler hellre filade på sin Germania-modell.
Att Newtons fysik inte kan användas för elektronbanor hade Bohr redan visat.
PE skriver att vi utan kvantmekaniken "inte skulle ha någon elektronik att tala om". Det får jag inte att gå ihop? [ Efter Werners kommentar förstår jag PE bättre; kvantmekaniska effekter har betydelse för transistorns funktion. ]
I stycket om Deutsche Physik verkar PE blanda ihop relativitetsteorin (som förstods av betydligt fler än sex personer, klassisk skröna) med kvantmekaniken.
Kongressen i Indiana antog 1897 inte alls den bisarra (men inte särskilt enkla) lagen om pi, de förkastade den med ett hånskratt. Faktoider.nu: Lagen om π
Källan till Stalin-citatet "Vi kan alltid skjuta dem senare" är Beria, efter Stalins död. Det finns skäl att tvivla på sanningshalten.
När Heisenberg slapp trakasserierna från Deutsche Physik-figurerna (vilket också var början till slutet för den märkliga rörelsen) så verkar Ludwig Prandtl inte ha varit inblandad. Det var däremot Heisenbergs mor, som råkade känna Himmlers mor.
I boken antyds att Wernher von Brauns raketprojekt, vars överlägset mest kända resultat var V-2, skulle ha kostat något i stil med Manhattan-projektet. Här har jag ingen koll på siffrorna, men jag tvivlar starkt på att de ens låg i samma storleksordning.
Essän om utvecklandet och användandet av den första atombomben finns i hans Brev från nollpunkten (Atlantis 1998). Eftersom jag för närvarande studerar ämnet så tog jag en extra titt. (Texten på nätet är något kortad.) Här är några punkter där jag inte håller med, eller åtminstone skulle vilja förtydliga.
*
Ofta beskrivs atombombens utveckling som något man satsade stenhårt på från början. Det stämmer varken för Tyskland, där man visserligen kom igång tidigt men aldrig prioriterade projektet, eller USA, där det dröjde till efter Pearl Harbor innan man kom igång på riktigt. PE nämner också den historiska ironin att bombutvecklingen lades ner i Tyskland i princip samtidigt som den kom igång i USA, alltså i början av 1942. (I Tyskland fortsatte man dock med att arbeta på en kärnreaktor. Attentaten i Rjukan 1943 och 1944 slog mot den, knappast mot bomben.)
Jag har ännu inte hittat några belägg för att nazi-höjdare ägnade bomben något särskilt intresse. Det var ett långskott bland otaliga. Skulle tro att Himmler ägnade mer energi åt projekt som undervattens-fabriker och granrots-bensin, liksom Hitler hellre filade på sin Germania-modell.
Att Newtons fysik inte kan användas för elektronbanor hade Bohr redan visat.
PE skriver att vi utan kvantmekaniken "inte skulle ha någon elektronik att tala om". Det får jag inte att gå ihop? [ Efter Werners kommentar förstår jag PE bättre; kvantmekaniska effekter har betydelse för transistorns funktion. ]
I stycket om Deutsche Physik verkar PE blanda ihop relativitetsteorin (som förstods av betydligt fler än sex personer, klassisk skröna) med kvantmekaniken.
Kongressen i Indiana antog 1897 inte alls den bisarra (men inte särskilt enkla) lagen om pi, de förkastade den med ett hånskratt. Faktoider.nu: Lagen om π
Källan till Stalin-citatet "Vi kan alltid skjuta dem senare" är Beria, efter Stalins död. Det finns skäl att tvivla på sanningshalten.
När Heisenberg slapp trakasserierna från Deutsche Physik-figurerna (vilket också var början till slutet för den märkliga rörelsen) så verkar Ludwig Prandtl inte ha varit inblandad. Det var däremot Heisenbergs mor, som råkade känna Himmlers mor.
I boken antyds att Wernher von Brauns raketprojekt, vars överlägset mest kända resultat var V-2, skulle ha kostat något i stil med Manhattan-projektet. Här har jag ingen koll på siffrorna, men jag tvivlar starkt på att de ens låg i samma storleksordning.
2010-04-20
Symbolisk arkitektur
Ryska arméns teater, Moskva. Tidigare hette den Röda arméns teater. Fasadens underliga vinklar är ingen synvilla. Går man in så finner man många fler omotiverade hörn och opraktiska former.
Det hela blir klart när man ser det hela från ovan. Eller på en karta. Teatern är formad som kommunismens femuddiga stjärna. Alltid imponerar det på någon, kantänka - åtminstone om de flyger eller tittar på flygbilder eller kartor. (Det sägs att när Stalin skulle visa hur han ville ha teatern, så grep han efter ett lämpligt format bläckhorn vars kontur tecknades. Den tror jag inte på, särskilt som det finns andra historier som involverar just honom och arkitektur.)
Tempelhof, Berlin. Byggd på 1930-talet, stängd hösten 2008. Väl tilltagen för sin tid; i vilken mån storleken hade med förutseende eller propaganda att göra är en annan fråga.
Nu verkar visserligen flygplatsen ha en mer praktisk utformning än stjärn-teatern ovan (kanske; jag har ingen egen erfarenhet av den) men sedd uppifrån eller på kartor så ser man att arkitekten Ernst Sagebiel åtminstone inspirerats kraftigt av landets heraldiska vapen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)