Korrektur

Några glimtar från författarskapet. Eftersom sådant efterfrågats. Samt att jag just blev klar med första korrekturet av höstens bok. Den kommer inte att handla om faktoider, mer än marginellt.

När jag skickar ett manus till förlaget så är det elektroniskt. Ett vanligt, enkelt Word-dokument. Typografin (stil, grad (= storlek), rubriker m.m.) är den som jag funnit användbar för ändamålet. Om jag använt Helvetica 9 p på ett ställe, Palatino 12 p fet kursiv på ett annat osv. spelar ingen som helst roll, eftersom förlaget och deras typsättare ändå kan justera. Det är texten som är det viktiga, det som jag skriver. Resten finns det folk som kan fixa, vid behov. (Ni vet kanske att några författare fortfarande levererar maskinskrivna manus? Som Jan Guillou och Lars Norén.)

Så småningom kommer filen tillbaka, i form av en pappersbunt. Denna har det klottrats på. En redaktör har kommenterat, justerat och korrigerat texten å det våldsammaste, med pilar och deleaturer och allt vad det är, och lämnat ruinerna åt författaren att rekonstruera; ibland känns det som om man fått sitt fina lego-bygge nedplockat i bitar och returnerat med uppmaningen att det nog blir bättre som båt än som bil, eller vad det nu började som.

Fast nu överdriver jag; inte mängden justeringar, men intentionen. To write is human, to edit is divine - skriver Stephen King i sin fina On writing som härmed rekommenderas (Att skriva, storpocket från Bra Böcker 2006). En författare kan mycket väl ha ego, men skall göra ett undantag för redaktören. För sin egen skull. Man får inte sämre betyg för att man inte håller med (det är ändå författaren som bestämmer) men man får oftast en sämre bok.

Själv så går jag först igenom den blyertsosande pappersbunten, och för in justeringarna i dokumentet på datorn. Ifall jag inte håller med, vilket är kanske en gång av tio, skriver jag detta i dokumentet. När jag är färdig, mailar jag det korrigerade dokumentet till förlaget (och skickar ev. tillbaka bunten).

Sedan dyker det ibland upp ännu en pappersbunt i posten, ibland ett digitalt svar där redaktören justerat vidare i det digitala manuset; men i det senare fallet rör det sig om småsaker. För grovkorrigering är bäst på papper. Vad än käcka försäljare av elektroniska lösningar påstår.

Korrekturläsningen pågår i en, två eller tre vändor. Sistnämnda är rekordet för min del; vid det laget är man ändå så in i döden trött på texten att man gladeligen publicerar vad som helst, bara man slipper att korrekturläsa en gång till.

Det allra sista korrekturet kan komma i form av en PDF som ser ut som boken skall göra i tryck. Då har formgivare varit framme och fixat rubriker och stilar, lagt in bilder med bildtexter, och allt vad det är. Texten ger plötsligt ett helt annat intryck än den slitna Word-fil man knackat på; det ser ut som en bok, vilket det också snart kommer att vara. Nu är ofta sista tillfället att justera, men i liten skala, som stavfel och så; kommen så långt vill man inte gärna bryta om hela boken, med bilder och allt, för att halva texten på sid 3 tagits bort.


Tidigare bloggposter på Faktoider:
Typografi den 8 mars 2008 (syftandes just på den i manus och tryckta böcker)
Mot en bok - del 4 den 5 mars 2008 (om den sista perioden i den grossess som skulle bli Faktoider)