Grünbaums sista spalt

Jag hade annat inplanerat för dagens blogg, men så upptäcker jag en trist grej som omedelbart städar undan allt annat: Catharina Grünbaum har slutat med sin språkspalt i Dagens Nyheter. Infogar hennes sista inlägg i sin helhet, med mina kommentarer inom klamrar.

När jag för drygt tjugo år sedan från Svenska språknämnden [där hon jobbade 1971-1988, eller från undertecknads första till sjuttonde levnadsår -- utan att göra några jämförelser i övrigt] lockades över till Dagens Nyheter var mediespråkvård ett nytt begrepp. [det är inte särdeles använt än idag]

Tidningarna hade dittills hållit sig med stora korrekturavdelningar som kunnigt men i tysthet granskade och rättade både språk- och sakfel. En sorts eftervård. Nu skulle det bli frågan om friskvård, att ”lära journalisterna att skriva rätt från början”. [numer har man gjort sig av med korrekturavdelningarna, tvivelsutan emedan man funnit den journalistiska kåren fullärd i såväl språk- som sakfelandets värld. resultatet kan beskådas dagligen, överallt. halleluja.]

Under fältropet ”Korrekt och uttrycksfullt!” flängde jag mellan olika redaktioner och enskilda medarbetare, höll möten och seminarier om allt från kommatering och språkriktighet till rubriker, ingresser, notiser, stil, gestaltning och berättarteknik. Redaktionen stod också under ett ständigt takdropp av råd och varningar. Men förhållandet mellan språkvårdare och journalister var ömsesidigt. Tillsammans införde vi ståuppare och krockkudde för stand up och airbag, [krockkudde användes tidigare men om CG arbetat för dess införande så har hon gjort skillnad, som vi säger idag; liksom ståuppare?] och tillsammans red vi ut stormen när DN bestämt sig för att skriva rejv och rejvare. [den spanska rejven rev en annan rejv! funkar bra oavsett stavfning] Och vi lärde oss av varandra. [...okäj..?]

Till de språkbrukare [lingvister kallar de som använder ett språk, i tal, text eller vad som helst, för "brukare"] som hävdar att journalisters högsta fröjd består i att fördärva svenska språket vill jag säga att det intresse för språkriktighet och den vilja att skriva väl som jag mött hos tidningens medarbetare under de här åren har varit en daglig glädje i arbetet.

Visst händer det att brist på kunskap, språkkänsla och inte minst tid kan lägga hinder i vägen, men på det hela taget kan jag inte säga annat än att de stora dagstidningarna, liksom många mindre, tillhandahåller god bruksprosa och inte sällan långt mer än så. [den som tvivlar kan kasta ett öga på de kommentarer som allmänheten numer kan kluttra in efter artiklarna; de fel som där bedrivs på samtliga nivåer ställer varje journalistiskt fel i artiklarna i skuggan. jag minns verkligen inte språkbruket före 1990, att jämföra med]

Det var inte bättre förr – vad man nu menar med förr – det kan jag försäkra. [amen]

Det innebär nu inte att medierna kan slå sig till ro. Språket i det offentliga rummet är mönsterbildande, och varje enskild medarbetare bär sin del av ansvaret. Och med det goda språket är det som med tron: det måste erövras varje dag. [intressant vändning; måhända en blondinbella som fås att använda "att" som det ska är värt mer än aldrig så många femtiotalister som bringas klarhet i participets hemligheter?]

En betydelsefull del i och för mitt språkarbete har varit kontakten med läsekretsen. Genom gensvaret på språkspalterna och under några år språkfrågorna i Dagens Nyheters nätupplaga har jag fått veta åtskilligt om både språkbruk och attityder. Jag har försetts med viktiga iakttagelser, med tänkvärda synpunkter i allvarliga ämnen och med upplysningar i muntrare sådana – som rapporterna från olika håll i landet om bruket av pumla (julgranskula). [jag vet, utan att ha blivit delgiven, att CG fått några tusen m.e.m. ilskna mejl, mail och brev au papir med tips, råd och kommenderingar rörande svenskans rätta bruk och skickelse, på det att någon jävla ordning kan uppnås än i våra dar minsann osv... Eller, annorlunda uttryckt, gamla stötar som gör vad de kan för att driva igenom sina älskade folkskollärares bruk av "att" eller vad det nu gäller]

För min del hoppas att jag att jag har kunnat förmedla insikter i svenska språket som grund för åsikter om det. [ser ni felet? *snyft* jag gör det; förutsätter att det är en fin vink till alla vi messerschmittrar som följt henne genom åren]

Nu är det slut med roliga. Ske de högstes vilje. Tack goda läsare för vad ni bidragit med och för alla uppmuntrande tillrop genom åren. [skulle "vilje" vara en korrekt form av ... Eller, vänta nu ... Okej. Jag tror jag förstår.]

Catharina Grünbaum, Farväl alla läsare, Dagens Nyheter den 18 april 2010

Ha det, Catharina. Gôtt mos, som man säger. Vi lär ses, som man också säger...