Rött på bröllop

För hundra år sedan var svarta bröllopsklänningar inte ovanliga

Har ni hört den här: om en kvinnlig bröllopsgäst har röda kläder, så indikerar det att hon haft ihop det med brudgummen. "Älskarinnans färg", kallas det. (Vet inte om något motsvarande finns för herrarna.)

Förvisso behöver sådana här "sociala kontrakt" inte vara rätt eller fel på samma absoluta sätt som exempelvis naturvetenskapliga frågor. Om folk kommit överens om att en viss regel gäller, så gäller den. Frågan är om det är det vi gjort?

Etikettexperten Ribbing svarar med ovanligt hårda ord (man anar en viss frustration över folks irrationella natur) att "ingen människa med normalt förstånd" kan tro på det, med mera. Att tro eller inte tro på sådana här saker har visserligen sällan med förståndsgåvor att göra; varken intelligens eller bildning utgör något gott vaccin mot falska fakta. Men att den, som håller fast vid en orimlig uppfattning även sedan det orimliga utpekats "är lite dum, eller avstår från att tänka" finns det inte mycket att invända emot.

Hur har idén uppstått? Teorier saknas inte, bl.a. i det sedvanligt yviga kommentarsfältet. En del verkar inte så tokiga, men jag undrar just hur många timmar eller ens minuter som ägnats åt källforskning för att ta reda på hur det faktiskt är, snarare än hur det skulle kunna vara.

• I teaterföreställningar kunde brudgummens f.d. få röda kläder, som en signal åt publiken. - Någon som hört talas om detta?
  
• I Kejsaren av Portugallien kommer den unga flickan från Skrolycka en dag till kyrkan i en mycket fin röd klänning, vilket renderar henne en tillsägelse från prästen: dottern till en backstusittare skall inte klä sig som en herrgårdsmamsell. - Läser man innantill förstår man att det inte var färgen i sig som var problemet. Den var inte reserverad för adeln eller så.
• I vissa länder (t.ex. Kina) är rött brudens traditionella färg. - Det stämmer, men jag tror inte på någon koppling till våra traditioner.
  

Det är intressant att studera de förklaringar folk lägger fram, och stundtals tror på. Det historiska inslaget är påtagligt; av någon anledning vill man gärna tro att traditioner inom såväl bröllop som i synnerhet begravningar och kanske även dop skall vara gamla.

De enklaste och trovärdigaste beskrivningar jag funnit går helt enkelt ut på att damerna inte ska konkurrera med bruden genom att klä sig för iögonenfallande. (Dessutom är vitt reserverat för henne; inställningen till svart varierar.) Detta är också det enda som super-gurun inom etikett, J. L. Saxon, har att säga om ämnet i sin odödliga Umgängeskonst - Levnadskonst (1934) kap. Förlovning och bröllop: "Damerna i färg - dock ej skrikande."

Inga skrikande damer på bröllop - ja, den köper jag.


Magdalena Ribbing: Bröllopsröttförbud?, DN 6 april 2010

Mordacils fina tips får också komma med: Sätt färg på tillvaron, tjuvlyssnat.se 15 november 2007