2012-01-31

Till försvar för Annica Dahlström

"Könet sitter i hjärnan" bygger på vetenskapliga studier som klart visar att kvinnors och mäns hjärnor är uppbyggda enligt olika mallar, allt för att säkerställa artens överlevnad. Dahlströms bok samt konstaterande att män och kvinnor är biologiskt olika uppfattades från första stund som om en provokation av alla politiskt korrekta och många slog bakut. Det har minst sagt stuckit i ögonen på dessa att en professor säger saker som att kvinnor är mer lämpade att ta hand om spädbarn, att det är bra med amning och att mammor borde stanna hemma med sina barn under de första tre åren.

- Operation: "Tysta Annica Dahlström" avklarad?, Patriot.nu 26 januari 2012

Inte för att min fiendes vän automatiskt är min fiende, lika lite som min fiendes fiende behöver vara min vän. Även en organisation som Svenska Motståndsrörelsen (som enligt egen utsago "bekämpar integration, kulturell upplösning och den hotande utplåningen av vårt folk genom sammansmältning med främmande raser och folkgrupper") kan ha rätt i enstaka frågor.

I detta fallet har de dock lika fel som vanligt. Annica Dahlström är läkare och professor i histologi (läran om biologisk vävnad) men har de senaste åren gjort sig överlägset mest känd för sina idéer om biologiska skillnader mellan könen, att män är olämpliga av naturen att ta hand om barn, att dagis är skadligt och så vidare. För en lättläst genomgång av några av hennes största tabbar, se Påhittade fakta om könsbiologi utgör missbruk av forskarroll, DN 18 februari 2008. Av någon anledning klarade hon sig länge, och avgick först helt nyligen - frivilligt? - från den vetenskapliga nämnden i Hjärnfonden. Det är en bra organisation, 2010 (deras senaste årsrapport) samlade de in 56 miljoner kronor till förmån för forskning inom angelägna ämnen som alzheimers, dyslexi, Parkinson m.m. Hur de kunnat ha med sig en förvillare som Dahlström är en gåta.

När hon kritiseras spelar hennes försvarare gärna ut Galilei-kortet: hennes enda misstag är att hon gått in på "förbjuden mark", ifrågasatt den heliga genusvetenskapen, varit politiskt inkorrekt och så vidare. Det är förvisso struntprat. Man kan påstå vad som helst, som man kan belägga. Om man blir överbevisad, så får man se till att dra fram bättre bevis. Det har inte Dahlström gjort, och hennes irrationella tillskyndare definitivt inte. Här sjunger SMR samma offervisa som Johan Carlson, generaldirektör på Smittskyddsinstitutet, som twittrade sitt stöd för Johan Lundberg. Denne bloggade om De orkanstarka högervindarna och uppföljaren Bojs are back in town! (titeln är ett försök att skämta med vetenskapsjournalisten Karin Bojs):

Man kan tycka vad man vill om Annica Dahlströms forskning, men det åligger faktiskt forskningssvärlden att också ställa frågor som kan te sig konstiga och otidsenliga. Vad som är vetenskap ska avgöras av vetenskapssamfundet. När detta börjar lyssna på twitter- och facebook-mobbar med aldrig så behjärtansvärda idéer om hur idealsamhället bör se ut, är vi illa ute. Vilket framgår inte minst av historien.

Att Dahlströms dillerier inte är vetenskap har stått mycket klart mycket länge. Det som påpekats på Twitter och Facebook är just det.

Notera även att Lundberg inte duckar för utslitna skamgrepp av den sort som debattens dilettanter tror sig kunna vinna automatiskt med. Hur kan man vara chefredaktör för en riktig tidning som Axess - det är vad han är - och spela på den nivån? Än mer förvånande är det att en generaldirektör för ett riktigt och viktigt verk tror sig vinna poäng genom att försvara den fria forskningen mot det "politiskt korrekta". Som om fritt fabulerande skulle vara fri forskning!

5 kommentarer:

CJ sa...

Nu vet jag inte om Carlsson varit ute och slirat på andra sätt, men ska man tro detta tweet så är han inne på samma linjer...

... Men som sagt, det är avhängigt hur tidigare kritik sett ut.

Anonym sa...

Dahlström har ju tagit sig an den tredje uppgiften med både debattartiklar och böcker, men som jag har fattat det bygger hennes åsikter inte på gedigen forskning och det som framförts i tidningar har definitivt inte varit vetenskapligt. Därför tycker jag det är OK att hon kritiseras utanför vetenskapssamfundet.

Anonym sa...

Annica Dahlströms teser är ju bekräftade av både svenska och amerikanska vetenskapliga studier. Vad har genuspedagoger och queerideologer för vetenskapligt stöd för sina marxistiska utopier?


http://www.theguardian.com/science/2008/jun/16/neuroscience.psychology
http://www.medicalnewstoday.com/releases/226963.php

Anonym sa...

Nu drar jag ju upp världens äldsta tråd här, men som en anonym människa skrev för ett par år sedan är det faktiskt inte totalt grundlösa uttalanden Annica Dahlström gör.

Drevet mot henne just i Sverige kan mycket väl grunda sig i genusideologin och den starka jämställdhetspositionen vårt land tagit hittills, anser jag. Att hon skrev en bok som på många sätt svartvitt beskrev skillnader mellan könen gällande föräldraskap må vara stickande i ögonen på många, men grundlöst är det naturligtvis inte. Med tanke på den begränsade kunskap vi fortfarande har om den mänskliga hjärnan är det beaktansvärt hur snabbt vi förkastar teorier från någon som ändå får anses vara en av våra främsta auktoriteter inom området.

En vetenskaplig teori som den Annica Dahlström presenterar publiceras lämpligen i en bok, och även om det smakar beskt måste man vara försiktig innan man förkastar det hon säger helt, då det skulle kunna leda till större förståelse för våra inneboende neurologiska mekanismer.

Med andra ord, om det senare visar sig att det Annica Dahlström menar är sant, eller åtminstone delvis sant, kan vi ha tappat betydande framsteg i forskningen helt enkelt för att det känns för obekvämt att titta närmare på.

För att förenkla det ännu mer: forskning stämmer inte alltid överens med ens egna föreställningar, hur gärna man än vill att de är sanna.

Jag vill ändå tillägga att jag till en början ganska starkt tog avstånd till det hon skrev i sin bok. Som far till en underbar tvååring blev jag dessutom personligt berörd. Samtidigt kan man, utan att anstränga sig särskilt mycket, se en speciell anknytning till barnets mamma. Hon är alltid källan till trygghet hos mitt barn om både hon och jag finns till hands, till exempel.

Det här är i slutändan fullständigt irrelevant eftersom singulära och subjektiva upplevelser är ointressanta för seriös forskning, men det ger ändå någon sorts inblick i vart jag kommer ifrån.

Vad vill jag då ha sagt med det här? Forskning är i grund och botten relativt svartvit. Vill man bevisa något presenterar man de data man har till hands, tillsammans med de teorier och den metod man använt sig av för att komma fram till sin slutsats. Det gör det enkelt för andra forskare att tolka rapporten, men samtidigt att motbevisa det man skriver. Annica Dahlström skrev en bok, baserad på vetenskapliga rapporter och teorier. Att skapa ett drev på debattsidor och internetforum är inte bara oproduktivt, det kan dessutom vara skadlig, vetenskapligt sett. Har man sakliga och välformulerade bevis för motsatsen så bör man presentera dessa. Vad jag vet har sådana inte presenterats än.

Även om vad Annica Dahlström skrev i sin bok förblir en teori som kanske inte ens kan disputeras är det fullständigt orimligt att hon utsatts för det drev som drabbade henne.

Unknown sa...

Föregående kommentator skriver äntligen en saklig och ärlig synpunkt på det hela! Tack