En dinosauries evolution

- Iguanodon i byggsats. Så här ser fossiler ut när man hittar dem, såväl nu för tiden som 1840 när teckningen gjordes.

Iguanodon var den andra dinosaurien som beskrevs, slagen enbart av Megalosaurus. Men man kan se leguan-tanden (det är vad namnet betyder) som en sorts moralisk milstolpe. Iguanodon upptäcktes och beskrevs av läkaren och synnerligen begåvade amatör-paleontologen Gideon Mantell, som var den förste som berättade för världen vad dinosaurier var för något. Megalosaurus beskrevs av William Buckland, en företrädare för den gamla etablerade skolan. Sådana som han och Richard Owen kunde rent vetenskapligt inte mäta sig med unga pigga förmågor som Mantell. Istället såg de till att i det längsta hålla honom borta från rampljuset i kraft av sin etablerade värdighet, liksom otaliga tjuvknep som äldre etablerade herrar kan använda mot de som hotar deras position – alla om någonsin vistats i den akademiska världen vet vad jag talar om.

En lurig fråga var hur urtidsmonstren hade sett ut. När man gör sådana fynd är det sällan självklart hur djuren såg ut i livet, för att uttrycka det milt. Hur ska högen med blandade ben (där man får vara glad om det mesta är med) monteras?

1834: Ett tidigt förslag på rekonstruktion av Iguanodon. Gideon Mantell höll i pennan. Notera hur många ben som ännu inte hittats, utan vars fasoner fick gissas och estimeras. Ett ben som hittats var det som här fick bli ett litet noshörningshorn på den glada dinosauriens nos.

1853: Paleontologins mest berömda nyårsmiddag hölls nyårsafton 1853. Den hölls i en fullskalemodell, eller om det var i dess gjutform, av en Iguanodon, så som man då föreställde sig den. Modellen var en av flera som beställts av Crystal Palace Company. Middagen var ett PR-trick för att ge uppmärksamhet åt kristallpalatsets nyöppning efter en flytt. Det funkade, måste man säga. All dinosaurie-mani, inklusive En förlorad värld, Jurassic Park och alltihop, kan härledas till denna middag; det var nu det började. – Mantells namn finns uppsatt på väggen, men han deltog inte själv; han hade dött året innan. Mary Anning, som upptäckte den första ichthyosaurien och länge var landets fossiljägare nr 1, var också död, men hade även i levande skick knappast blivit omnämnd, än mindre inbjuden.

1854: De två iguanodonerna i Crystal Palace Park. Parken ligger i en stadsdel som fått heta just Crystal Palace, till minne av den väldiga och berömda byggnad som en gång var dess givna landmärke (det brann ner 1936). Till vänster ser vi dem med en tidigare färgsättning. Utformningen gjordes av Owen, som ansåg att djuren var fyrbenta. Mantell lutade åt att de var tvåbenta men kunde inte delta i arbetet på grund av sjukdom.

1883: Här har det hänt saker! 1878 gjordes ett fantastiskt fynd i Belgien: En hel iguanodon-hjord, med hela 38 individer. Nu saknades inte längre några ben; nu behövde man inte längre gissa och estimera. Nu skulle Mantell varit med. Vetenskapen fick massor av ny kunskap om dinosaurien. Bland mycket annat reste den på sig; dess tvåbenthet var inte längre något att diskutera. Då fick dess svans släpa på marken, som på en annan känguru. Och hornet? Det bidde en tumme.

Sen hände inte jättemycket … En populär bild av dinosaurier växte fram där man såg dem som tröga, korkade djur, som sakta vaggade runt i väntan på sin mystiska utplåning. Många såg dem som en evolutionär återvändsgränd, på något sätt mindre livsdugliga än andra djur, dömda att så småningom självdö när naturen vände dem ryggen. "Dinosaurie" blev ett invektiv, använt om företeelser som överlevt sig själva och var redo för graven. Jag vet inte om dinosaurier någonsin varit ute bland ungarna, men i samhället i stort stod dinosaurier inte högt i kurs under denna tid. Vilket känns märkligt idag.

1986: Ett belägg ur en annorlunda källa … För bilden är inte hämtad från något standardverk, vetenskaplig journal eller så, utan är ett klistermärke. Det satt i Matthew Kalmenoff, Dinosaur stickers and seals (Dover 1986), med undertiteln "48 Full-Color Pressure-Sensitive Designs". Men det behöver inte vara sämre för det! Kalmenoff (1905–1986; han dog tryckåret) var en känd målare som arbetade för American Museum of Natural History i decennier. Dover är numer känt för återutgivningar av äldre material, vilket detta är ett exempel på, men originalet gavs ut av dem själva. Och i vilket fall var detta exakt vad jag var ute efter: Hur vetenskapen på 1980-talet framställde iguanodonen för allmänheten. Vilket var på samma sätt som hundra år tidigare.

Nu backar jag bandet en smula. För framåt 1970-talet utbröt "dinosaurie-renässansen". Forskare som Bakker (som nämns i Jurassic Park) och Ostrom gjorde fynd, drog slutsatser och föreslog idéer som blåste liv i dinosaurierna, såväl som vetenskap som populärvetenskap – dock ännu inte i bredare sammanhang. Tanken att dinosaurierna var varmblodiga återuppväckte bilden av snabba, viga djur; bilden hade förekommit tidigare men av någon anledning dött ut (hö hö). Men nu var det dags igen. Och 1993 kom Jurassic Park. Då etsades bilden av snabba, viga och inte minst absolut livsfarliga dinosaurier in i det allmänna medvetandet. Nu var det inte längre någon som skojade om gamla dinosaurier!

Dinosaurierna var växelvarma kräldjur och därmed säkert oerhört mycket långsammare i sina reaktioner och ämnesomsättning än moderna däggdjur. De behövde förhållandevis lite mat, låg mycket stilla och blev antagligen mycket gamla.

- Anakronistiskt bild/text-par, den förra från Jurassic park (1993), en T-Rex eftersom där inte finns någon iguanodon, den senare från Torsten Malmberg, SvD 25 augusti 1962

Sedan dess har dinosaurier aldrig varit ute. Bara en sådan sak som att ett jaktplan under utveckling i mitten av 1990-talet fick det officiella namnet F-22 Raptor; det betyder "rovfågel" men är även kortformen av JP:s berömda velociraptorer (som egentligen är Deinonychus). Före 1990 skulle man aldrig tänkt tanken att ge ett nytt, häftigt militärfordon namn efter en dinosaurie.

Dinosaurie-renässansen innebar inte att alla dinosaurier uppdaterades omedelbart. Men så småningom kom turen till iguanodonen. Man insåg att dess svans varit tämligen rak; för att få en känguru-svans utmed marken måste den först ha knäckts i någon hemsk olycka. Bilden här kommer från The Natural History Museum i London: Iguanodon och får representera nuläget i leguan-tandens evolution. Kanske det finns ytterligare saker att förbättra – man vet aldrig med vetenskap – men det är mycket svårt att tänka sig en utveckling under de kommande 200 åren som motsvarar den de gångna 200 åren.