I det senaste numret av Filter, december/januari 21/22, har man en artikel där man går igenom ett antal "Hollywood-myter": Myter och stereotyper på film. Alla känns inte lika självklara, som vanligt, men några är välkända och mer än mogna för att avlivas eller åtminstone utredas. Som Stockholms-syndromet, skyddsvästars effektivitet, eller "En trasa med sömnmedel får dig att tuppa av" – som jag tog en titt på i bloggposten Kloroform.
En av faktoiderna är strålande. Alla känner till den, jag har aldrig tänkt på den som en myt, men så fort jag såg att de tog upp den insåg jag, inte att den är osann – sådan sakkunskap sitter jag inte inne med – men att den är klart misstänkt och väl värd att granska. Och framför allt: Varför har jag inte tänkt på den tidigare? Ja, det är en fråga jag ställt mig många gånger, och jag har fortfarande inte hittat något svar. Den här gången gäller det myten om skottskador, eller så här: Kulan måste ut! På vilket man naturligtvis ska reagera så här: Varför då?
– Kulan har redan gjort sitt, och det kan du inte få ogjort, säger Ragnar Ang, överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhusets traumavårdsenhet. Proceduren att ta ut den är farligare än att ha kvar den.
Det finns en medicinsk princip som säger att det som inte hör hemma i kroppen ska bort. Men om man nu fått i sig en kula och överlevt den fasen, vad gör den för skada? Den kan vara kontaminerad med bakterier och skräp, men jag misstänker att den risken är liten. Om den ligger vid en led kan den ge innehavaren problem. Och om den är gjord av bly, riskerar man i längden blyförgiftning? Sådant är inte att leka med, men tas inte upp i artikeln – vilket jag i skrivande stund ser som dess största brist. Efter lite koll med kompetensen framgår dock att risken för blyförgiftning motiverar bortplockande av kulan endast när den är i kontakt med led- eller ryggmärgsvätska.
Så kulor i kroppen måste inte tas bort. Oavsett vad vi sett på film.
– Vi tar bort den om den presenterar sig själv, det vill säga ligger löst i såret, eller återfinns ytligt under huden. Då kan vi skära ett litet hål och trycka ut den som en finne.
- Ragnar Ang igen, i Filter december/januari 2021/2022
- Mr Bean, som totalt oförbedd får agera kirurg, tar ut en kula, vilket imponerar stort på "kollegerna" och tydligen räddar patienten; Bean – den totala katastroffilmen (1997)
6 kommentarer:
I filmen "Master and Commander far side of the Earth" från 2003 får vi se en mycket mer sofistikerad version av "kulan måste ut" myten. Under Napoléonkrigen har skeppet HMS Surprise en för tiden och platsen ovanligt kompetent kirurg vid namn Maturin. Han blir vådaskjuten och sårad. Såret tror han sig kunna överleva men han märker till sin förskräckelse att kulan tagit med sig en bit av hans skjorta in i såret. Han insisterar på att hans kamrater skall gräva ut kulan och skjortbiten då denna säkerligen annars kommer att orsaka infektion. Den medicinska realismen i detta undandrar sig min bedömning -fast före antiseptiken kan man tycka att grävandet efter kulan med icke-sterila instrument och händer kanske drar in mer orenhet än skjortbiten. Att en bit av skjortan skulle följa med in i såret är väl rimligtvis mer sannolikt med de sfäriska, stora långsamma kulorna från gammaldags slätborrade musköter än snabbare, mindre och spetsigare modern gevärs ammunition.
Sensemaker
En som också nog hade velat få ut kulan var Gustav III. Han dog ju inte av skottet i sig utan av blodförgiftning, som väl berodde just på tyg som dragits med. Att gräva i sår på den tiden var ingen höjdare men, tänker jag mig, hellre lite pill som ger ett någorlunda rent sår än textil och lort inne i kroppen. Tror jag …
Det är mytologiskt intressant om kulan måste ut-idén var mer aktuell "förr i tiden" än idag. Liksom om det finns någon skillnad mellan rundad och spetsig ammunition etc, fast då är åtminstone jag definitivt inne på överkurs.
Vad som är minst illa v att gräva med orena verktyg eller att låta en lortig tygbit sitta kvar är väl svårt att veta ens idag. Det skulle väl fodra militärmedicinsk statistik som kom först med Florence Nightingale och då var slätborrade musköter på väg ut, alternativt experiment som vore synnerligen oetiska.
Rörande frågan ifall kulan-måste-ut-idén var vanligare förr så drar jag mig till minnes att Gustav II Adolf hade en kula i kroppen som förlamade två fingrar på vänster hand. Den kulan försökte men såvitt jag vet inte gräva ut fastän den ibland gjorde ont och skall ha förhindrat honom från att bära harnesk. Detta var rimligtvis på kungens instruktioner. Han hade vana att välja av två onda ting: "Som drägligast var och mer ont att undfly." (citerar ur minnet) som ha sa om den dyra freden i Knäred.
Sensemaker
Jag drar mig även till minnes att det hände att duellanter ville duellera med bar överkropp (eller enligt komdisajten "cracked" i ett fall helnäck) för att öka chansen att överleva en skada. Jag tycker mig även minnas att det fanns någon handbok i duellering som rekommenderade någon viss typ av klädsel (var det siden?) för det minskade infektionsrisken och om sådan klädnad ej fanns att tillgå rekommenderades att man åtminstone noga tvättade kläderna.
Sensemaker
Det här hade jag inte begripit förr, även om det hos oss i Finland fanns inte länge sen tiotusentals äldre män med alla sorters metallbitar kvar i olika delar av kroppen.
En annan sak är att i alla filmer som handlar om krig är det just kulor som skadar eller dödar krigarna, medan åtminstone sedan forsta världskriget har de flesta offren blivit sprängda ihjäl av artilleri eller bomber. I filmerna orsakar de oftast färgrika fyrverkerier.
Sant – vi behöver inte flytta långt för att hitta folk med oönskad metall i sig.
Att bomber och granater under åtminstone 1900-talets krig dödat långt fler än kulor: Har sett det nämnas några gånger, ofta med en ton som om man motbevisar en myt. Vet inte om man kan klassa det på det sättet; de flesta har nog inte tänkt på frågan ö h t. Men det är säkert några som blir överraskade när det nämns – gott så.
Skicka en kommentar