Scott justerar "Ivanhoe"

- Affisch för Ivanhoe (1913), med superkändisen King Baggot i titelrollen

 … Entre nous, [mellan dig och mig] the resurrection of Athelstane was a botch. It struck me when I was reading over 'Ivanhoe' the other day.

- Sir Walter Scott i ett brev till James Ballantyne, förläggare och redaktör

Kan vi handlingen i Ivanhoe? Under en batalj stupar Athelstane, saxaren vars far vill ha honom till kung. Gott så – i en god historia faller inte bara skurkar.

Men när Scotts dåvarande förläggare, en viss Archibald Constance, läste arbetsversionen av Ivanhoe blev han upprörd. Han hade fäst sig vid Athelstane och gillade inte alls dennes död. Kunde inte herr Scott (han blev Sir Walter samma år som boken gavs ut) justera handlingen lite..? Eller hur hårt han nu drev sitt önskemål. Den nedan citerade fotnoten nämner Constances vehement entreaties; å andra sidan borde en subtil vink ha räckt för förläggaren, som så att säga hade nyckeln till tryckpressen. Å tredje sidan hade Scott gett efter förr:

Det jämnmod, varmed han ibland tog även mycket löjlig vänkritik ad notam och rättade sig efter sådana ändringsförslag som kunde tänkas göra vad han skrivit mer njutbart för läsekretsen, saknar sannolikt motstycke hos någon så stor författare.

- Frans G. Bengtsson, Ivanhoe

Hur det än gick till så fick Constance igenom sitt ändringsförslag. Istället för att dö under bataljen försvinner Athelstane. Man utgår, på goda grunder, ifrån att han är död, och förbereder begravningen, då plötsligt:

"… The ghost of Athelstane himself would burst his bloody cerements and stand before us to forbid such dishonour to his memory."

It seemed as if Cedric’s words had raised a spectre; for, scarce had he uttered them ere the door flew open, and Athelstane, arrayed in the garments of the grave, stood before them, pale, haggard, and like something arisen from the dead!

- Ivanhoe, kapitel 42

Athelstans "återupplivande" skildras annorlunda i boken och i filmen. Åtminstone i den från 1982.

The resuscitation of Athelstane has been much criticised, as too violent a breach of probability, even for a work of such fantastic character. It was a “tour-de-force”, to which the author was compelled to have recourse, by the vehement entreaties of his friend and printer, who was inconsolable on the Saxon being conveyed to the tomb.

- Fotnot i Ivanhoe