Artikeln från vilken denna bild är hämtad skrevs 1834 av Richard Harlan och var riktad till andra proffs. Han beskrev några nyupptäckta fossiler från Louisiana och identifierade dem som lämningar efter ett tidigare okänt djur i ordningen Plesiosauria, svanödlor. (Som för övrigt inte var dinosaurier.) Och det var jättestort.
Judging from relative proportions, the Megalosaurus did not attain to more than forty feet in length; the Iguanodon of Mr. Mantell did not exceed sixty feet; but the individual now produced could not have been less than from eighty to one hundred feet long. According to the statement of Judge Bry, there were four hundred feet in extent, nearly in a linear direction, marked by these fossils in the soil, which undoubtedly include the remains of several individuals. If future discoveries of the extremities (paddles) and of the jaws and teeth of this reptile, should confirm the indications I have pointed out, we may suppose that the genus to which it belonged, will take the name, by acclamation of "Basilosaurus." [kungsödla]- Richard Harlan, Notice of fossil bones found in the Tertiary formation of the State of Louisiana, Transactions of the American Philosophical Society (ofta förkortat Trans Am Phil Soc) 1834
Den största sensationen för en sentida läsare torde dock dateringen vara: En plesiosaur i en tertiär avlagring? Men alla plesiosaurier dog ut vid kritaperiodens slut, liksom dinosaurierna och pterosaurierna, liksom (vilket ofta glöms bort) nog så många arter av tidiga däggdjur, fåglar, ödlor, insekter och växter.
Detta visste man inte 1834. Utforskandet av livet under den så kallade sekundära perioden (idag mesozoikum = trias, jura och krita; den gamla numreringen av perioderna lever kvar i den följande perioden tertiär) hade just inletts. Man hade inte många spår att gå efter. Okunskapen var överväldigande, tolkningarna trevande. Men även om inte samtliga vetenskaper nått vår tids fulländade skick (...) så fanns det saker man hade bättre och sämre koll på. De många detaljer som skiljer reptilernas och däggdjurens klasser åt hörde till det man forskat på. Och det vetandet gav inte Harlans klassificering sitt oreserverade stöd. Till exempel såg tänderna, som hör till de mer välstuderade benbitarna eftersom de bevaras så väl, mer ut som tillhörande däggdjur än reptiler.
Harlan begav sig till Europa och Richard Owen, en av tidens klaraste paleontologiska stjärnor. Sedan denne omsorgsfullt studerat benen och rentav tändernas innanmäten fällde han sin dom: "Kungsödlan" var ett däggdjur. Den exakta sorten fick självaste Owen lite fel. Men det har sedan länge stått helt klart att Basilosaurus var en köttätande val på uppemot 15-18 meter, en rejäl best men inte fullt lika långsträckt som Harlans estimering.
Wikipedia (eng.): Basilosaurus
*
Så långt är Basilosaurus inte mycket mer än ännu en art bland otaliga som tillfälligtvis hamnat fel. Här kommer den berättelse som fick mig att skriva denna bloggpost, och gå igenom allt ovan för att förklara hur ödlan blev en val.
Pierre-Joseph van Beneden var en belgisk zoolog och paleontolog, framstående inom sitt fack med kopplingar och personliga band mest överallt. Naturligtvis kände han Johannes Peter Müller, tysk mångsysslare som gjorde insatser på en rad områden. Och när van Beneden vid ett tillfälle höll en dragning för den belgiska akademien om paleontologiska ting, så passade han på att återge följande episod:
När jag var i Müllers laboratorium i Berlin visade han mig ett tinningben från en Zeuglodon [Owens namnförslag på Basilosaurus] och berättade om en märklig händelse. Han och några vänner hade besökt de komparativa anatomiska samlingarna då han fått frågan om huruvida Basilosaurus, eller Hydrarchus som den också kallats [vilket är en helt annan historia!], var en reptil eller ett däggdjur. Han hade hållit tinningbenet för att förklara hans syn på örats struktur, då han råkade tappade det i golvet där det gick sönder. Vilken förlust! Ett unikt och så viktigt fynd förstört! De plockade genast upp bitarna med största försiktighet. Men professorn och de kringstående slogs av häpnad när de såg att hörselsnäckan exponerats, med spiral och vindlingar. En olyckshändelse hade förvandlat benet till ett fint anatomiskt preparat, och djurets natur hade tydligt demonstrerats. Hydrarchus kunde bara vara ett däggdjur.- The Geologist, mars 1862, sid 105
... Eftersom endast däggdjur har en spiralformad hörselsnäcka.
Destruktiva analyser bör annars tillämpas med allra, allra största försiktighet. Müllers örontapp var ett ovanligt fint exempel på hur en oavsiktlig sådan gett ett värdefullt resultat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar