... Hitler hånade försöken att beteckna sådana som honom förrädare eftersom de sökt Tyskland bästa genom väpnat uppror mot den republikanska regeringen. Han påpekade att Bismarck upplöst riksdagen och härskat utan parlamentet, varpå hans fiender kallat honom förrädare, men icke desto mindre hade hans handlande motiverats av den mycket stora nytta det gjorde för Tyskland.
Det som då kallades Ludendorff-Hitler-processen efter den mest resp. näst mest kände (just så) i de åtalades bås kom att domineras av den senares försvarstal, här ett exempel återgivet ur samtida press (New York Times 28 mars 1924). Och tala kunde han ju.
En samtida betraktare hade inte kunnat tro annat än att rörelsen ifråga var slut när domen föll. I efterhand vet vi att det snarare var början. För ledarens fem år på fästning (som var ett sorts hotelliknande fängelse, långt bekvämare än vanliga celler) blev till slut bara åtta tämligen behagliga månader då han även fick tid att diktera en bok, och när han kom ut var han långt mer känd än när ölkällarkuppen hade inletts.
Inte för att envar som tror sig vara en ny Hitler, eller vilka historiska förebilder folk har för ögonen, faktiskt är en sådan. För att bara nämna ett enda exempel så var NSDAP ett faktiskt parti, inte ett inbillat. Å andra sidan finns det verkligen ingen som helst anledning att, som man gjorde i München den gången, låta domstolen bli en talarstol. Om Hitler fått hålla klaffen när landets och världens uppmärksamhet, som han så innerligt längtade efter, äntligen var riktad mot honom så hade redan det varit ett straff. Hade man dessutom haft vett på att sy in honom efter förtjänst så hade världen idag varit bättre än den är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Anders Behring Breivik påstår, att han tillhör Tempelriddarna. Är inte den organisationen upplöst, sedan flera hundra år? I så fall är det ett exampel, på inbillad organisation.
Skicka en kommentar