2011-07-29

Radium och skönhet

Det är ungefär 100 år sedan radioaktiva prylar började bli populära; radium var så modernt som kanske inget grundämne varit, förr eller senare.


När en burk nattkräm Radior Peau de Velour stått på en filmplåt blev resultatet den vita rundeln t.h. Tillverkaren garanterade, "under $5000 penalty", att deras varor innehöll radium och höll sig radioaktiva i minst 20 år. (1919)

Man visste inte så noga vad strålningen gjorde, men förmodade att det var något bra. Några decennier framåt kunde hugade köpa tvål, tandkräm, puder ... Eller höjdaren Vita Radium, det vitaliserande stolpillret för män - ifall ni hänger med - som enligt uppgift hade samma effekt på kroppen som när man laddar upp ett batteri. (Det är vad som faktiskt står på bipacksedeln, åtminstone i den censurerade versionen.) Ordet radium fick så goda associationer att det likt guld och diamant användes som en sorts kvalitetsbeteckning på allt möjligt; kondomen Radium Nutex är ett exempel på icke-radioaktivt bruk.


En vanlig sort som definitivt var radioaktiv var de så kallade emanatorerna (efter den radongas som "emanerades"). Enkelt uttryckt gjorde de dricksvatten radioaktivt. I typfallet utgjordes de av en behållare i vilken man hällde vatten. Efter ett dygn eller så hade det blivit laddat med radioaktiv kraft. Så kunde man hälla upp ett glas "radiumvatten" när man kände för det. Det var helt enkelt en hemmaversion av radium-sanatorier, som det John H. Kellogg (just cornflakes-mannen) öppnat 1912. Det var det första i USA, de övriga låg i Europa där man hade längre erfarenhet av radium.

Utvecklingen med i synnerhet emanatorer bekymrade det stora och ansedda (än idag, förresten) läkarförbundet American Medical Association. För att skydda allmänheten från kvacksalvare utfärdade de 1916 en riktlinje för emanatorerna: Den som ville sälja en sådan måste visa att den under 24 timmar genererade mer än 2 mikrocurie radon per liter vatten.

Just så. Riktlinjen angav den lägsta nivån. Den gällde fram till 1929. Med den idag använda enheten, Bq (Becquerel) istället för Curie, anges en "gräns för otjänligt" vid 1000 Bq (Strålsäkerhetsmyndigheten). Gränsvärdet från 1916 låg på 74000 Bq.

I den encyklopediska boken Nostrums and Quackery, "Undermedel och kvacksalveri", som AMA gav ut 1912 nämner man en lurifax som kallade sig doktor och sålde Radol över hela landet. Det var bluff, konstaterade man; flaskornas innehåll var inte alls radioaktivt.

Mot slutet av 1920-talet hade en rad dödsfall inträffat, bland såväl de s.k. Radium Girls (som målat urtavlor med självlysande färg och när de spetsat penslarna med läpparna efterhand fått i sig stora mängder radium) som fysiker och läkare som arbetat med ämnet. Folk blev oroliga, såväl för kvackerier och strunt som de radiumkurer som den riktiga vården ägnade sig åt - det kan påpekas att strålbehandlingar mot cancer var vanliga och effektiva. Men knäcken för de förstnämnda inträffade först 1932, sedan en rik och berömd man avlidit efter några år med radiumvattnet Radithor: "Det fungerade bra tills han tappade hakan", som en minnesvärd samtida rubrik sammanfattade det (en typisk effekt av förgiftningen är s.k. osteonekros, "bendöd", i käken).

Två märkliga omständigheter: Den ena att idén om radium och radioaktivitet som allmänt undermedel fortsatte i Europa. Tyskland verkar ha hållit ut längst, ända in på 1940-talet kunde man köpa tandkrämen Doramad med torium.



Den andra att riskerna med radium inte var okända bland expertisen. Redan före Radium Girls-fallet visste forskare att hantera ämnet med största respekt. I en facktidning från 1922 rapporterar ett laboratorium hur man ständigt ser över säkerhetsarbetet; att maximera avstånd och minimera exponeringstid var en god strategi. Man tog även fram förvaringskärl med tumstjocka blyväggar. Detta samtidigt som flickorna på U S Radium uppmanades att hålla penslarna fina och "det flytande solskenet" Radithor rekommenderades av läkare. Går det ihop?

Vad som var okänt var riskerna med strålning på låg nivå, som man länge trodde var stimulerande. Visste man kanske heller inte hur även ytterst små mängder radium lagras i kroppen? I emanatorerna överfördes inga radiumpartiklar; skulle AMA:s rekommendation ha sett annorlunda ut annars? Hade de inget att säga om medel som Radithor? Jag vet inte, än. Ett genomgående tema i denna historia är den ojämna fördelningen av kunskap och okunskap i alla sektorer, och trögheten i systemet när de som inte vet inte vill veta, och de som vet inte orkar med de som inte vet just därför. Vilket kan vara fallet än idag.

Fin samling i Oak Ridge: Radioactive Quack Cures

Tidigare bloggpost: Radioaktivt vatten med svenska belägg


Förresten pågår radium-boomen på sätt och vis än idag. Se till exempel Bad Schlema: Radonheilbad (tyska). Det gamla R-ordet går inte att använda men det andra funkar tydligen finfint. Hur det nu går till. Tvålannonsen från 1919 blev plötsligt mindre tidstypisk - folk går fortfarande på det.

9 kommentarer:

Min kopp te sa...

Delade med mig på fejjan. Med en fråga om vi är likadana i dag och om det kommer att skrivas om oss i framtiden i så fall?!;)

Lena Synnerholm sa...

Vad är det folk idag tror är hälsosamt, fast experter på området mycket väl vet, att det är skadligt i större mängder?

Hexmaster sa...

Ayurveda-preparat har ofta höga halter av tungmetaller, vissa kiropraktiska behandlingar är farliga, s.k. kelatterapi kan ha kraftiga biverkningar (folk har dött). Annars är det vanligaste att man nyttjar värdelösa terapier, som detox, frekvensmedicin, homeopati, akupunktur, reiki et cetera.

Med tanke på hur mycket sådant som förekommer har vi idag egentligen ingen anledning att förfasa oss över radiumkurerna.

Lena Synnerholm sa...

Akupunktur vill jag inte avfärda helt. Den har sannolikt viss effekt, på smärta och illamående. Men om det verkligen är så, tvistar forskarna om.

Anonym sa...

Senast jag läste om vetenskaplig undersökning visade det sig att vad gäller smärtlindring fungerade akupunktur bättre än placebo, men akupunkturlärans punkter där nålarna skall appliceras var inte bättre än andra punkter på huden.

Sensemaker

Lena Synnerholm sa...

Innebar "placebo" teleskopnålar? Det är sådanna som man inte kan se, om dom sticks in i vävnaden eller inte. Naturligtvis måste även dom äkta nålarna, se ut som teleskopnålar. Båda måste alltså ha ett plasthölje, runt den trubbiga änden.

Anonym sa...

Placebon var fejkade nålar -mer vet jag inte. Smärtlindringen var subjektiv och självrapporterad (man mätte alltså inte smärtnivåer utan frågade patienten).

Sensemaker

Lena Synnerholm sa...

Kan smärtnivåer ens mätas?

Anonym sa...

Nej inte direkt. Du kan mäta nivåer av stresshormoner i kroppen och en del andra mått på stress har jag för mig. Det normala förfarandet är dock självrapportering med alla nackdelar detta innebär ut vetenskaplig synvinkel.

Sensemaker