Det är alltså Är det verkligen sant? (Ordalaget 2009) som kommer ut på norsk i april. Först sades det lagom till den 1:a vilket forlaget tyckte var passande och bra (ifall ni inte vet vad "förlag" kan heta på norska annat än forlag, googla), fast nu står det "ultimo april" vilket är den sista. Nåväl.
Mange påstander oppfattes som fakta, men er usanne eller upresise - de er faktoider. Denne boken knekker myter, rydder opp i vrangforestillinger og forklarer hvordan ting egentlig henger sammen. Lettfattelig og poengtert presenterer Peter Olausson et utvalg helt alminnelige feiloppfatninger, misforståelser og halvsannheter.Är det inte märkligt att jag fortfarande hör Marve Fleksnes stämma i mina öron närhelst jag ser norska. Vare sig det är bokmål, som här, eller nynorsk - inte för att ens mitt tränade *ähum* lingvistöra kan avgöra skillnaden. LA8PV?
Jag vill särskilt nämna slutklämmen. Formuleringen är inte min, men jag motsatte mig den inte heller.
Perfekt for alle besserwissere og deres hustruer!
Förlagets presentation
4 kommentarer:
I Norge kan man utan problem köpa svenska böcker (på svenska) i bokhandeln, medan det är nära nog omöjligt att finna böcker på norska i Sverige. Men den som ändå letar upp en norsk bok,finner ju snabbt att det inte är något som helst problem att läsa norska.
Intressant upplysning, på flera sätt. Jag har själv funderat över saken när jag sett hur många norska boklådor (på nätet) som haft svenska titlar, bl.a. mina.
Även i Finland finns svenska böcker, fast där är ju den språkliga situationen ännu mer speciell.
Jag läser i alla fall norska lite långsammare, än jag läser svenska. På Norsk Oljemuseum i Stavanger, har dom skyltar på norska och engelska. När jag var där sommaren 2006, gick det snabbare för mej att läsa engelskan, än att läsa norskan. En lite lustig sak är att jag har svårt att se skillnad, på skriven norska och skriven danska. Så ser jag något på östnordiska som inte är svenska, läser jag det automatiskt med norsk språkmelodi. Fast att höra skillnad är förstås inget problem.
"Karaktären" Fleksnes bygger f.ö. på den engelska TV-serien "Hancock´s Half Hour" från 60-talets början. Hur har den kommit att upppfattas som specifikt norsk? Kanske av samma anledning som "Albert&Herbert" anses vara typiskt göteborgska trots att den serien bygger på den brittiska "Steptoe and son": på grund av huvudrollsinnehavarnas komiska talang och särart.
Skicka en kommentar