Hösten 1520 började Gustav Eriksson (Vasa) att försöka mobilisera motståndet mot unionskungen Kristian II och hans anhängare. Efter att ha misslyckats på andra ställen begav han sig på vintern till Dalarna. Om hans upplevelser där finns en liten sagocykel, kokad på en historisk spik, som kallats Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarne. Den har sedan länge ingått i allmänbildningen. Att åtminstone delar av berättelserna är välkända än i våra mindre allmänbildade dagar torde, gissar jag, främst bero på kopplingen till Vasaloppet.
Likt många andra sagocykler har den inte författats av en person vid ett tillfälle utan av flera under lång tid.
Grunden utgörs av biskop Peder Svarts krönika. Den skrevs på kunglig befallning och under beställarens kontroll om inte rentav diktamen – källvärdet är därefter. Vilket inte hindrar att den är för sin tid synnerligen läs- och rentav njutbar, och dessutom nog så historiskt värdefull så länge man kommer ihåg vad man har att göra med.
På 1660-talet var det inne att skriva ner folksägner och liknande (jag förmodar att det fanns en koppling till de fantastiska fynd av isländsk litteratur man gjorde vid den tiden). Då fylldes Vasa-cykeln på med fler och bättre historier.
En man som förtjänar en egen bloggpost hette Jacob Brandberg. Han öppnade 1758 ett museum i den fina Ornässtugan. Museet finns faktiskt än idag, måhända med något högre krav på autenticitet o.dyl. än den fantasifulla samling Vasa-kuriosa som Brandberg visade upp. Han såg även till att bättra på sagocykeln åtskilligt, om det nu var med material som faktiskt traderades eller som han helt enkelt hittade på.
Den viktigaste putsen fick det kollektiva diktverket av Anna Maria Roos (teosof som är mest känd för Sörgården). Hennes version publicerades från 1914 i folkskolans läseböcker för barn där den nådde miljoner svenskar.
Att berättelserna är sägner och klintbergare märks tydligt när man jämför dem med andra historier; flera kända detaljer återfinns i långt äldre sammanhang. Och få känner till deras rödaste tråd, det som mest kittlade sinnena när de först började spridas: Att den fine adelsmannen försöker spela en vanlig simpel karl. Det var bara aningen mindre märkvärdigt än om han hade klätt ut sig till kvinna. Det är samtidigt en fin påminnelse om den mycket långa tid då diverse normer för klädsel, tilltal med mera var stenhårt klasskodade på ett annat sätt än idag (dagens motsvarigheter är bleka skuggor av forna seder).
Här följer några nedslag i Gustavs påstådda öden och äventyr.
Rankhyttan
Gustav tar tjänst och försöker att smälta in bland folket. En piga låter sig inte luras: "Tröska kan han inte och han har en grann blus under tröjan!"
Ornässtugan
Gustav får husrum av husbonden som han känner sedan gammalt. Men denne har svek i sinnet, för i själva verket stödjer han kungen. Hans fru är av bättre sort; medan mannen är ute och uppbådar folk så hjälper hon Gustav att fly – genom avträdet på loftet.
Varför ett dass och inte ett fönster? För att det blir en bättre historia såklart!
Bengtsheden
Husmor ber gästen att tälja några korvstickor åt henne; sådana påminde om grova tandpetare, användes för att tillsluta korvarnas ändar, och var en standardvara som man alltid hade behov av. Gustav svarar "inte kan jag göra edra pölsepinnar" – glömsk av att han ska spela en enkel man, eller erkännande att han inte behärskar ens den enklaste av vardagssysslor?
Svärdsjö
Gustav tar sig till prästen som han känner. Men efter en tid får en piga se den förment enkle gästen tvätta sig – med prästen intill, hållande hans handduk! Då han i praktiken fått sin identitet röjd fick Gustav lämna prästgården.
Isala
Gustav står och värmer sig vid elden då två av fogdens män plötsligt kliver in. Nu är goda råd dyra! Men husmor är inte bara invigd i hemligheten utan även rådig. Hon drämmer till honom med brödspaden och ryter "Hvad står du här och gapar på fremmande; har du aldrig sett folk förr? Packa dig ut i ladan!"
Läget i Isala är ändå för riskabelt. Bonden gömmer Gustav i ett hölass och kör iväg. En patrull stoppar dem och undersöker lasset genom att driva sina spjut genom det, men utan att upptäcka något. Men Gustav har blivit lätt rispad. Efter en stund upptäcker bonden att blod droppar ner på vägen. Han skär då ett litet sår på hästens ben för att avleda eventuella misstankar.
Den fina episoden med hölasset dyker upp här och där genom världshistorien i olika form. Som till exempel bland berättelserna om den fredlöse romaren Marius som gömdes av en viss Mucius i ett hölass. Det är inte den enda detaljen i Marius öden och äventyr som påminner om Gustavs dito.
Utmeland
När kungens män kommer för att leta så gömmer husmor, Tomt-Margit, Gustav i källaren. Luckan döljer hon med ett bryggkar.
Man kan jämföra med följande:
Då gav de sig hastigt i väg till Bachurim, till en man där som hade ett hus med en brunn på gården. I den steg de ner. Hustrun tog en matta och bredde över brunnen och strödde säd på den så att ingen kunde märka något. Absaloms folk kom dit och gick in till kvinnan. ”Var är Achimaas och Jonatan?” frågade de, och hon svarade: ”De fortsatte förbi dammen.”- 2 Sam. 17:18-20
Bonus: När Strinnholm beskrev Isdala åthutning lade han in följande tilltagna fotnot. Den är så fin att jag kände att jag var tvungen att ta med den. Med skådepenning, "Kung Jösta", minnesqvadrat och allt.
Bonus-bonus: En av de "skidkarlar" som skickades för att hämta Gustav hette Engelbrekt. Detta enligt Peder Svarts krönika. Man får hoppas att den uppgiften råkar vara sann av en händelse, snarare än påhittad av en given anledning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar