Napoleon lyckades ju, till skillnad från några andra förmågor, att erövra Moskva. Åtminstone en stund; tavlan återger den stora arméns dystra återtåg. På juldagen ödesåret 1812 lovade tsar Alexander I att som tack till högre makter uppföra en ståtlig katedral till Kristi ära.
Man hade flera skäl för att riva katedralen. Utöver det faktum att det var en religiös byggnad, samt allt guld, marmor m.m. som man hade användning för, så hade man stora planer för tomten i centrala Moskva, strax intill Kreml. Här skulle världens största hus ligga, till den nye frälsarens ära.
Arbetet hade inletts 1937. Några år senare fick det avslutas abrupt när stål, betong och arbetskraft behövdes för att sätta stopp för den förrädiske tysken. Sedan följde några svåra år, som dock kröntes med seger.
Nu var det väl dags att få det där palatset färdigt! Väl? Men nej; 30-talets friska hy gick i efterkrigstidens kranka blekhet över. Platsen lämnades öde.
Tiden gick. I februari 1990 gav de röda tsarerna klartecken för att återuppföra den stora katedralen. Kort därpå föll även deras välde. Men pengar samlades in, bygget organiserades och påbörjades 1994. Entreprenaden utfördes inte helt friktionsfritt. Artikeln på Wikipedia sammanfattar försiktigt: "There are still arguments about the reconstruction."
Vid denna tid beskrevs situationen av Peter Englund. Hans fina kapitel om monumentalplaneringen i tredje rikets Berlin (jfr Faktoider: Stadsplanering i Germania och Tredje rikets jätteklump) och Stalins Moskva tar upp såväl Volkshalle i den förra som Sovjeternas palats i den senare. Vid det här laget hade luftslottsgropen börjat bli katedral, igen.
Senare passerade vi en plats vid flodsidan som föreföll mig vagt bekant. Där syntes dock intet förutom stängsel och stora byggnadsställningar. Min ciceron Johan pekade genom bilrutan och förklarade att det var just här som Sovjeternas palats skulle ha legat. Byggarbetsplatsen som förfallit till rivningstomt hade på nytt blivit byggarbetsplats. Hålet i marken är borta nu och Kristi Frälsarens kyrka håller på att byggas upp igen.- Peter Englund, Det stora huset i världens mitt (utdrag), ett kapitel i Från nollpunkten.
Som den största och finaste kyrkan i tredje Rom så blev den snabbt det självklara valet för en rad historiska händelser. Samma år som den invigdes kanoniserades den sista tsarfamiljen, och ceremonin hölls självfallet i katedralen. Där begravdes också världshistoriens förste ryske president.
Och så var det då den där februaridagen 2012, när fem maskerade kvinnor gjorde en helt oannonserad spelning.
"Guds moder, kör ut Putin!" var inte, som en del fått för sig, en aktion riktad mot kristendom eller religion i allmänhet (måhända man tänkt på ett performance med ett topplöst Femen och ett kors) utan den ortodoxa kyrkans stöd för Putin.
Sådär — från Napoleon via tsarerna till Stalin, Jeltsin och Putin. Rysslands två senaste sekler på ett ställe.
2 kommentarer:
En bra sammanfattning. Några små detaljer som kan tilläggas. En förklaring som jag har hört att det inte blev något palats (förutom ovan angivna) är att marken var för mjuk för att tåla en sådan stor byggnad.
Vidare så var en av anledningarna till att bassängen fylldes igen att vatten börjat tränga ut och påverka omgivande byggnader.
Slutligen, mertostationen fick heta Sovjeternas palats ända till 1957 då den bytte namn till nuvarande kropotinskaja.
Tackar! Den där stationen var ju en absurd historia: Som en skugga av ett luftslott.
Markens bärkraft ska jag verkligen inte uttala mig om, men det måtte krävas en hel del för att få en sån där kolossalbyggnad säker. Tänker osökt på jätteklumpen i Berlin (länkad) som gjordes för att testa om den stadens sanka mark höll för jätte-triumfbågen.
Skicka en kommentar