The Wipers Times

"Är du ett offer för optimism?" (Klicka för större version, som vanligt.)

I februari 1916 fick några brittisk soldater vid Ypern tag på en tryckpress. De satte ihop och tryckte ett humoristiskt nyhetsblad. Titeln togs efter det engelska uttalet av "Ypres" (det inhemska är mer i stil med iipr). Innehållet utgjordes av notiser, annonser, sånger och verser (men givetvis aldrig någon information som fienden kunde ha nytta av). Det är genomdränkt med galghumor och ofta lysande. Succén var given. Tidningen gavs ut ända till februari 1918 då de tyska offensiverna minimerade de lediga stunderna, men utgivningen följdes upp med två nummer vid och strax efter krigets slut.

En typisk annons för en fastighet på den salient som Ypern utgjorde: en utbuktning av fronten där soldaterna var omgivna av fienden på tre sidor. Argumentet "Splendid Motoring Estate!" torde avse "Hellfire Corner", ett vägavsnitt som sades vara världens farligaste plats och där högsta hastighet var anbefallen. "Shooting Perfect!!" behöver ingen förklaring och "Fishing Good!!!" syftar på problemet med skyttegravar i det stundtals mycket blöta Flandern.

Redaktionen

Humor från en annan tid och ett annat sammanhang kan ofta vara nog så krävande, betydligt mer så än "seriösa" texter. Det är därför den som vill förstå en period kan ha minst lika stort utbyte av skämttidningar som av dagstidningar. Ta till exempel en annons i julnumret 1916, då tidningen utöver namn som Wipers Times, Somme-Times m.fl. hade tagit namnet The B.E.F. Times (British Expeditionary Force = utlandsstyrkan):

"Minnie Werfer" var en Minenwerfer "minkastare", en liten men tung pjäs. "The Alliman Family" är Allemagne och "William, Tell" syftar naturligtvis på kejsar Wilhelm. Wilson är USA:s president som fortfarande strävade efter att hålla sitt land utanför kriget. Men allt är inte lika enkelt. Irländska trupper som bjuder in sin publik att "spela på vår gård" är lättbegripligt, men vad är poängen med "Quick Change Artists"? La Paloma syftar kanske på en film från det året som jag inte hittat någon närmare information om. Och så håller det på. Det finns kommenterade faksimil-utgåvor; en sådan får bestämt införskaffas.

Alla roligheter hade heller inte med livet i skyttegravarna att göra. Ta operan Fritz Ran and I'm Sold från 1917 -- Fritz är den tyske soldaten, men det tog en stund att känna igen Tristan och Isolde. Eller löjtnant Samuel Pepys dagbok, eller den återkommande figuren Herlock Sholmes. Mången Tommy var nog så beläst, och det märks.

Allra bäst är tidningen när den inte bara är rolig i allmänhet utan riktar en udd mot någon företeelse. Ta den här skildringen av artillerield i gryningen:

"All was still as the first flush of dawn lit the sky. Then suddenly the atmosphere was riven by the crescendo chorus which leapt to meet the light as a bridegroom to his bride. The delicate mauve and claret of the dawning day was displaced by a frothy, and furious fandango of fire. The giant trogolythic ichnyosaurus crept fawning from their lairs, and gambolled their way to the line oblivious of anything that barred their passage. The disgruntled bosom of mother earth heaved with spasmodic writhings as the terrible tornado tore the trees. I was picking wallflowers in Glencorse Wood when all this happened, and even now the memory of that zero hour is with me."

Man kan förstå att soldaterna inte hade mycket till övers för krigsreportrar som skrev överspända och utsmyckade "här är jag"-artiklar från fronten samtidigt som de, av hälsoskäl, befann sig en god bit därifrån. (Glencourse Wood utanför Ypern såg en del strider men var mestadels betydligt säkrare än skyttegravarna.) Skribenten var en William Teech Bomas, en mycket lätt förklädd version av William Beech Thomas från Daily Mail.

"I am here, in no mans land, where all hell has broken loose ..."

Häromåret blev tidningen föremål för en BBC-produktion: "A bit like Black Adder, only true" som en recensent formulerade det.



"...Something a bit like Punch, except with jokes" -- jag vet inte om redaktörens koncept som det återges i trailern är belagt men det kan mycket väl vara äkta. Skämttidningen Punch (1841-1992, typ) är mycket känd men verkar aldrig, vad jag förstått, ha varit särskilt roligt, ens med sin egen tids mått; vid tiden för WWI är den inte i närheten lika briljant som Wipers Times, producerad under helt andra förhållanden.

Wikipedia: Wipers Times
National Army Museum: The Wipers Times: The Soldiers Paper
Penmon: The Wipers Times