4 § Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).
- Ur Successionsordningen (1810:0926)
Så är det - statschefen får inte vara ateist, agnostiker, pingstvän, missionsförbundare, jude eller pastafarian. (Lagen från 1979 kompletterar med att Konung även kan läsas Drottning.)
Vad som hände 1593 var att Svenska kyrkan grundades; läs mer på Wikipedia: Uppsala möte. Den augsburgska bekännelsen är tyngre stuff - utöver Wikipedia kan ni läsa själva dokumentet här: Augsburgska bekännelsen.
Ett stickprov:
De [= våra rättrogna kyrkor] fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika.
- Artikel I:5
När får vi se statschefen fördöma islam? Eller "andra dylika", vad som nu menas.
OK, det här är naturligtvis ännu en antik kvarleva som ingen idag bryr sig om, så grundlag den är. Årtalet 1810 är förresten en ledtråd till dess poäng: man ville avvärja ev. katolskt kuppmakeri av den färske kungen. Ifall Estelle skulle bli katolik skulle den ändras, får man förmoda. Å andra sidan skulle den kunna komma till användning ifall hon, Gud förbjude, blev scientolog.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
En rimlig modern tolkning är, att monarken måste tillhöra Svenska Kyrkan. Sedan spelar graden av bekänd tro, inte så stor roll längre.
Det har nyligen varit en debatt i Storbritannien om Act of Settlement från 1701 som också syftar till att endast protestanter ska sitta på tronen, så Sverige är inte unikt. Fast om det som står i CA nu är så kontroversiellt borde man i så fall inte främst klaga över att Svenska kyrkan förväntas fördöma muslimer?
Jag noterar även att det alltid är samma stickprov som citeras varje gång Successionsordningens bestämmelser diskuteras. Vore det inte mer lämpligt att peka på artikel XVI:2 "...att det är de kristna tillåtet att bekläda överhetsämbeten..." och annat sådant som rör kungaämbetet?
Sveriges grundlagar brukar man inte bry sig om, Maciej Zaremba uttryckte väl sin förundran över att de som hänvisar till grundlagen betraktas som rättshaverister av det svenska rättsväsendet. För att inte tala om att 1809 års grundlag om rikets styrelse helt ignorerades av politikerna i bortåt hundra år.
Visst är det anmärkningsvärt att Sveriges statschef måste tillhöra en viss vidskepelsegrupp - men på något vis verkar det vara i samklang med att man kan ärva ett ämbete...
Det är samma artikel som citeras eftersom det är den mest uppenbart tokiga. Men visst finns där mer att hämta. Det är en lång bekännelse.
Att vi har en grundlag som vi varken vill eller kan följa är inget problem för mig. Men borde det inte vara det för de som ska ha koll på sådant?
Av stickprov ur debatten, som i dagens ledare i DN, framgår att politiker inte haft fantasi att ifrågasätta och CXVI motsatt sig förändringen. Absurt.
DN:s ledarredaktion verkar däremot ha en livlig fantasi. "Om prinsessan Estelle en dag beträder tronen kommer hon först att tvingas ta avstånd från islam." Ingen tidigare monark i Sveriges historia har behövt deklarera något fördömande av islam för att kunna tillträda tronen, så varför prinsessan Estelle skulle behöva göra det kan man fråga sig.
Det är inte kungarna utan kyrkorna som enligt CA fördömer. Sammanblandningen av världslig och andlig makt är något som CA starkt vänder sig mot, de världsliga furstarna ska därför inte syssla med teologi direkt.
Ett exempel på denna uppdelning är Karl IX som tvingades utge sina religiösa skrifter anonymt och motdraget från prästerskapet (som inte delade Karls åsikter) blev att försöka bevisa att det var Karl som var författaren.
Skicka en kommentar