På tyska heter grävling Dachs. När man där tog fram en hund för grävlingsjakt, med korta ben och långsmal kropp för att kunna kravla omkring i grytens trånga gångar, så fick den följdaktligen heta grävlingshund, Dachshund. När ordet och hunden kom till Sverige så fann man tillägget "-hund" tämligen överflödigt - det ser man ju att det är en hund! - och nöjde sig med att kalla hunden för dachs, eller "tax" som det kom att stavas på svenska.
Skrönan om att stoppa något krossbart (äggskal, träkol...) i stövlarna för att grävlingen skall släppa bettet i tron att det är benet som krossas avlivas på sidan Fråga en ekolog.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hur är det då med den klassiska grävlingsskrönan om att en grävling biter tills den hör benet krasa, och att det i så fall skulle vara lämpligt för grävlingsjägare att lägga knäckebröd eller träkol i stövlarna?
Eller äggskal, kottar... Den klassiska skrönan är förvisso en skröna - spana in länken till lärde i Lund.
Grävlingar väljer att springa om de kan, skall det bitas så går det fort fort och sen iväg. Inget käftlåsande här inte (som även det är en faktoid, åtminstone när det gäller hundar).
Finns det fortfarande folk som går och tror på kross-myten? Intrycket jag fått är att man känner till den men vet att den inte stämmer, eller håller den för högst osannolik. Om läget är annorlunda så vore det en tacksam faktoid.
Skicka en kommentar