2007-10-12

Ett urspråk

Ibland stöter man på ord som skrivs med en liten asterisk före, såhär: *medhu-. Ett sådant ord är rekonstruerat; det har inte hämtats ur tal eller text, utan är i princip en kvalificerad gissning om hur ett ord som en gång nyttjades lät. (Exemplet betyder "honung", och finns ännu kvar i ett ord som mjöd.)

Hur i hela friden kan man gissa om sådant? Genom att jämföra ordets efterkommande, enkelt uttryckt.

En gång i tiden har det funnits ett förhistoriskt språk, kallat protoindoeuropeiska vilket förkortas PIE. Detta kom så småningom att uppdelas i dialekter som gled ifrån varandra, blandades med andra språk, om och om igen, för att i tidernas förlängning bilda hela den väldiga indoeuropeiska språkfamilj som exempelvis inbegriper de ord som du läser just nu. Om man jämför olika varianter av ett visst ord i olika språk, så kan man så småningom sluta sig till dels hur förändringarna gått till, dels hur deras gemensamma stamfader tedde sig. Ett av de mest hisnande resultaten av detta väldiga historiska språkpussel är just rekonstruktionen av PIE; man har räknat ut hur ett språk talades, som ingen människa hört på tusentals år, och som ingen någonsin läst (det saknade med största säkerhet skrift). Dessa ur-indoeuropeer levde kanske (flera teorier finns) i trakterna vid Svarta havet, för att senare - direkt eller medelst sitt inflytande - börja sprida sitt språk över världen. (En äldre beteckning för detta folk kommer från ett gammalt ord aryá-, arier. Detta är också ett ämne det gått troll i, försiktigt formulerat.) Även om de inte efterlämnat så mycket som en spik eller en flintyxa så kan vi ändå ta reda på hur det lät när de pratade.

Ett exempel: Ordet för far på latin heter pater, på sanskrit borta i Indien så heter samma ord pitar. Här finns ett uppenbart samband, som visserligen skulle kunna bero på lån, om det inte varit för att sådana här grundläggande ord ärvs mycket oftare än de lånas (samt andra omständigheter som gör att den möjligheten kan uteslutas). När språkvetare sedan idkat detektivarbete enl. ovan, så har de omsider kommit fram till att det protoindoeuropeiska ordet för far nog - för det är, som sagt, en kvalificerad gissning snarare än absolut kunskap - hette ungefär *peter i det protoindoeuropeiska tungomålet (obs, ingen koppling till namnet). Pusslar man ännu lite mer kan man finna att tilltalsfrasen "o fader gud" nog lät *dyeu peter på PIE, vilket faktiskt är samma ord som romarnas Jupiter. I grekiskan blev ordet för gud *dewos namnet Zeus, och i latinet finns det kvar nästan oförändrat: deus.

Etymologi är faktiskt ett av de mest fascinerande ämnen som finns.

8 kommentarer:

Carl sa...

Väldigt intressant. Gud på franska heter Dieux, vilket ska vara ett lånord från "deus" (lat), dock låter Dieux (djö) mycket mer som "djeu" (pie). Kan ordet ha kommit någonstans annanstansifrån istället för via latinet, till franskan?

Andra roliga indoeuropeiska språklikheter:
Romanska språk: Rey, Roi, Rex, Rix - (kung) jfr Hindi: Rajah (kung).

Wikipedia/raja:
Sanskrit word rājan- in an n-stem, with nominative rājā. It is cognate to Latin rēx, the Gaulish rīx etc. (originally denoting tribal chiefs or heads of small 'city states'), ultimately a vrddhi derivation from a PIE root *h₃reǵ- "to straighten, to order, to rule".

Min teori är att Raja har alltså säkerligen att göra med ordet "rak" dessutom. Häftigt.

Carl sa...

Du får även ett till kognat i ordet "maharaja". det ordet har samma ursprung som latinets "magnus rex"
Maha då med "magna" (lat) eller t.o.m "mare" (rumänska)

Hexmaster sa...

"Dieux" är plural av sing. "dieu". Observera att vårt uttal av historiska ord kan ligga rätt långt från det historiska uttalet! - Även om jag inte grävt i just denna frågan. Över huvud taget kan ord mycket väl vara släkt på lite oväntade sätt, sådana där släktträd man ser är ungefärliga representationer, inte absoluta.

Kommer "rak" från "raja"? Kollar med SAOB & Etymonline (länkar på förstasidan) - jomen, båda från IE-roten *reg-, "styra, rikta, rätta". Även släkt med ord som regel, register, korrigera och anorexi.

Carl H sa...

Hittade ännu ett häpnadsväckande indoeuropeiskt band.

Den som har läst boken "Du sköna nya värld" av Aldous Huxley, så beskrivs där den ångestlindrande drogen Soma, som också ger ett slags rus och hjälper den "perfekta dystopin" att fungera.
"bättre Soma förtära än att svära"

Namnet på drogen Soma tog dock Huxley från den hinduistiska religionen (Huxley var väldigt intresserad av hinduismens mystik, vilket påverkade hans senare författarskap)

Soma var hos de vediska indierna en rituell drink, som ansågs helig. Idag vet man dock inte vad ddrycken bestod av, men den är beskrivet som något som man pressar ur en växt.

Wikipediauppslaget om Soma har följande att skriva om Etymologin:

"Both Soma and the Avestan Haoma are derived from Proto-Indo-Iranian *sauma-. The name of the Scythian tribe Hauma-varga is related to the word, and probably connected with the ritual. The word is derived from an Indo-Iranian root *sav- (Sanskrit sav-) "to press", i.e. *sav-ma- is the drink prepared by pressing the stalks of a plant (cf. es-presso). The root is probably Proto-Indo-European (*sewh-), and also appears in son (from *suhnu-, "pressed out" i.e. "newly born")."

Känns som svenskans "sav" dvs. trädets vätska är slående likt. Måste vara ett släktskap. Från sav till Huxley, tänk vart etymologin kan ta en.

Hexmaster sa...

OBS: I etymologin finns inga måsten! Det är helt enkelt dölätt att ta miste -- å andra sidan är det andra gånger nog precis som man först misstänker. I detta fallet vet jag inte riktigt vilket som är närmast. :-)

Svenska "sav" och "saft", liksom engelska "sap", är samma ord som latinska "sapere" = smaka. De kommer alla från PIE *sapon- eller *sab- = saft, vätska, vilket på sanskrit blivit "sabar" = sav, mjölk, nektar. Inte samma rot som *sewh- = pressa alltså. Men är de kanske släkt ändå? Det vet jag inte.

Carl H sa...

Allright, tack för detta.
Jag trodde att "sapere" från början betyda "att veta" eller att "känna" (som i kännedom och inte känsel) ungefär som engelskans "know" men ordet kanske från början hade en större betydelse som innefattar att "smaka".

Lena Synnerholm sa...

Själv räknar jag med att franska ”dieu”, kommer av latinets ”deus”. Trots allt härstammar franska från latin, vilket är historiskt belagt. Etymologin för andra ord ni tar som exempel, har jag ingen särskild uppfattning om.

Det finns två möjliga områden, där indoeuropéerna skulle kunna ha bott. Det ena är området norr, om Svarta Havet och Kaspiska Havet. Dom skulle då ha varit identiska, med den arkeologiskt belagda Kungankulturen. (Rätta mej om jag stavar fel.) Den andra är att dom levde i Mellanöstern. Deras område skulle i så fall ha motsvarat, det som idag kallas Kurdistan. Det omnämnda ordet ”aryá”, var ett långt senare folks ord för sej själva. Deras språk kallas idag vediska. Det har gett upphov till sanskrit, och i förlängningen många av Indiens språk. Jag har gjort ett släktträd för alla indoeuropeiska språk, som jag säkert känner till. Om någon vill ha en kopia på det, kan jag e-posta det till honom eller henne.

Engan sa...

När vi nu ändå återuppväcker denna gamla tråd kan jag ju passa på att nämna att det är rätt fascinerande att *dyau peter faktiskt gett upphov till två tämligen motsatta romerska gudar.. både Jupiter, himmelsfadern, men även Dis Pater, underjordens härskare.