En av de stora nyheterna vi fortfarande väntar på är oomtvistliga belägg för liv utanför jorden. Man har funderat på hur en sådan omvälvande nyhet skulle tas emot av folk och vilka psykologiska följder den skulle få för oss här på jorden. En aspekt som sysselsatt många är den religiösa: Hur skulle världsreligionerna och deras professionella uttolkare ta emot budskapet? Skulle de, som en del hoppas (och måhända en del fruktar) skakas i sina mystiska grundvalar av en sådan upptäckt? Bibeln beskriver ju enbart livet på jorden; skulle exempelvis den katolska kyrkan någonsin kunna acceptera intelligenta livsformer som inte stammar från Adam och Eva? Om de accepterade dem (vilket utan tvivel vore en stor lättnad för utomjordingarna), hur skulle de fogas in i systemet med arvssynd och frälsning? Med mera.
Alla funderingar i den vägen jag hittat är spekulativa, eftersom man tänker sig bevis för utomjordiskt liv som något som ligger i framtiden. Men folk har mer än en gång verkligen trott att de varit utomjordiskt liv på spåren. Den starkaste strömningen i den vägen ligger lite drygt hundra år bakåt i tiden, då de grävda jättekanalerna på Mars var någorlunda allmän "kunskap" och inte något som bara dåtidens foliehattar trodde på. Hur ställde sig Vatikanen till kanalernas marsianer?
På detta skulle jag svara, om jag hade något svar. Men jag har ännu inte hittat en enda teologisk kommentar av Mars antagna invånare från det hållet. Det är inte så lite irriterande eftersom jag är tämligen säker på att något sådant borde finnas någonstans. Bara en sådan sak, som att den förste som trodde sig se kanaler på Mars, före såväl Percival Lowell som Giovanni Schiaparelli, var Angelo Secchi (1818-1878), jesuit, präst och chef för Vatikanens astronomiska observatorium.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tja, när katolska kyrkan stötte på synnerligen främmande kulturer och folk som såg rätt annorlunda ut på en tidigare helt otillgänglig plats, en ny värld så att säga, antogs det ändå rätt automatiskt att de var människor och i behov av frälsning. I Valladolid-debatten argumenterade Sepúlveda för att hårt förslavande av Amerikas indianer var rättfärdigt, men han påstod (såvitt jag förstått) aldrig att de inte var människor eller saknade själ. Detta trots att de inte hade något påvisbart släktskap med andra folk. Han hade kunnat argumentera att de inte var Adams och Evas ättlingar utan något helt annat, men valde att inte göra det. Förmodligen bedömde han att ett sådant argument aldrig hade gått hem.
Sensemaker
Skicka en kommentar