ENIAC-dagen

Det finns mycket att tycka om i den här bilden. De rejäla konstruktionerna, sladdhärvorna, eller elurtaget i taket, som indikerar att rummet inte var utformat för att husera en dator. Vad den på bilden jämlika könsfördelningen beträffar så var den inte det minsta ovanlig vid den här tiden, jfr bloggposten Hur datorer blev en killgrej.

Den 15 februari är ENIAC-dagen. Det var nämligen den 15 februari 1946, prick 70 år sedan imorgon, som mänskligheten fick en första glimt av vad som ofta, med större eller mindre rätt, kallats den första datorn.

Teknikaliteter åsido (och de är inte så få) så fanns det flera samtida eller tidigare jämförbara maskiner. Som Zuses Z3 i Tyskland, som förstördes i bombningar; Harvards Mark I, som (likt Z3) inte var helt elektronisk utan gick på reläer istället för rör; ABC, som inte var programmerbar och som knappt någon fick höra talas om; eller Colossus-maskinerna på Bletchley Park, som knäckt koder i flera år men som var topphemliga. Men den viktigaste enskilda egenskapen hos ENIAC hade inte med något tekniskt att göra: Det var den första maskinen i sin klass som kom till allmänhetens kännedom.

En teknisk egenskap hos ENIAC kanske förvånar den som fått för sig att datorer bara räknar med ettor och nollor. Jag har tagit upp den i bloggposten Den decimala datorn.

De tidiga datorernas kapacitet tas ofta upp i jämförelser med senare maskiner: Att mobilen du har i fickan har tusen gånger mer kapacitet än datorn i Apollo-kapseln, med mera. Eftersom sådana jämförelser går ut på att poängtera skillnaderna så blir de lätt orättvisa. Exempelvis hade ENIAC, för att gå in på det tekniska igen, inget egentligt RAM-minne, men tjugo s.k. ackumulatorer som var och en kunde lagra ett tiosiffrigt (decimal)tal, positivt eller negativt. Det motsvarar ungefär 20 x 34 bitar = 680 bitar = 85 byte à 8 bitar. Hur mycket kan man göra med 85 byte? Men ENIAC hade även ett sekundärminne som kunde vara godtyckligt stort, nämligen hålkort. När man simulerade atombombsexplosioner (som ett led i utvecklandet av vätebomber), där varje hålkort representerade en neutron i ett givet ögonblick, så använde man en miljon hålkort. IBM:s standardhålkort hade 80 x 12 positioner/bitar vilket ger 120 bytes. Även den elektroniska räknesnurran från 1946 kunde alltså hantera över 100 Mb om det behövdes.

För övrigt var hålkort ingenting man behövde uppfinna för de hade använts i decennier. För utmatning använde ENIAC standardtillbehöret IBM 405 electric punched card accounting machine som lanserades 1934.

Wikipedia: Punched card

En helt annan fråga, som dock kan vara nog så viktig, är rättsfallet Honeywell, Inc. v. Sperry Rand Corp., et al. 180 USPQ 673 (D. Minn. 1973). I oktober 1973 avgjorde domstolen att 1964 (just så!) års patent för ENIAC var ogiltigt. Därmed var datorn, den digitala, generella, programmerbara räknegrunkan, allmän egendom, och vem som helst var som helst hade lov att bygga sina egna datorer.

... Faktiskt? Hade 70-talets datorboom, den som ledde till hemdator-, persondator-, internet- och smartphone-revolutioner, aldrig inträffat om Sperry Rand hade suttit på alla viktiga patent..?

Inte vet jag. Det vore intressant om någon som är kunnig i det juridiska och tekniska kunde utveckla ämnet.