2016-01-13

Floyd knockar Ingo

En sommarnatt 1959 rattade tre miljoner svenskar in Radio Luxemburg och hörde hur Ingemar Johansson från Göteborg blev världsmästare. Bilden ovan är, som synes, från ett senare tillfälle ...
Som bekant blev det två matcher till som vi som rapporterade från ringside helst vill dra en tystnadens slöja över. Floyd vann och även om vissa konspirationsteorier gjorde gällande att han ätit något olämpligt, etc, etc så är sanningen helt enkelt att Floyd var bättre, trixigare i sin boxning, snabbare, bättre motiverad.
- Ulf Nilson: Du var störst Ingo, Expressen 31 januari 2009

Vad var det där? "Konspirationsteorier"?
Den konspirationsteori som åtminstone i min barndom hade störst bärighet och livslängd var annars den om att allas vår Ingo hade förgiftats med en preparerad biff inför returmötet mot Floyd Patterson 1960, en teori som återkom via hans dåvarande hustru Birgit i Tom Ahlands nyligen sända, lysande dokumentär.
- Mats Gellerfelt, recension av Peter From, SvD 5 oktober 2005

Jag har inte sett Ahlands dokumentär och vet inte vad Birgit säger. Men här är en annan närstående som går ut med en teori som åtminstone ligger i samma härad:
– Vi trodde då, och än i dag, att han fått något lugnande av läkaren. Han uppförde sig som han aldrig gjorde annars, säger [Ingemars bror Rolf] i programmet.
När Tommy Engstrand sedan frågar om läkaren Gösta Karlsson gav Ingo lugnande medel svarar han:
– Ja. Och det fanns ingen anledning. Ingemar hade aldrig behövt det tidigare. Det är märkligt.
När Sportbladet pratar med Rolf Johansson är han inte lika säker. Men han står fast vid att han tror att Ingo blivit drogad.
– Det är ett antagande. Men jag är säker på att han inte var sig själv, något var väldigt fel. Han var oskärpt.
- Malin Wahlberg, Drogades inför returmatchen, Aftonbladet 9 april 2009

Även om händelsen ligger på ett helt annat plan än det där de flesta stora och kända konspirationsteorierna frodas så är mekaniken densamma: När den enkla, raka förklaringen är behäftad med något problem så konstruerar man istället en annan, som man sedan håller fast vid, vad som än händer.

Här berättar huvudpersonen själv om varför det gick som det gick. Vi får se den första returmatchen kommenterad av Ingo:
Som ni nu kommer att få se, så ser ni en markant skillnad från första matchen där jag hela tiden höll ner hakan och vaktade honom med vänstern. I denne matchen så kommer jag att vänta på honom istället, och det är ett av de största misstagen man kan göra i en boxningsmatch, att vänta på sin motståndare. Likadant kommer jag att dra mig undan med hakan uppsträckt vilket ger Floyd Patterson ett givet övertag i och med att han slår långa vänsterkrokar och högerkrokar.
Min vaksamhet är på ett helt annat stadium i denne matchen. Jag kan väl skylla delvis på att jag gjorde ett hundratal uppvisningar runtom i Sverige, och i en uppvisning gäller det ju inte att på något sätt skada sin motståndare utan det gäller att visa en boxning som är snygg och som ser rolig ut. I och med det så lägger man sig till med vissa divalater som ser intressanta ut, till exempel att dra väck hakan precis i sista sekund. Detta hade jag gjort och det var väl mitt största misstag. I och med att jag hade lagt mig till med det i uppvisningarna så blev jag inte av med det på träningen.

Min form var ingenting att tala om, jag var i lika fin form som före första matchen, vägde ungefär samma och hade tränat ungefär lika mycket. Men jag var passiv denne gången, inte aggressiv.

[...]

I första matchen så var jag övertygad om att hålla honom med vänstern stången. I andra matchen hade jag, vad jag kan komma ihåg, ingen direkt plan att gå efter. Det var precis som, omedvetet, jag hade för mig att jag skulle slå honom ändå. Det hämnade sig ju naturligtvis.
- Ingemar Johansson i Med krut i nävarna (1969) av Arne Stivell, från 55:00

Inga kommentarer: