Om Cui Bono har jag skrivit förr, i bloggposten Brun folie (då jag lyssnade på Jan Sjunnesson). Det är en samling för folk som tror på knasiga saker, för att sammanfatta. När det ibland förekommer en politisk vinkling är den kraftigt åt höger.
Ifall någon till äventyrs inte skulle känna till Marcus Birro så är han minst sagt lättgooglad, men i korthet: Utflyttad göteborgare, poet, djupt kristen, duktig på fotboll, har medverkat i tidningar, radio m.m. med krönikor och annat. Jag har inte läst många av hans alster till slutet eftersom jag mycket snabbt tröttnat på den pretentiösa men substanslösa stilen, yvigt gnäll vars främsta syfte verkar ha varit att reta upp folk à la klassisk modern skymningspress.
Då var det en positiv överraskning att lyssna på Birro. Han kan tala, han var avspänd och självironisk, och skämtade lagom ofta (även om många av de lustigheter som denna publik skrattade gott åt inte skulle funka i de flesta civiliserade sällskap). Han berörde kort sin uppväxt i Göteborg, som han lämnade 2004. Han tog upp så vitt skilda ting som CSN, Clas Ohlson, varför socialister alltid ska vara smutsiga och Strindberg ("jag är ingen Strindberg" fick vi veta; det är åtminstone inte viljan som saknas).
Men vare sig Birro skriver eller pratar så ligger tyngdpunkten alltid på Birro. Han berättade om hur han blev ett stort och firat namn på Expressen, och lyfte 130 000 i månaden (enligt Birro) på klickdragande ordbajseri (enligt oberoende bedömare). Han skrev en del om fotboll men främst om andlighet. Birros "andlighet" kan visserligen vara intellektuella övningar i allmänhet, som att läsa dikter eller lyssna på P2, vilket ju inte behöver ha minsta religiösa anstrykning. Men när Birro tar upp andlighet på allvar är det Gud med stort G som gäller. Sådant är ju inte riktigt rumsrent i Sverige, inget man egentligen får ta upp i "gammelmedia", men Birro gjorde det ändå, och det blev succé — åtminstone räknat i klick. För det är sådant som räknas i gammelmedia. De har inte det minsta till övers för sina läsare, fick vi veta; på redaktioner och i styrelser är föraktet för folk i allmänhet, "Nisse i Hökarängen", totalt. Läsarna är slödder, men ge dem vad de vill ha.
Fast inte riktigt vad som helst ... Det blev problematiskt när han hade med Ulf Ekman i sitt webb-tv-program. Ledaren för Livets Ord (som Ekman då fortfarande var) var ingen man ska umgås med på något sätt, fick Birro veta; det är sådant man helt enkelt inte gör.
Annat som man inte gör i Sverige är att kritisera islam det minsta lilla (detta har förändrats på sista tiden, mer om detta längre fram). Det var en krönika om det inflammerade ämnet, närmare bestämt en enda mening om att det i mellanöstern ofta är muslimer som förföljer kristna, som 2014 ledde till att marken började gunga under Birro; fast det visste han först inte om. (Han förklarade att han inte har någon mediestrateg utan gör det han vill göra utan att tänka efter så mycket.) Krönikan väckte ännu starkare reaktioner än en genomsnittlig Birro-krönika, han fick mordhot med mera. Sedan medverkade han i podden Radio Länsman där han bl.a. kritiserade Expressen för att inte ha stått upp för honom. Då fick han sparken.
Och när han fått sparken från en instans av gammelmedia, så blev det plötsligt jobbigt överallt. Fanns det inga som ville ha med honom att göra? Jodå ... Kort därpå rapporterades att Birro lunchat med ledande Sverigedemokrater. Och sedan var det verkligen kört. Han fick inga jobb i gammelmedia, inget stöd från hans "bröder" och "systrar" i Kristo. Gamla vänner av-vännade honom på Facebook. Sedan dess har han fått hanka sig fram på småjobb, och i övrigt ägna sin stora energi åt bloggande, poddande och annat, som visserligen ger respons — för de allra flesta svenskar tycker egentligen som han — men inte är något att leva på.
Nu när det gått en tid så menar sig Birro ha fått en sorts upprättelse, när även mainstream-journalister skriver om Daesh som det banditgäng de är, tar upp negativa konsekvenser av flyktingströmmen på ett helt annat sätt än alldeles nyss, med mera. Inte för att de skulle släppa tillbaka honom i finrummen; det kommer inte att inträffa.
Detta om Birro. Hans livs olika faser är ett ämne som aldrig upphör att fascinera åtminstone Birro, och han har lagt ut texten på många ställen för den som är intresserad. Hur togs det hela då emot av publiken?
Frågor ställdes om vilka som ligger bakom det hela, vilka som styr gammelmedia. Här gav Birro inte riktigt de svar som man ville ha. Istället för att skylla på judarna i en eller annan form menade han att det oftast är mer personligt än något annat. (Om någon undrar varför en judisk komplott skulle vara mot kritik av islam: I dum-patrioternas tänkta konspirationer går det ihop.)
Den högerextrema tidningen Nya Tider delades ut gratis (jag har frågat Sjömanskyrkan om de har några synpunkter på detta). På plats fanns såväl medarbetare som chefredaktören Vávra Suk. Han frågade om inte "alternativmedia" vunnit, nu när den så kallade åsiktskorridoren vidgats till att även omfatta kritik av islam? På vilket Birro varken svarade ja eller nej, men att de åtminstone skapat en förändring hos gammelmedia. Men han hade även kritik mot alternativmedia: Deras benägenhet att fokusera på enstaka frågor, liksom den dåliga ton som måste förbättras (där skulden även läggs på gammelmedia). Detta uttalande följdes inte av några applåder.
Föredraget inleddes av Cui Bonos ordförande Christer som poängterade vikten av yttrandefrihet och att Cui Bono ger utrymme åt röster som annars har svårt att få komma till tals. De utstöttas klubb, annorlunda uttryckt; men det är samtidigt glasklart att åsiktskorridoren är nog så smal även i Cui Bono, även om den går på en helt annan ledd.
Avslutningsvis en text som lästes upp. Kan den kanske klassas som dikt? Även om jag inte varit på många Cui Bono-arrangemang misstänker jag att det är glest mellan diktläsningarna på dem. Men detta passade publiken perfekt, det är deras tankar formulerade, Birro pratar om dem och för dem:
Jag har blivit en främling i mitt eget land. Jag hör inte hemma här. Jag förstår inte vad som driver folk längre. Jag förstår ingenting av det jag läser. Jag förstår inget av det som människor omkring mig lägger sin tid på. Jag ser teve och läser tidningar och det är som att höra och läsa om varelser från en annan planet.Hela texten finns hos Världen Idag, 5 maj 2014: J'accuse. (Pretentiöst så det förslår redan i rubriken...)
En annan beskrivning av föreläsningen finns på bloggen nyanserat.nu: Marcus Birro om att spränga åsiktskorridoren. Där finns även en film med hela härligheten. Skribenten, en etablerad nynazist som verkat i flera sådana partier och organisationer, nämner att han "naturligtvis" inte håller med Birro om särskilt mycket, "vår grundläggande syn på saker och ting skiljer sig enormt". Vilket för min del gäller såväl Birro som bloggen ifråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar