Skrönan om Diderot och Euler

Här har vi den store encyklopedisten Denis Diderot (t v) och den store matematikern Leonhard Euler. De levde båda på 1700-talet, det skilde bara några år emellan dem. Diderot tillbringade 1773-74 några månader i den ryska huvudstaden St Petersburg, där Euler levde största delen av sitt liv. Man kan utgå ifrån att de lärda herrarna träffades — men det gick definitivt inte till på det sätt som det beskrivs i denna spridda skröna.

Katarina bekymrade sig för Diderots ateistiska inflytande på omgivningen. Hon bad den innerligt kristne Euler om hjälp. Denne sade sig ha ett bevis för Guds existens, och utmanade Diderot inför publik: "a + b upphöjt till n genom n är lika med x, alltså finns Gud, vad säger du nu?"

Enligt skrönan begrep sig Diderot inte alls på matematik utan tappade hakan, och fann djupt generad för gott att lämna hovet och landet.

Denna historia förefaller att vara särskilt populär bland matematiker, snarare än religiösa. Den är dock inte sann. Givet vad vi vet skulle den heller inte kunna vara det, av flera skäl. Euler skulle knappast ha nedlåtit sig till att genera en lärd herre på det sättet, allra minst med ett löjligt "Gudsbevis" som måhända gränsade till blasfemi. Dessutom så hade Diderot mycket god koll på matematik, och kände inte minst igen trams när han såg det.

Den första versionen av skrönan har spårats till Dieudonné Thiébault, Mes Souvenirs de vingt ans de séjour à Berlin (1801). En version återgavs av den engelske matematikern Augustus De Morgan, och det var den som fick spridning.

Enligt min källa Brown hade De Morgan justerat berättelsen på tre punkter:

1. Den matematiska formeln är lite annorlunda.
2. Matematikern identifieras som Euler.
3. Hos Thiébault blir Diderot inte ställd, men märker snart omgivningens fientlighet och väljer därför att avvika. Att algebra var "rena hebreiskan" för honom var De Morgans tillägg.

Den första punkten kan svårligen spela någon roll.

Den andra punkten är intressantare, även om det knappast fanns så värst många matematiker vid hovet vid den aktuella tidpunkten (och garanterat ingen i Eulers klass).

Den tredje punkten är kanske avgörande för skrönans spridning: Att Diderot utmålas som en löjlig figur, offer för ett practical joke. Skillnaden mellan en idé som får genomslag och en som inte får det behöver inte vara uppenbar. Däremot är det uppenbart att episoden är grovt orättvis mot både Euler och Diderot.


Källa:
- B. H. Brown, "The Euler-Diderot Anecdote", Isis vol 49, nr 5 (maj 1942)