Sedan urminnes tider har det funnits två sätt att göra sig av med de döda: Gräva ner dem eller bränna upp dem. (För ett tredje, se Wikipedia: Dakhma.) Men nu har vi snart, när som helst, något så historiskt som en ny metod för likbegängelse.
Så här går det till: Kroppen sänks ner i flytande kväve med en temperatur på -196. Den blir därmed djup-fryst, och samtidigt "kristalliserad", skör som glas. En vibration - så beskrivs det - räcker för att på några minuter förvandla glaskroppen till sand. Detta frystorkas så att vattnet, och därmed det mesta av volymen och vikten, försvinner. Metaller, i typfallet tandlagningar och titanskruvar, sållas bort. Återstoden hälls i en nedbrytbar "urna" som begravs som vanligt. Det som varit en människa kommer efter några månader att ha komposterats till jord - just det som prästen säger, men som hittills faktiskt inte varit så sant som folk haft för sig.
Där har ni promession - ett grönt alternativ till gammeldags begravning och kremering. Idén lanserades 2001 då företaget Promessa grundades. Den fick massor av uppmärksamhet: En ny och miljövänlig metod inom ett fält som få av oss tänker på men som alla förr eller senare kommer i beröring med, på ett eller annat sätt. Fantastiskt intressant! Finansiärer (som storföretaget AGA) och en rad samarbetspartners (församlingar) dök upp och knöt kontakter.
Sedan dess ... Har detta hänt: Påståenden om provanläggningar och stora kontrakt på gång - om några månader, nästa vecka, snart - har cirkulerat. De har ännu aldrig materialiserats. Man har prövat metoden på döda grisar med lyckat resultat - sägs det. Men mer än påståenden har det aldrig blivit. Beskrivningen ovan är en hypotetisk process som ännu inte visats fungera.
De här stora kontrakten, finns de? Fungerar metoden ens i experimentell skala? Kan man få den demonstrerad? Kan man verkligen slippa köttkvarnen, eller är det lika bökigt och energikrävande att förvandla en aldrig så djupfryst kropp till stoft som färskvaran? Är promession i själva verket en omöjlighet?
Vad svarar uppfinnaren när man ställer sådana ofina frågor? Visar upp en fungerande promessor som reducerar en fläskkotlett till ett kaffemått glasaktigt pulver? Nej, hon försvarar sig med prat. Motståndet är en konspiration. Begravningsbranschen känner sig hotad.
... Känns det igen?
Det hade verkligen varit roligt om denna lovande (som italienska promessa, "löfte") idé visat sig fungera. I nuläget indikerar allting att den inte kommer att göra det, åtminstone som den beskrivs och marknadsförs. Promession förefaller att hamna i samma skräphög som otaliga andra lovande uppfinningar som visade sig vara för bra för denna värld.
Det enda jag kan komma på som särskiljer denna dröm är de som trodde på idén när de var i livet och insisterade på att begravas medelst promession. Deras kroppar ligger fortfarande infrysta i väntan på en metod som aldrig kommer.
Annika Hamrud: Önskedrömmar om frystorkade lik, Re:Public 18 januari 2014
SR P4 Göteborg: Tror fortsatt på omdiskuterad begravningsmetod - men utan bevis, 5 februari 2014
Nyheter24: Ekologisk begravning - bluffuppfinning eller framtida succé? 28 maj 2012; Promessa slår tillbaka mot "begravningsetablissemangets lögner", 29 maj 2012
2 kommentarer:
Även om den fungerade perfekt kan man fråga sig ifall den egentligen ger någon miljövinst. Att nedfrysa 70 kg människa till minus 196 grader och sedan frystorka detta torde tarva en hel del energi. Mer än att bränna kroppen kanske. Är själva kroppens "miljöskada" ens särskilt relevant jämfört med den (förmodar jag) mycket större miljöskada som uppkommer när släktingar reser (kanske mest med flyg och bil) till begravningen?
Kanske är det bästa sättet att skapa en miljövänlig begravning att be att ingen av de sörjande gör en lång resa med miljöskadliga transportmedel för att bevista begravningen.
Sensemaker
Hm, att döma av en artikel i Slate (online tidning ägd av Washington Post Company)så går NASA på det här:
http://www.slate.com/articles/technology/future_tense/2015/04/death_in_space_the_ethics_of_dealing_with_astronauts_bodies.html
"Nonetheless, NASA has attempted to address the problem of storing bodies in space. In a conceptual study in 2005, the agency commissioned Promessa, a Swedish company that specializes in organic burial solutions, to advise on engineering spatially economic astro-coffins. The result was the Body Back, which is essentially a vibrating Gore-Tex sleeping bag for the deceased.
The Body Back makes use of a process called promession, an ecologically friendly method of burial developed by biologist Susanne Wiigh-Mäsak, who founded Promessa in 2001 to capitalize on her idea. The promession process was slightly modified for the Body Back to meet the requirements of space travel, but the core ideas remain the same: First, a body is placed in an airtight bag and exposed to the freezing temperatures of space. (On Earth, this freezing is accomplished by placing the body in liquid nitrogen at a temperature of about minus 200 degrees Celsius.) After about an hour, the now-frozen body is brought back into the cabin from the airlock and vibrated at a high frequency, effectively shattering it and reducing it to a fine powder. Subsequently the powder is dehydrated, resulting in roughly 50 pounds of body dust. This dust is then stored in a container outside the craft until it is time to re-enter Earth’s atmosphere, at which point it would be retrieved and stored in the cabin for the few minutes it takes to descend to the Earth’s surface from space.
Wiigh-Mäsak says she believes the Body Back could conceivably be aboard missions for Mars in the next few decades, although there is quite a bit of fine-tuning to be done before it goes orbital. “It was [NASA’s] task to come up with suggestions for adopting [promession for space], and they never went that deep into details,” she told me. “If and when it becomes a reality, we will have to go into the details together with a team of engineers. There will be a number of challenges to solve, I am sure.”"
Sensemaker
Skicka en kommentar