Eter för barn

Och nu vill jag bedja dig taga hela din inbillningskraft till hjelp: jag kommer nämligen att fordra af dig, att du skall med inbillningen se någonting, som är fullkomligt lika osynligt som kejsarens nya kläder i Andersens saga; skillnaden är bara den, att det här osynliga något är i hög grad lifaktigt; och ehuru vi hvarken kunna se eller röra vid det, känna vi det genom dess verkningar.

Föreställ dig således ett tunnt ämne, som fyller allt rummet mellan oss och stjernorna! Ett ämne så fint, att det icke blott är osynligt, utan kan genomtränga fasta kroppar sådana som glas, is, ja, äfven trä eller tegelstensmurar. Detta ämne kalla vi eter.

Jag kan icke här redogöra för skälen, hvarför vi måste antaga, att ett sådant ämne fins utbredt i allt rum. Du måste tillsvidare antaga det på utsago af sådana män som Sir John Herschel eller professor Clerk-Maxwell, tills du kan studera frågan på egen hand.

- Arabella Buckley, Vetenskapens sagoland (Lars Hökerberg, Stockholm, 1886) sid 37

I en populärvetenskaplig framställning för barn fanns denna beskrivning av etern, den mystiska substans man visserligen inte kunde väga eller mäta men antog fanns överallt för att ljusvågorna skulle ha något att vara vågor i. En stund efter sekelskiftet insåg man att den inte behövdes.

Nu blev det lite olyckligt med hänvisning till kejsarens nya kläder och ordet "inbillning"; etern var inte pseudovetenskap utan god vetenskap som råkade vara fel.