"I min religiösa uppfattning har jag icke plats för någon djäfvulsföreställning." Detta uttalande gjordes våren 1909 av Nils Hannertz, pastor (i Stockholm, tror jag). Han blev ögonaböj anmäld för att inte ha följt kyrkans lära.
Jag vet inte om den faktiska rubriceringen var kätteri. Däremot verkar redaktör Karlgren på DN, som lämnade in anmälan, inte ha gjort detta av omsorg om Sveriges själavård eller så, utan för att få kyrkan att tala klarspråk i en fråga som sannerligen måste vara central för den: Finns Fan?
Resultatet: Pastor Hannerz frikändes. Varefter Karlgren glatt kunde kungöra att djävulens jordfästning ägt rum, "utan alltför överdriven pomp och ståt" etc.
Detta som bakgrund till en muntert ilsken kommentar av det hela som jag gärna delar med mig av:
Emellertid ilsknar jag stundom till, allvarligt talat, när jag tänker på prästernas uppträdande i djävulsstriden. Ha vi verkligen inte kommit längre ännu, nu, år 1909, än att vi syssla med frågan om djävulens existens? Och äro vi verkligen så dumma att vi ännu fortsätta att underhålla en hel klass hycklande, flottiga individer, som säkerligen flina åt oss när de äro för sig själva?
Här ogillas starkt det faktum, att kyrkan på den tiden - och länge än - utgjorde en del av staten. Och att den befängda metafysiska striden bedrevs av folk som var avlönade av det allmänna. Liksom det större problemet att den inte ägde rum på medeltiden eller så, utan i en tidsålder som borde veta mycket bättre.
Vi leva ju i vetenskapens tecken. Det arbetas på alla områden, ödmjukt och stolt på lösningar av gåtor. Vi närma oss förverkligandet av blyga och nobla barndomsdrömmar, vi börja tro - eller vår tro håller på att förverkligas.
Och så tillåta vi druiderna, dessa andliga slaktare, dessa sinsemellan grälande, obildade, drumliga, ljugande, idiotiska företeelser, som bråka om större våningar i sina församlingar i stället för att upplåta rummen åt fattiga och sjuka och leva som den Kristus de hycklande säger sig vara lärjungar av, bråka offentligt i frågor som de borde avhandla i källare djupt under gatans nivå, där de passa bäst.
- Albert Engström, "Präster, pansarbåtar och konstverk", En bok till (Albert Bonnier 1909)
Not, jag håller inte med om att präster tenderar att vara obildade. Men det kanske var annorlunda på den tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kanske är det här en fråga om vad man lägger i begreppet?
Handlar det bara om att all kunskap är bildande är det självklart så att traditionella teologiska* studier innefattas.
Det innebär naturligtvis att detsamma gäller för den som genomgått utbildning i andra former av vidskepelse - t.ex. scientologi och antroposofi.
Så handlar bildning bara om att man tillägnat sig någon form av information och fått insikt genom denna? Eller finns det kvalitetskrav?
*Notera skillnaden mellan traditionell teologi och teologi i betydelsen religionsvetenskap. Det förra är studier om varför Gud har rätt. Det senare är vetenskapliga studier av religioner.
Naturligtvis avser "bildning" såväl kvalitet som kvantitet. Att memorera alla repliker i alla Seinfeld-avsnitt är avgjort det senare, det förra beroende på vem man frågar.
Ska du bli präst får du läsa en hel del riktiga saker som grekiska och latin, historia med mera.
Den knappologiska teologin är lite knepig. Förvisso värdelös i sig, men kräver ändå en hel del tankemöda; en sorts intellektuella kostfiber. Lite som när Chestertons fader Brown, världslitteraturens kanske bästa "deckare", under ett klurigt fall beklagade sig över att han hade så svårt att reda ut saker och ting - han, som en gång lyckats ta sig igenom självaste Aquinos ohyggliga teologi.
Skicka en kommentar