Hos Mythbusters - 2/3

Programmet började som nästan ren underhållning utan djupare anspråk, med fokus på saker som exploderar, kraschar, faller i vattnet, och så vidare. De inblandade kommer också främst från filmindustrin, med mångfasetterade kunskaper inom pyroteknik, elektronik, maskiner, modellbyggen, med mera. Bortsett från Grants ingenjörsgrad (och Jamies högskoleexamen i ryska) har de dock inga akademiska meriter: ”smarta amatörer” som en av dem formulerar det.

Idag är Mythbusters Discoverys flaggskepp, i flera bemärkelser: det är kanalens mest kända och uppskattade program, och även det som idag är bäst på att kombinera vetenskap och underhållning. Icke desto mindre har det vetenskapliga, pedagogiska och undervisande tillkommit efterhand och, vilket fortfarande märks tydligt, ständigt med ett öga på showens ratings – hur mycket fakta orkar tittarna med?

 - Som det är nu har vi ett förhållande 50-50 mellan vetenskap och underhållning, berättar Jamie. Vi skulle gärna se mer vetenskap, men det vi får höra är att vi förlorar tittare när vi försöker gå lite djupare. Ytterst är det en förhandlingsfråga mellan vi som gör programmet och de som köper in det.

Andra tillfrågade ger lite andra svar, som att de ägnar sig åt vetenskap utan att tala om det eller att de egentligen inte håller på med vetenskap. Som tittare får man hoppas att detta program får lov att hålla stilen någorlunda, och inte övergå till att bli ännu en dokusåpa.

Förhandlingarna inleds redan på planeringsstadiet. För att ens börja arbeta med en myt måste man först komma överens om att den kan göra sig i tv.

 - Det måste finnas tillräckligt med såväl vetenskap som berättelse, förklarar Tory: "enough science and story".

En historia att berätta får man visserligen inte sällan på köpet, då många försök först misslyckas, för att efter justerande och trixande lyckas.

Vissa ämnen undviks rutinmässigt. Mythbustarna är inte mycket för vad de kallar oogie boogie: flygande tefat, Loch Ness-monstret, Bigfoot, spöken och så vidare. I de fallen är det inte svårt att hålla med – det går inte att bevisa att något som inte finns, inte finns – men det är också tydligt att de inte är så mycket för att gå i clinch med bluffmakare, mytomaner och geschäft. Det närmaste de kommit sådant är den gången de provade inköpta apparater med vilka man skulle kunna utöva tankekontroll, med förväntat negativt resultat. Konspirationsteorier har de, utöver ett experiment med månflaggan, inte ägnat någon särskild uppmärksamhet.

 - Det är hopplöst att försöka övertyga de övertygade, sammanfattar Adam. De knäppaste idéerna är inte så intressanta som de låter.

 - Tvärtom kan ofta idéer som låter tråkigare vara intressantare att utföra, svarar Jamie. Som när vi försökte få modellplanet att lyfta från rullbandet, det var mängder med piloter och andra som sade att det var omöjligt. Det var inte alls omöjligt, det var hur enkelt som helst. Men ändå tror folk inte på oss!

Jamie kallar det som exempelvis Penn & Teller ägnar sig åt i programmet Bullshit! – kvacksalveri, vidskepelse och liknande – för samhällsmyter, social stuff. Mythbusters är inriktat på fysiska myter, åtminstone sådana som går att återge i tv på ett såväl vettigt som familjevänligt sätt.

Andra myter som de inte gärna ägnar sig åt är de som sammanfattas som känsliga, touchy. Som historien om den exploderande lavalampan, där en glasskärva skulle ha genomborrat hjärtat på en person. Efter att ha genomfört experimentet och konstaterat att det var möjligt kontaktades man av de anhöriga till en person som verkligen dött på det sättet. Även om det inte ledde till några särskilda efterräkningar – ingen stämdes, men programmet kommer inte att gå i repris – så är det inget man vill upprepa. Mythbusters är framför allt familjeunderhållning. Inte heller kommer påståenden om 9/11 eller förintelsen att testas i programmet i dess nuvarande form.


Nästa avsnitt: Hos Mythbusters 3/3